carinag.blogg.se

Detta är min fundering idag ... det blir en "dagens tanke".

Det är så att vissa människor ofta passerar revy i ens liv, medan andra kommit för att stanna. Det är precis så det skall vara så klart. Ändå finns det människor jag ibland har önskat jag aldrig lärt känna ... eller ens stött på. Trots att jag vet att jag vill ha personerna i mitt liv hade det varit sååå bekvämt om de bara hållit sig borta. Varför? Jo, för besvikelsen blir så mycket större när det sen visar sig att de bara vill ge "en minut" av sin tid. Att de sen har andra personer runt sig som drar i trådar och tror sig veta att de vet bäst ... ja, det struntar jag i. De personerna är de absolut oviktigaste ... och framförallt de mest okunniga.
Jag vet att jag är en viktig pusselbit och det är till mig man går till när man mår dåligt, när man vill prata, när man känner sig ensam. Och det är också jag som alltid står och tar emot ... för det är det man gör för de man älskar högst. I slutändan vet jag att jag alltid går segrande ur en tvist. Men under tiden man upplever saker och ting ... det är då det är som mest jobbigt. Som just nu då, när jag känner att jag bara vill lägga mig under täcket och inte svara i telefonen när det ringer.
Egentligen har jag väl bara en sak att säga om det. Om man värdesätter och uppskattar sin "ägodel" skall man vara uppriktigt rädd om den och ALDRIG NÅGONSIN släppa garden. Det gör inte jag. Och jag lovar ... jag kommer att stå i kulisserna för att finnas där för den som behöver mig mest.

Eftersom jag inte är en person som hänger ut folk här på bloggen, kan detta inlägg kanske kännas en aning kryptiskt. Ni får förlåta det. Jag kände bara att jag ville få ur mig min frustration över de imbacilla personer som omger mig och faktiskt tror att de är något. För faktum är att jag har hållit mig kvar ganska många år ... och kommer att fortsätta finnas kvar i lika många år.
Bara att vänja sig ...

Nu blev jag plötsligt djup igen och bara måste få ur mig "dagens tanke".
Satt precis och tittade på en bit av "Nyhetsmorgon" där de hade två killar på besök, varav den ena kommit ut på äldre dar som transvestit. Och när jag satt där och lyssnade på berättelsen slog det mig hur dömande samhället egentligen är. Jag menar inte speciellt vi människor som privatpersoner utan samhället som sådant som t.ex företag. Jag har hört det förr och faktiskt bara skrattat åt det. T.ex har det sagts att jag skall vara försiktig med hur jag själv framställer mig på bloggen, vad och hur jag skriver. Det måste slå väl ut hos en eventuell arbetsgivare. Man skall vara försiktig med vilka bilder som publiceras på Facebook, eller vilka kommentarer man skriver på twitter. Har det verkligen betydelse för hur man klarar av ett arbete och vilken kompetens man har?
Den här killen var ganska högt uppsatt, tror han var chef på ett företag. Naturligtvis gick han inte i kvinnokläder på arbetet. Och när det väl uppdagades att han var transvestit förklarade han också att han hade för avsikt att faktiskt på arbetsplatsen sköta sitt arbete och vara den man han föddes till. Men på grund av sitt privata utseende så togs det inte väl emot på arbetsplatsen, tror han blev omplacerad.
Ja, jag reagerade väldigt skarpt. Kompetensen kan väl för hundan inte ha försvunnit över en natt? Hans sätt att tänka affärsmässigt är väl inte sämre för att han på sin fritid tycker om att klä sig i kvinnokläder? Jag förstår ärligt talat inte grejen.

Om en eventuell arbetsgivare tittar på Facebook hos någon de vill anställa och ser personen arm i arm med någon med samma kön eller en tatuering på armen, betyder det då att de inte tror att personen besitter den kompetens som är aktuell? Trots allt är man ju inte samma person på fritiden som man är på sin arbetsplats.
Personligen tycker ju inte jag att utseendet eller ens läggning skall påverka alls.

"Dagens tanke".
Sitter och funderar på det här med åldern. Det har blivit allt vanligare att man skall förändra sig när man blir äldre. Det skall skönhetsopereras, färgas hår, slätas ut lite här och där. Naturligtvis skall kvinnan lägga makeup och mannen skaffa tupé ... allt för att inte bli gammal. Och när kvinnan kommer in i sin övergång då man är på väg att förlora hela sin kvinnlighet ... det är tabu att prata om, för "jag" är inte gammal. När någon gissar åldern och de tror att man är 10 år yngre än man egentligen är ... då sträcker man på ryggen och lever länge på den kommentaren. Faktiskt ... jag har själv varit likadan i alla år där jag velat tro att jag var yngre än jag faktiskt är. Nåja, jag färgar också håret. Men faktiskt inte av åldersorsak. Nej, jag gillar inte min råttfärg. Har aldrig tyckt det är speciellt snyggt.

Jag undrar varför folk tycker det är så hemsk att bli gammal. Själv känner jag av det lite. Men jag kan tycka det är en viss charm med det också. Det bästa med allt är nog ändå att man slipper sina blödningar varje månad. Jag skäms inte för att säga att jag är på väg in där. Svettas riktigt ordentligt mellan varven, som precis lika snabbt kan bytas ut mot världens frossa. Dessutom har jag rynkor lite här och där. Japp, det hade varit konstigt om jag varit slät som en 25-åring vid min ålder. hahaha
Så ja, jag omfamnar åldern. Jag har lärt mig massor på vägen, uppfostrat tre ljuvliga barn och haft min största karriär i form av fru och mamma. Jag var slät en gång i tiden, jag hade blödningar som jag skulle en gång i tiden. Nu är det en ny era och som sagt, det är något jag ser fram emot.
Det tycker jag alla borde göra, kvinnor som män. Kasta bort tupéerna, lösfransar och lösnaglar och anamma åldern. För det om något är charmigt. :) :) 

En färsk "dagens tanke".
I förmiddags när jag satt och sökte arbeten så satt jag och funderade på varför det finns så jättmånga jobb där det står att man skall vara i början av sin karriär eller rent av student.

Visst är det bra att det satsas på ungdomarna. Det är de som skall ta över efter oss lite äldre och det är bra att de kommer igång och får något att göra. Men vad händer då med den äldre generationen som haft oturen att bli arbetslösa?
Jag ifrågasatte det en dag när jag var på en rekryteringsträff och fick till svar att om en äldre person, som gått klart sin utbildning och är mitt inne i sitt arbetsliv får en sådan tjänst, 4 eller 5 timmar i veckan, kommer inte att stanna. En äldre person söker sig till en heltidstjänst, de klarar sig inte annars. Men ... det kan väl inte stämma helt och hållet tänker jag. För när ungdomen gått klart sin utbildning och inte längre behöver någon extrainkomst när de får sitt drömjobb, om nu det skulle ske, då kommer de också att sluta. Så varför kan inte företagen då istället välja att bara gå ut i annonsen med vilka timmar det gäller och att var och en själv får bestämma om de vill ta det arbetet?

Nej, jag tror mer på att det är att de VILL ha unga. De vill inte ha personer som är över 25-30. Varför skriver man annars "i början av karriären" som det står i många annonser? Dessutom är många av dessa tjänster heltidstjänster. Jag har svårt att förstå vad den äldre generationen har för fel och brister. Varför skulle inte en äldre klara av samma som den yngre? Tvärtom har ju faktiskt vi äldre en helt annan arbetslivserfarenhet. Den behöver inte nödvändigtvis vara bättre på något sätt ... men den är ju absolut inte sämre.

Ja, jag tycker då att det är rent upp åt väggarna att det skall vara sådan åldersdiskriminering.

Igår när jag stod och skulle handla i en spel- och skioskbutik så kunde jag inte låta bli att stå och studera in folk. Det fanns några före mig och som sagt, jag hade ingen brådska alls, stod mest och smålog när någon gav mig ett ögonkast. Och en sak som slog mig är att man blir på ett mycket bättre humör och lugnet lägger sig över en när man får ett leende, även om inget speciellt inträffar som utlöser leendet. Jag såg hur folk stressade på och var allmänt stirriga, men ett leende lugnade ner de. Precis som om de behövde få ny energi. Nu säger jag inte att just mina leenden var orsaken. Men jag kunde helt klart se en viss skillnad. Likadant var det när de tog nummerlappar och ställde sig att vänta. Det var ingen hysteri, folk log mot varandra och flyttade sig så att andra kunde komma förbi ... ja alla var allmänt trevliga mot varandra. Och själv kände jag hur glad jag blev av att se och känna denna harmoniska atmosfär.
Tänk om vi alltid kunde fungera så på offentliga platser. :) Faktum är att det är inte ofta man blir bemött med ett leende eller ett trevligt och lugnt yttre.

Det var "Dagens tanke".
Kände bara att jag ville dela med mig av hur mysigt det är när vi alla är snälla mot varandra.
Ett leende gör så mycket. :) :) 

En "dagens tanke" som jag satt i morse och funderade på. Det svåra i att leva sitt liv på ett bra och energigivande sätt. Det blir kanske lite svårformulerat här hos mig nu. Men jag babblar helt enkelt bara på efterhand jag kommer på något som jag vill få ur mig.

Man hör så ofta personer som kanske inte orkar leva vidare av olika anledningar. Det är allt från 15-åringar till 50-60-åringar. Jag önskar jag kunde säga att jag inte förstår, men jag förstår alltför väl.
Den senaste tiden har jag hört vid flera tillfällen om yngre personer som känt sig tvugna att enda sitt liv. Jag tycker det är så tragiskt att det inte funnits något vi andra har kunnat hjälpa till med, finnas där för den person som mått så dåligt. Att inte personerna själv känt att något måste kunna göras. Varför vill man detta?
I min omgivning har det både funnits nära vänner och ytliga bekanta som inte haft något annat alternativ, och jag är en av alla som inte sett några tecken. Och jag ställer mig frågan varför man vill detta, trots att jag är en av alla de som också genomlidit samma episoder som ung.

Som ung höll jag på att mista livet fyra gånger, jag trodde det var det bästa alternativet. Och trots folks försök att påtala hur dumt det var så kunde ingenting ändra mina åsikter. Jag var helt säker på att mitt liv var och skulle fortsätta vara en katastrof. 

Vad och varför jag gjorde som jag gjorde är inget jag hemlighåller. Men kommer att göra ett eget inlägg om det lite senare, eftersom detta bara är en "dagens tanke". Men poängen kvarstår att alla anledningar man kan tänkas ha är lika allvarliga.
Själv är jag överlycklig att jag är den jag är idag. Jag älskar mitt liv, mina barn, mitt barnbarn. Och framförallt är jag stark. Och de personer som korsat min väg uppåt och som faktiskt stannat kvar, de har all cred till att de orkat med "tjatiga mig". hahaha
Så bara tjata, tjata, tjata. Mår man dåligt och behöver tjata så behövs det folk som bara lyssnar, lyssnar, lyssnar. Och kanske till och med ställer upp och hjälper till att göra något åt problemen.

En liten "dagens tanke".
Jag har faktiskt precis suttit och tittat på melodifestivalen 2014 - dagen efter.
Jag är långt ifrån ett mellofan. Men jag har faktiskt varit det en gång i tiden. Det fanns en tid när jag satt där med mitt kollegieblock och notoriskt skrev ner alla låtar och ALLA poäng efter hand det röstades. Och nej, jag missade inte ett enda år, varken den svenska eller slutstriden med övriga länder. Mina föräldrar var lika inbitna. Så varje år bullades det upp massor med gotta på bordet och sen var det bara mys framför TV'n en hel kväll. Oj, oj, det var tider det. :) 
Jag vet så klart att tiderna har förändrats. På den tiden hette det schlagerfestival, nu är det melodifestival. Jag tror inte jag är ensam om att inte gilla den förändring som har skett. Sverige har så klart många talanger och det finns många, många låtar som är riktigt bra, både i Sverige och alla andra länder. Och jag vet att lika många låtar och genrer det finns, lika många åldrar, smak och tycken finns det. Men är det bra att blanda olika genrer i samma tävling? Förr kunde en låt vinna hela schlagern och faktiskt bli ihågkommen och nynnad på trots att man inte förstod språket. Det var lätt att börja både småsjunga och dansa när man väl hörde en schlager. Och det är den delen jag saknar.

För ett antal år sedan vann en finsk rocklåt schlagern. Dagen efter visste jag inte ens vad den hette, jag kom inte ihåg varken musik eller något annat än att det var någon som bara stått och skrikit på scenen. Inget ont om rocken. Det finns många bra sådana låtar och jag vet att många gillar rocken. Men jag kan inte förlika mig med tanken på att detta skulle vara en låt man minns ... i min värld var det just det som var meningen med schlagers, att minnas låtarna.
Det året svor jag på att aldrig mer titta på melodifestivalen. Och faktum är att jag har sedan dess inte tittat varken på några deltävlingar i Sverige eller den stora melodifestivalen.

Som jag sa, jag kikade lite idag på "dagen efter", där Sanna Nielsen intervjuades efter sin stora Sverigevinst. Det är bara att gratulera och hoppas det går bra för henne i Danmark. Dock kommer jag så klart inte att titta på det själv.

Tidig morgon, kaffet i handen och i huvudet maler "dagens tanke". Tankar om alla och envars ansvar i samhället.
Visst är det väl så ... alla har ett ansvar i samhället. Som god medborgare, att man skall vara snälla mot varandra, att man skall ha ett ödmjukt sätt gentemot arbetskollegor, chefer, sitt företag. Och faktum är att man har ett lika stort ansvar som arbetslös ... har jag upptäckt. Man kan inte alltid säga exakt vad man tycker och tänker ... det är alltid någon som reagerar.
I bloggen försöker jag vara så ödmjuk som möjligt. Men det finns ändå dagar så klart där jag har mina nergångar. För alla är vi ju på dåligt humör eller ledsen ibland. Det finns ju ingen som är positiv och glad 24 timmar om dygnet året om. Som arbetslös är man inte det och ibland kan man till och med bli lite bitter. Men ändå är jag inte annorlunda än alla de som arbetar. Även anställda, chefer, företagare har så klart sina negativa dagar, där man känner sig lite gnällig och har svårt att fokusera på det positiva. Men som arbetslös får du inte vara negativ någon dag ... och absolut inte säga det högt. Tänk om en eventuell arbetsgivare skulle råka höra det och få för sig att du är sådan även när du arbetar. Hemska tanke.
Men visst låter det väl konstigt. Kan det verkligen finnas någon som tänker i de banorna? Ja, enligt experterna så fungerar tydligen samhället på det sättet.

Fortfarande är det så att jag inte skäms för den jag är och vad jag tycker. Jag är öppen med mina tankar. Och när jag kommer på andra tankar är jag inte sämre än att jag erkänner att jag haft fel. Det speglar sig ofta i bloggen också där jag kanske skrivit ett inlägg i ren frustration, bara för att någon dag senare göra ett nytt inlägg där jag tycker något helt annat och erkänner brister i mitt eget tänk. Det är människans natur ... vi är ledsna ibland och glada ibland.

Idag har jag haft en väldigt djuuup, och något hetsk, diskussion om pengar. Visst är det väl så att man lever efter de inkomster man har? I alla fall är det något jag alltid har gjort. Och under tiden jag arbetade så är det självklart att jag hade mycket mer pengar att röra mig med än vad jag har idag, då levde jag efter den inkomsten. Annat är det idag, det finns ingen direkt inkomst att snacka om precis.
Och den här mannen tyckte att han hade väldigt lite pengar men samtidigt mycket räkningar. Och om han klarade sig så borde även jag klara mig. Och då tyckte jag att man kan ju vända på det. Vad gör han med de räkningar som inte täcks av inkomsten? Ja men resten betalade hans fru. Lite komiskt ... jag har ju faktiskt ingen att dela inkomsterna med. Och trots allt så har man som ensamstående ungefär lika mycket utgifter som de som är två och delar på allt. Jag menar, bara för att jag och Affe skilde oss för 10 år sedan, innebär inte det att jag har hälften så mycket skulder. Jag får ju fortfarande betala hyra, el, telefon, TV och allt vad det nu är man har.

Tänk om det hade varit så enkelt. Jag skiljer mig och får en hyressänkning, eller bara halva elen. hmmmm.

Jag kör en liten "dagens tanke" så här på morgonkvisten.
Och det jag suttit och funderat på är om man är ödmjuk eller bara konflikträdd om man inte alltid säger vad man tycker, inte går in i en massa gräl, vill vara vän med alla.

Jag har ofta blivit kallad för en ödmjuk person. Men lika ofta, och av väldigt många, har jag även fått höra att jag är konflikträdd. Och konflikträdd har jag själv ofta tyckt att jag var ... ända tills något specifikt har hänt där jag tagit itu med situationen och faktiskt löst problemet. Inget jag direkt tänkt på just då. Men nu i efterhand när jag tänker tillbaka på vissa situationer så skulle jag inte vilja kalla mig konflikträdd?
Man är väl inte konflikträdd om man vågar säga vad man tycker och tänker. Men samtidigt tycker i alla fall jag att man måste vara lite ödmjuk och diskret. Man kan ju inte i alla lägen vräka ur sig exakt vad man tänker. Det kan många gånger skapa trubbel, vilket är onödigt i det långa loppet.
Jag brukar allt som oftast stänga öronen när jag får dåliga kommentarer eller något hånord. Jag gillar inte att dras in i konflikter som bara leder till osämja, helt onödigt. Dock kan jag ta konflikten om kommentarerna avlöser varandra på löpande band, ja då kan inte ens jag hålla tyst.

Japp, detta var något jag satt nu på morgonen och filosoferade på. Nu tänker jag fortsätta med mitt morgonkaffe och morna mig lite mer.
Jag hoppas ni får en bra Lördag alla. Det tänker jag ha ... och äta GODIS... :) :) 

GODMORGON

En liten "dagens tanke".
Jag undrar vad som gör att den yngre generationen inte alls tänker i samma banor som den äldre.
När jag växte upp så var det absolut tabu att snäsa åt andra människor. Och om man gjorde det någon gång så hände det väl i så fall mest på gårdarna bland andra barn som lekte. Men man skulle ju aldrig våga göra det mot föräldrar eller andra äldre. Jag vet, det är ljusår mellan de olika generationerna.
Jag har försökt lära mina barn att inte ta ut sin frustration eller irritation över andra i sin omgivning. Ibland kan det säkert vara svårt, men jag tror faktiskt inte de någon gång gjort det ... såvida inte andra varit "dumma" först. Sen har jag självklart ingen aning om vad som sagts när inte jag varit i närheten.

Däremot kan jag vara ganska känslig mot sådant. Jag vill inte bli bemött på ett sätt som jag själv inte skulle bemöta. Jag kan ha en dålig dag, men låter det inte gå ut över nära och kära ... och räknar ganska kallt med att de inte låter sin dåliga dag gå ut över mig.

Men i dagens läge tycker jag många yngre låter dåliga humörssvägningar gå ut över fel personer. Och jag kan inte annat än att sucka och tycka att en del inte kan bete sig.
Det är alltså skillnad på folk och folk.

Räkningarna är betalda och jag skall alldeles strax gå på veckans städning. Men nu satte jag mig först ner en stund för en kortare paus. I mitt fall går ju inte det bra alls utan att tankarna irrar omkring. Och idag har jag andra konstiga funderingar för mig. Undrar varför jag alltid för sådana "oviktiga" konstigheter i min skalle. hahaha

Dagens tanke: Kräsenhet.

Jag har alltid tyckt att jag är jättekräsen när det gäller mat. Och för att inte barnen skulle bli lika kräsna så hade jag alltid tillbehör på middagsbordet när de var små i form av majs, svamp och annat som jag absolut inte äter. Min fråga är om jag är så kräsen som jag själv alltid sagt, eller om jag lyssnat för mycket på andra som sagt att jag är kräsen. För faktum är att jag äter nästan allt. Jag tycker inte om det, och när jag själv lagar mat så är jag trångsynt. Men om någon lagar middag så spelar det i princip ingen roll vad det är, då äter jag allt.
Jag hör ju ibland andra säga "det tycker jag inte om" eller "det är inte gott så det vill jag inte äta". För mig är det inget alternativ.

Minns en gång när jag var iväg till Cran Canaria med mitt arbete. En kväll blev vi bjudna på en restaurang där det serverades läckerheter som inälvsmat, sniglar och annat som för mig inte ens är ätbart. Jag åt och drack, sen drack jag lite mer innan jag kunde ta nästa tugga. Vin och vatten om vartannat blev det, men maten slank ner. hahaha

Så då är ju frågan ... är jag verkligen så kräsen som jag och alla andra vill ha det till?

För er som inte har Teddy som vän på Facebook tänkte jag dela med mig av dikten som fick det att brista lite för mig i morse.

""JAG MISTE DET STÖRSTA I MITT LIV
JAG MISTE MITT LIV
DEN DAGEN DU FÖRSVANN
SATTES ÄRREN I MIN SJÄL
DEN DAGEN DU FÖRSVANN
FÖRSVANN MIN VERKLIGHET
VARFÖR ÄR DU INTE HÄR
VARFÖR VAR DU TVUNGEN ATT GÅ
DU GICK MED DITT LIV
DU GICK MED MIN SJÄL
DET ENDA DU LÄMNADE KVAR
VAR EN BUBBLA AV SAKNAD
NU HAR JAG INGENTING KVAR
INGENTING ALLS
DU TOG MED DIG MITT HOPP
NÄR DU LÄMNADE DIN KROPP

VARFÖR VAR JAG INTE DÄR
VARFÖR SA JAG ALDRIG FARVÄL
ÄRRET I MIN SJÄL BARA VÄXER OCH VÄXER
NÄR JAG STÅR HÄR VID DIN GRAVSTEN
SÅ VILL JAG BARA HA DIG NÄRA
NÄR JAG SITTER MED DIN BILD
ÖNSKAR JAG ENDAST ATT DU GAV MIG EN KRAM

JAG KOMMER ALDRIG ATT FÖRSTÅ
VARFÖR DU VAR TVUNGEN ATT GÅ
JAG KOMMER ALDRIG BLI HEL
UTAN ATT SE DIG LE
SAKNADEN KOMMER ALLTID VARA STOR
EFTER DIG SOM FÖRSTOD
SAKNADEN KOMMER ALLTID VARA ENORM
EFTER DENNA STORM
JAG KOMMER ALDRIG ATT GLÖMMA 
DU FINNS FÖR EVIGT I DET HJÄRTA SOM DU LÄMNADE KVAR
SAKNAR DIG FÖR EVIGT MIN ÄLSKADE PAPPA""

... min författare till son ...

Tänk att de här "mammafasonerna" aldrig går ur trots att jag har vuxna barn. Sitter alltid och funderar på vad "barnen" gör, var de befinner sig, om allt är okej. Är det fler än jag som har sådana griller för sig?
Och inte nog med det, nu när jag plötsligt har fått två svärdöttrar och barnbarn, så börjar jag tänka likadant om de.
Igårkväll satt jag och var orolig för att Teddys flickvän skulle ställa sig vid bussen när hon skulle hem till honom. Helt sanslöst egentligen. Hon har ju trots allt en egen familj som jag är säker på har full koll. Men ändå oroar jag mig.
hahaha
Likadant är det med Dessi och Alexander ... så fort något sker som inte hör till vardagen blir jag orolig. Nåja, Alexander är så klart en annan femma. Det är klart jag har oron för honom som jag haft för mina egna när de var små. Men Dessi klarar sig faktiskt ganska bra utan min hjälp. Men ändå skall jag sitta och fundera och ha "mammafasoner" precis som med mina egna barn. Jag menar ... hon har ju egna föräldrar. Men ändå ...

Undrar om jag någon gång kommer kunna släppa greppet och inse att de faktiskt inte är småbarn längre. Vem har sagt att det blir lättare för att barnen växer upp. :) :) 

Här kommer dagens tanke som jag suttit och surrat på nu i min ensamhet. Och det är hur mycket jag egentligen lämnar ut här på bloggen.

Att blogga är både roligt och nyttigt. Här får jag utlopp för mina egna känslor, tankar, min kreativa sida att få skriva. Ja, jag kan inte se någon nackdel alls med det. Men när jag funderar skarpt så visst finns det kanske något negativt med det ändå. Det är att jag lämnar ut väldigt, väldigt mycket som kanske inte skulle kommit ut i vanliga fall. Jag är som en öppen bok, allt hamnar här.
Jag försöker hålla andra människor borta från bloggen. Men det är inte alltid så lätt, de finns ju i min omgivning och jag kan inte bara sudda ut när jag gör och säger saker. Däremot försöker jag så gott det går att hålla mig till min egen person. Jag frågar t.ex. alltid om jag får lägga ut bilder innan jag gör det, jag hänger aldrig ut folk. Ändå vet jag att jag någon enstaka gång har fått med material eller text som inte varit uppskattat. Det ber jag om ursäkt för.

Jag har alltid varit ganska tystlåten av mig. Därför har många också känt att de kunnat prata med mig om vad som helst, det har stannat hos mig. Men här på bloggen blir det lite annorlunda eftersom jag delar med mig om ALLT. Det är mycket enklare att skriva av sig, det blir lite som bubbel. Ja så klart inte vad folk pratar om, det håller jag fortfarande för mig själv.
Det är viktigt att folk vet att de kan lita på mig. Har jag skrivit eller sagt för mycket ber jag om ursäkt. Och hoppas naturligtvis på att alla som inte vill vara "offentliga" säger till redan från början.
Detta är MIN blogg ... och folk skall inte behöva känna att de inte kan vara naturliga för att det kanske hamnar här. Det gör det alltså inte.

Vissa dagar har jag mer djupa tankar än andra. Idag är en sådan dag då jag inte kan låta bli att tänka på saker som blivit diskuterade vid tidigare tillfällen. Och just nu funderar jag på det här med att leva ensam i många år.

Osocial som jag är så trivs jag väldigt bra för mig själv. Jag stänger mer än gärna dörren till mitt eget krypin lite då och då för att få vara ensam en stund. Men hur bra är egentligen det?
Jag har levt ensam i 10 år. Och under alla dessa år har jag inte en gång varit i närheten av att få något umgänge med det motsatta könet. Jag har inte ens längtat dit. Jag har haft mina barn runt mig. Även om de inte bott i samma lägenhet under perioder, så har jag ändå visst att de finns där.
Idag fick jag höra att om man inte ville leva ensam på ålderns höst, var det ju nu man kanske borde bida sin tid och träffa någon. Jag försöker förstå, men måste nog erkänna att jag inte riktigt kommit till den punkten att jag förstår vad det innebär. Och sen gick jag och funderade på det. Ja, jag snappar ju upp det mesta som sägs till mig även om jag inte alltid visar det. hahaha
När jag väl var hemma så satt jag och Dessi och smådiskuterade samma ämne faktiskt. Och då ställde hon samma fråga till mig. Vill jag verkligen vara ensam hela ålderns höst, samma varje dag, sitta vid datorn, sätta sig vid TV'n, ingen annan att prata med?? För barnen kanske inte finns runt mig 20-30 år framåt i tiden. Nej, visst är det sant. Jag vet inte, kanske jag tänker fel. Men hur är det nu då? Är det fel att inte vilja mer än vad man redan har åstadkommit? Är det fel att inte vilja ha det där som så många andra har, någon att hålla kär?

Måste säga att jag fortfarande inte vet ...... trots att två personer, helt oberoende av varandra, sagt ungefär samma sak. :) :) :) 

Jag sitter och har lite reflektioner från det år som snart är slut.
Det har varit ett riktigt tungt år. Och trots att mycket roligt och positivt naturligtvis har hänt, så är det ändå det tråkiga som satt mest spår. Jag inser självklart att det blir lättare och lättare att minnas tillbaka. Men just nu, när julen precis har varit och nyåret står inför dörren, så är det bara så jobbigt. Under 27 år har jag bara firat nyår två gånger på eget håll.

När jag satte mig här och skulle börja skriva om året som nu har gått så har jag stora luckor. Jag kan bara minnas andra halvan, från sommaren då hela vår vardag vändes upp och ner. Jag kommer liksom inte ihåg vad vi gjorde och hittade på med den första halvan. Så klart är Alexanders födelse en händelse som är stark och riktigt, riktigt lycklig. Fast det är också det enda jag för tillfället kan komma ihåg. Men även det kan smärta vissa dagar. Speciellt när jag ibland minns tillbaka till den dagen jag och Affe åkte till BB för att titta på vårt nyfödda lilla barnbarn, eller första gången vi var hem till Dennis och Dessi för att kolla in underverket igen.

Det går inte en dag utan att det kommer något minne som gör mig ledsen eller upprörd. Ofta går minnet tillbaka till sjukhuset och jag undrar om det inte hade funnits något man hade kunnat göra. Visst vet jag att det är fel att tänka så, att jag måste släppa de tankarna. Men vad gör man när de bara ploppar upp i huvudet? En del gånger har jag även funderat på om det hade kunnat bli en annan utgång om vi fortfarande varit gifta, och sen har det funnits de tillfällen där jag varit riktigt ordentligt arg på Affe som lämnat oss. Jag vet, det låter helt sanslöst. Men tankarna har funnits där, jag har inte kunnat styra över de.

Mitt bland allt kaos jag känner inom mig, så är jag så otroligt glad att jag har mina barn runt mig. De minner mig om en tid som jag absolut inte skulle vilja vara utan. Vi var och är trots allt en HEL familj.
Jag vet att det kommer att ta lång tid att läka. Men jag blickar framåt och ser ändå en ljusning i nästa år. För om detta året har varit så svårt, så borde nästa bli mycket, mycket bättre ... för oss alla.

Jag kan verkligen inte med raketer, det finns absolut inget bra med det. De både kostar mycket och är livsfarliga. Jag kan faktiskt förstå att folk köper sådana. Men varför ... varför måste det börja skjutar en hel månad innan nyårsafton?
Faktum är att enligt gammal sägen skall man skjuta upp två raketer; en minuten innan 00 för att fira att det gamla året är slut, och en minuten efter för att fira in det nya året. Men det står ingenstans att barn, ungdomar som har tråkigt eller berusade personer skall leka med raketer.

Jag minns en gång när Dennis var ett par år gammal och vi kom gåendes på en gård där en raket landade och small precis framför Dennis fötter. Det var i början av December och långt kvar till nyår. Sådant gör mig så rasande. Det är inte nog med att personen som skjuter iväg dessa raketer utsätter sig själv för fara, nej det skall utsättas andra också för samma fara.

I vårt hushåll, precis som säkerligen i många andra hushåll, har vi en hund som är livrädd för raketer. Redan för ett par veckor sedan började Molly trilskas när hon skulle ut och rastas. Nu får de nästan dra ut henne, för hon måste ju ut och göra sina behov.

Nej, frågar man mig så borde det förbjudas. Om inget annat så borde det inte gå att få tag i raketer förrän dagen innan. Då kanske det hade minskats med förödelse och rädsla bland små barn och djur som faktiskt är livrädda för dessa högljudda saker.
Jag tycker det hade varit mycket trevligare, och framförallt mycket vackrare på himlen, om alla hade börjat skicka upp lyktor istället.

Optimisten i mig trodde ju att jag skulle sova något längre än vad jag gjorde. Vaknade halv 5, piggare än tuppen. :) Så nu sitter jag här och dricker kaffe medan alla andra nannar gott i sina sängar.

Idag är det sista Söndagen för den här terminen på ridningen. När terminen började var både jag och Beatrice oroliga för vad som skulle hända, hur det skulle gå på ridningen. Jag är ju som sagt rädd för hästar och har inte kunnat hjälpa Beatrice på det sätt jag kanske skulle ha velat. Det har alltid varit Affe som följt med in i ridhuset, hjälpt Beatrice, hjälpt till med hästen om det har behövts. Jag har bara följt med och tittat och varit ett stöd för Beatrice. Och förhoppningsvis har hon tyckt det var skönt att ha båda sina föräldrar på plats.
Men i somras ändrades ju allt det och jag visste inte hur vi skulle gå till väga.

Beatrice faster, som jag inte hade haft någon kontakt med de senaste åren, visade sig bli ett otroligt bra stöd för Beatrice. Visst hade jag haft ett par som erbjudit sig att ställa upp om det skulle behövas. Men samtidigt kände jag att det kanske var viktigt för Beatrice att ha någon som hade stor anknytning till henne OCH hennes pappa. Så när Carola erbjöd sig, så tog både jag och Beatrice tacksamt emot hjälpen.
Jag är otroligt glad att vi beslöt oss för att göra det. På det här sättet kan Beatrice fortsätta även nästa termin. Och inte bara det, för redan den här första terminen med Carola vid sin sida har Beatrice fått mycket bättre självförtroende och stöttning.
Affe var en superbra förebild för Beatrice. Men om vi skall vara ärliga, så kunde Affe ungefär lika mycket som mig vad gäller hästar. Fördelen med honom var att han gick in där i ringen med en stor portion glädje och älskade att hjälpa Beatrice när det behövdes. Men jag märker ändå på henne att hon lärt sig riktigt, riktigt mycket mer nu.
Så jag är otroligt tacksam mot Carola att hon ställt upp för Beatrice på detta sätt VARJE Söndag. :) 

... och där fick vi till vår lilla morgontanke. ;) 
Nu skall jag fortsätta dricka mitt morgonkaffe och njuta av tystheten och "egentiden".

Ha en fantastisk fjärde advent alla, och glöm inte att vara rädda om er.

GODMORGON

Jag har sagt det tidigare men det tåler att sägas igen. Och det är att jag är riktigt, riktigt stolt över mina barn. Trots att jag ibland har blivit ordentligt irriterad och arg på de, och även de på mig så klart, så vet jag att de i slutänden är tre ansvarsfulla individer som vet vad som är rätt och fel.
Jag blir ledsen när det går dåligt för de och precis lika glad när det går bra för de.

För att bara nämna något enstaka så tänker jag först och främst på hur bra Teddy har fixat i lägenheten. Han börjar komma ordentligt i ordning och har superbra smak när det gäller lampor och andra accessoarer.
Hur ansvarsfull Beatrice är när det gäller skolan. Hon har inte en enda frånvarotimme, och kommer hellre en halvtimme tidigare till skolan än kommer för sent.
För att inte tala om hur glad jag är för Dennis skull som äntligen får ta sitt lastbilskörkort, som han velat länge.

Det finns mycket, mycket mer som gör mig stolt över barnen. Ibland blir det för mycket, ibland blir det fel. Men jag älskar de för att de faktiskt försöker att göra det rätta.
Som sagt, det går bra för barnen. Och när de mår bra, så mår även jag bra.

Ja, det var kvällens lilla tanke, som jag suttit och funderat på nu ikväll när jag bara suttit och inte gjort något vettigt alls. :) :) 
Och med dessa tankar säger jag nu godnatt. Hoppas er kväll har varit bra och att ni får en god natts sömn.

Sov gott alla.