Vissa dagar har jag mer djupa tankar än andra. Idag är en sådan dag då jag inte kan låta bli att tänka på saker som blivit diskuterade vid tidigare tillfällen. Och just nu funderar jag på det här med att leva ensam i många år.
Osocial som jag är så trivs jag väldigt bra för mig själv. Jag stänger mer än gärna dörren till mitt eget krypin lite då och då för att få vara ensam en stund. Men hur bra är egentligen det?
Jag har levt ensam i 10 år. Och under alla dessa år har jag inte en gång varit i närheten av att få något umgänge med det motsatta könet. Jag har inte ens längtat dit. Jag har haft mina barn runt mig. Även om de inte bott i samma lägenhet under perioder, så har jag ändå visst att de finns där.
Idag fick jag höra att om man inte ville leva ensam på ålderns höst, var det ju nu man kanske borde bida sin tid och träffa någon. Jag försöker förstå, men måste nog erkänna att jag inte riktigt kommit till den punkten att jag förstår vad det innebär. Och sen gick jag och funderade på det. Ja, jag snappar ju upp det mesta som sägs till mig även om jag inte alltid visar det. hahaha
När jag väl var hemma så satt jag och Dessi och smådiskuterade samma ämne faktiskt. Och då ställde hon samma fråga till mig. Vill jag verkligen vara ensam hela ålderns höst, samma varje dag, sitta vid datorn, sätta sig vid TV'n, ingen annan att prata med?? För barnen kanske inte finns runt mig 20-30 år framåt i tiden. Nej, visst är det sant. Jag vet inte, kanske jag tänker fel. Men hur är det nu då? Är det fel att inte vilja mer än vad man redan har åstadkommit? Är det fel att inte vilja ha det där som så många andra har, någon att hålla kär?
Måste säga att jag fortfarande inte vet ...... trots att två personer, helt oberoende av varandra, sagt ungefär samma sak. :) :) :)
Osocial som jag är så trivs jag väldigt bra för mig själv. Jag stänger mer än gärna dörren till mitt eget krypin lite då och då för att få vara ensam en stund. Men hur bra är egentligen det?
Jag har levt ensam i 10 år. Och under alla dessa år har jag inte en gång varit i närheten av att få något umgänge med det motsatta könet. Jag har inte ens längtat dit. Jag har haft mina barn runt mig. Även om de inte bott i samma lägenhet under perioder, så har jag ändå visst att de finns där.
Idag fick jag höra att om man inte ville leva ensam på ålderns höst, var det ju nu man kanske borde bida sin tid och träffa någon. Jag försöker förstå, men måste nog erkänna att jag inte riktigt kommit till den punkten att jag förstår vad det innebär. Och sen gick jag och funderade på det. Ja, jag snappar ju upp det mesta som sägs till mig även om jag inte alltid visar det. hahaha
När jag väl var hemma så satt jag och Dessi och smådiskuterade samma ämne faktiskt. Och då ställde hon samma fråga till mig. Vill jag verkligen vara ensam hela ålderns höst, samma varje dag, sitta vid datorn, sätta sig vid TV'n, ingen annan att prata med?? För barnen kanske inte finns runt mig 20-30 år framåt i tiden. Nej, visst är det sant. Jag vet inte, kanske jag tänker fel. Men hur är det nu då? Är det fel att inte vilja mer än vad man redan har åstadkommit? Är det fel att inte vilja ha det där som så många andra har, någon att hålla kär?
Måste säga att jag fortfarande inte vet ...... trots att två personer, helt oberoende av varandra, sagt ungefär samma sak. :) :) :)
Men om två personer sagt samma sak,kanske det kan vara värt att tänka på, :)