carinag.blogg.se

"Veckans minne" fortsätter i samma spår som de senaste veckorna, i kärlekens tecken. :) 
Jag har redan tidigare berättat om min långa och djupa vänskap med Pia. Detta var ingen vanlig vänskap mellan två vänner. Nej, det var en riktig familjevänskap. Jag blev upptagen i HELA famijlen, och då snackar vi om föräldrar, syskon, kusiner och Pias andra riktigt nära vänner. Ja, alla i den närmsta vänskapskretsen var som min egen familj, och jag gick ut och in som en fullfjädrad familjemedlem.
Så klart avbröts allt detta den dag jag och Pia miste varandras närhet. Det skulle gå 12 år innan jag träffade på någon ur den gemenskapen igen. :) 

12 år är en ganska lång tid, speciellt om man varit en liten flicka 12 år tidigare. Plötsligt är man vuxen och kommer in på ställen man inte gjort tidigare ... ja, där möter man ofta de man absolut inte hade en tanke på att möta. :) 
En kväll hade jag själv bestämt mig för att ge mig ut på event. Det hände/händer ALDRIG att jag ger mig ut på det här sättet ... så detta var helt klart ödesbestämt. hihihi
Något osäker intog jag plats och inväntade den livemusik som skulle starta. Plötsligt knackade det på min axel och där bakom stod en vacker ung dam som tittade frågande på mig och utbrast "visst heter du Carina?" Jag kunde inte annat än nicka. Kände igen ansiktet men kunde inte placera det. "Det är jag, Cissi". Det lät så bekant ... men ändå inte. Inte förrän hon sen sa "Pia är på väg, vill bara förvarna dig. Men gå inte, ni behöver prata". Nja, exakta orden minns jag inte, men något i den stilen. Först då förstod jag vem den vackra flicka var som nu stod böjd över mig.
12 år tidigare hade hon rasat omkring hemma hos Pia och lekt som det barn hon var. Och nej, hon kanske inte hade kommit ihåg mig speciellt väl om hon inte hade sett alla dessa otaliga foton på mig hemma hos Pia genom åren. Men jag mindes henne. Oj, så vuxen och vacker hon hade blivit under dessa år.
Och jag kan ärligt säga att utan hennes välmenande ord är jag inte alls lika säker på att jag faktiskt stannat kvar den kvällen. Hon påverkade ... och påverkar fortfarande ... mer än vad hon kanske själv inser. :) 

Detta är egentligen ingen superkul händelse i sig. Att jag väljer att skriva om just den här händelsen är för att hylla Cissi som person. Det är inte ofta man stöter på människor som är starka, har båda fötterna på jorden och vet värdet av vänskap, och faktiskt tänker på andra mer än på sig själv. Allt detta har man i Cissi. Jag är otroligt glad att jag fått chansen att lära känna den vuxna Cissi och hoppas naturligtvis att vänskapen, trots att vi inte träffas så ofta, håller i sig i många, många år framöver. :) 

Småkryp har aldrig varit mina bästa vänner precis. Trots deras lilla storlek, och det faktum att de flesta av de är ganska ofarliga, har jag skrikit och sprungit därifrån i ren förskräckelse. hahaha

Men jag har ändå aldrig låtit det hindra mig från det jag velat göra genom åren. Därför var det inget att snacka om när jag och Affe plötsligt köpte ett gammalt, gammalt hus för 22 år sedan.
Det här lilla huset skulle så klart städas och fixas till innan flyttlasset körde dessa mil till vårt nyköpta hus. Städningen ... ja, den stod jag, mamma och Affes syster för. :) 
Vi skurade, fejade och skurade och hade allmänt kul i det nya huset. Mamma stod med en stor kvast och drog i taket, det fanns huuuur mycket spindelväv som helst. Inte konstigt alls, huset hade ju stått tomt ett tag. Medan hon stod där och drog i spindelväven upptäckte hon en ganska stor svart prick mitt i väven. Hon hojtade på oss andra att vi skulle komma och kolla vad det var.
Kan tala om att hon är lika rädd som jag för småkryp. Carola har jag aldrig sett som direkt rädd för sådant. Men jag vet inte ... man blir ju som man umgås, kan vara därför hon också drog öronen bakåt lite. hihi
I alla fall, vi sprang dit för att kolla ... precis lagom till det här lilla krypet plötsligt sträckte ut sig och blev jäääättestor, vi hade alltså fått syn på en liten, liten spindel. :) :) :) 

Ja, ni kan tänka er oss tre "kärringar". Där stod vi, mitt i ett tomt hus, och skrek rakt ut i luften ... och ingen av oss vågade röra den här lilla spindeln med kvasten.
Men någonstans ifrån kom det här modet, mamma dängde till spindeln med kvasten så den ramlade ner på golvet. Och sen slog hon till. Ja, hon slog ... och slog ... och slog. Jag lovar, hade golvet varit det lilla minsta ostabilt hade hon gjort ett stort hål hahaha. Men spindeln dog i alla fall.

Än idag, varje gång jag ser en spindel, ser jag mamma framför mig, med en kvast i handen och rasande ögon. Ja, så kan min mamma gå till väga. :) :) :) 

Det här med kärlek är ett härligt fenomen. Och tänk, det är inte bara vi vuxna som faktiskt kan känna både sorg och glädje i sitt letande efter den rätta.
Detta är alltså "veckans minne".

Om jag inte minns helt fel så var året 2001. Jag och Pia umgicks väldigt, väldigt mycket. Och naturligtvis fördes detta över till våra barn. De var inte så gamla och hängde så klart med så fort jag och Pia skulle träffas. Beatrice och Samina var 7 år, Teddy var 9.
Samina var väldigt framåt för sin ålder och var mer på Teddys våglängd än på Beatrice. Och Teddy trivdes också väldigt bra i Saminas sällskap. Nu skulle man ju kunna tänka sig att Samina och Beatrice lekte tillsammans och hade kul. Men nej, riktigt så var det inte. Samina var en tjej med väldigt starka känslor ... och de känslorna gav hon helt och hållet till Teddy. :) Den lilla gulliga tjejen var upp över öronen förälskad i min son.
På hennes sovrumsvägg hängde bilden på Teddy. Och hon lät oss förstå vart hennes känslor fanns, hon dolde absolut ingenting. hahaha
Teddy verkade som sagt också trivas i hennes sällskap, han till och med sov över hos Pia vid ett par tillfällen. Och han kunde mycket väl få för sig att knalla hem där utan mig och Beatrice. Det var urgulligt.
Samina hängde med mig vid några tillfällen när jag skulle hämta hem Beatrice från mormor. Men jag visste ... jag visste alltför väl att det var Teddy som hägrade, vid sådana tillfällen fick hon ju chansen att träffa honom. :) :) 
För trots att det är 33 års skillnad mellan oss så förstod jag, hon gick igenom samma vånda som jag gjort så många år tidigare.

Nåja, en kväll hemma hos mig så bestämde sig i alla fall Samina för att nu skulle hon prata allvar med Teddy och fråga chans på honom. Hon drog resolut med sig Teddy in på toaletten för att berätta att hon älskade honom. Teddy var helt oförstående och inte alls förälskad i henne. Han var väldigt ärlig och sa precis vad han tyckte ... och det var inte att han älskade henne tillbaka. Samina rusade ut från toaletten i flöden av tårar. Hon grät och grät. Det gjorde såååå ont i mig. För som sagt, jag visste precis vad hon gick igenom. Och vad tror ni hände? Jag började också gråta hahaha. Snacka om empati.
Samina var så arg att hon dagarna efter rev sönder bilderna hon hade på Teddy. Jag tror att hennes ilska varade i en eller två veckor innan hon kom på att det fanns fler killar än Teddy. Liten var hon men hon var helt klart förståndigare än mig. hehe

Nu har det gått 13 år och det skrattas varje gång vi pratar om det. Och jag tror att jag talar för alla parter när jag säger att det var helt klart det bästa som kunde hända. För idag har båda två härliga och stabila partners som älskar både Samina och Teddy för de personer de har utveckat sig till. Tror inte att de kunde få bättre än det de har idag.

Ja, Pernilla är det bästa som hänt Teddy. Och jag kan garantera att även Samina har hittat den rätta. Men det är ett härligt minne och ja, våra familjer har alltid, och kommer alltid, att vara sammanflätade. :) :) 

Jag tänkte köra ytterligare ett minne när Dennis var liten ... oj vad många minnen det finns. :) :) 
Vid det här tillfället var Dennis 3 år. Han var ett väldigt observant barn. Han pratade inte speciellt mycket, men han lyssnade och tog till sig ALLT som folk sa runt omkring. Så ibland blev det små missförstånd om han inte riktigt hade klart för sig vad andra egentligen menade.

Den här speciella dagen var vi hemma hos pappa. Dennis var alltid full av energi när vi var där uppe. Rusade omkring, lekte och hade sig. Det slog aldrig fel. Tror det var för att pappa alltid var lugnet själv, han höjde aldrig rösten, var aldrig rädd att något skulle gå ner i golvet. Det var nästan tvärtom jag som var lite rädd att han skulle ha sönder saker i sin vilda framfart. hahaha
I alla fall, pappa satt och tittade på TV när vi kom. Det var ett naturprogram där det visades en massa apor och andra djur i en viss del av Afrika. Dennis rusade som vanligt runt i rummet. Och pappa försökte då få hans uppmärksamhet och sa "titta Dennis, det är apor på TV". Dennis vände sig tvärt om och stirrade på TV-rutan. Men i detsamma ändrades bilden så när Dennis såg TV'n fanns inga apor längre, utan istället djurskötare, som var en mörkhyad man... så klart, programmet var ju inspelat i Afrika.
Pappa tänkte inte mer på det. Programmet fortsatte och efter ett tag stängdes TV'n av och vi gick ut och satte oss i köket. Dennis glömde incidenten med TV'n lika snabbt som han såg den. :) 

Några dagar senare var vi ute och promenerade. Det var mitt på dagen, massor med folk var ute och gick. Dennis brukade aldrig reagera på folk, det var ju en del av omgivningen. Men den här dagen stannade han plötsligt mitt på trottoaren där det kom två mörkhyade män gående mot oss. Dennis tittade med STORA ögon på dessa män innan han tog upp sitt lilla finger och pekade rakt på männen och med HÖG röst hojtar han till mig "titta mamma, apor".
Ville jag sjunka genom jorden? Det var såååå pinsamt. hahaha

Ja, idag skrattar jag åt hela grejen. Men vid det ögonblicket ville jag bara försvinna. Tog tag i Dennis arm och rusade därifrån med svansen mellan benen. De stackars männen måtte ju ha trott att jag uppfostrade min son till rasist ... vilket så klart inte stämde. Jag stannade inte förrän ett par kvarter därifrån. Dennis kämpade för att komma loss från mitt grepp, han tyckte inte om att bli fasthållen när vi var ute. Nej, han var en liten gosse som gärna gick när han kände för det, rusade och stannade på sina egna villkor. Så just då tyckte han säkert att hans mamma var pest och pina. haha

Som sagt, Dennis var väldigt observant. Efter den dagen såg jag hela tiden till att förklara både två och tre gånger när jag berättade något. :) :) 

... Dennis och morfar hade ett speciellt band ... 

En speciell dag för 31 år sedan var jag på krigsstigen. Detaljer? Nja, det minns jag så klart inte. Men något hade inträffat och jag behövde komma i kontakt med en viss person. På den tiden kunde man så klart inte ringa hur som helst ... fanns ju inte mobiltelefoner. Så jag beslöt att försöka få tag i honom, rusade iväg hemifrån för att knalla de få kvarteren hem till systern. Detta var en person jag aldrig någonsin hade träffat eller pratat med. Och jag kan ju bara tänka mig hennes min och fundering där jag stod utanför hennes dörr och ringde på. hahaha

Detta var i alla fall början på en intensiv och väldigt låååång vänskap. Det fanns stunder jag själv satt och funderade på hur det egentligen kom sig att just den vänskapen var så stark. Visst fanns vi där för varandra och jag försökte väl nog stötta och finnas där jag med. Men skall sanningen fram så tror jag att vi levde mitt liv mycket, mycket mer än vad vi levde hennes.
Det finns nog ingen som har gråtit, sparkat, slagits så mycket som jag genom åren ... och allt bara för att det inte gått som jag så desperat har velat. "Hör ni något i marken som låter, då är det bara Carina som gråter". Det var Pias slogan hahaha. Japp, hon hittade på en riktigt bra sådan, och idag skrattar jag gott åt det. MEEEN hon fanns där när jag väl behövde det, och det finns nog inget jag inte skulle göra för henne.
Pia fick alltid upp mig på fötter igen. Och inte bara hon, nästan hela hennes familj fanns där i vått och torrt. Jag kände mig delaktig i en familj som faktiskt kände mig bättre än vad jag kände mig själv. :) :) Och vi hade superkul på vägen. Vi hittade på tokiga saker hela, hela tiden. Som t.ex bara ta bilen och köra rundor, cykla runt och fika på alla ställen vi kunde komma på, springa runt bland alla lekplatser i hela stan för att leva ut vår barndom hahaha. För att inte tala om alla konstiga kläder vi fick för oss att spöka ut oss i. :) :) Och när vi inte gjorde något, hängde vi vid köksbordet och diskuterade livets alla gåtor ... där kunde vi sitta ett par dygn och komma på mer och mer att prata om. Och naturligtvis löste vi alla världsproblem. hehe

Av anledningar som bara hon och jag känner till bröts kontakten ordentligt. Och trots Pias försök att reparera skadan så skulle det ta 12 år innan jag själv hade släppt stoltheten och kunde närma mig henne. Totalt onödiga år och jag är såååå glad att hon är tillbaka i mitt liv.

Att alltid lyssna, finnas där, lyssna, finnas där är nog den allra viktigaste ingrediensen. Det var det Pia gjorde utan tvekan eller tanke på sitt eget liv som också skulle levas. Att inte bli tjurig eller irriterad för att det kanske blev lite tjatigt ibland.
Den där villkorslösa kärleken, vare sig det är till ett barn, en partner, något förbjudet eller till den där absolut bästa vännen, det är så jag tycker man skall leva sitt liv. Och det är också så jag själv har levt och lever mitt liv. Man skall aldrig jämföra eller slösa sin kärlek med olika villkor. Kan man älska någon utan att ställa en massa krav, ja då är man rik.

Kärleken till vissa personer lever kvar. Och ja, Pia är absolut den jag alltid kommer att ha i ett speciellt fack i hjärtat. Hon är, och kommer alltid att vara, den bästa vännen. :) 

Det jag sitter och tänker på först och främst nu när det gäller minnen går inte så hemskt långt tillbaka. Bara drygt ett år, så det borde vara ganska lätt att komma ihåg. Trots det har jag lite luckor. Det är därför jag väljer att ta med minnet här ... för att jag själv skall komma ihåg vissa detaljer längre fram. :) :) 

En dag för lite mer än ett år sedan, någonstans i slutet av 2012, kommer Dennis hem från flickvännen. En flicka varken jag eller hans pappa hade träffat någon gång. Han spenderade väldig mycket tid hos henne. Och trots att både jag och Affe sa flera gånger att det hade varit trevligt att träffa henne, så valde han att inte komma hem med henne.
Den här speciella dagen kom han i alla fall hem och började så smått prata med mig om lite ditten och datten. Och plötsligt bara utbrister han: "Vad skulle du säga om du skulle bli farmor". Jag stannade upp i alla rörelser och bara stirrade på honom med ett fånigt "vaaaa". Och nästa mening "Ja, jag skall bli pappa". Jag bara vände mig på stolen där jag satt och ögonen var stora som två bowlingklot. Om ni har blivit far- eller morföräldrar så förstår ni vad jag menar. Den där första chocken av att ens lilla, lilla son plötsligt skall bli pappa själv var ju en lite egendomlig tanke hos mig måste jag säga. Och det var lite med blandade känslor. Inte för att jag inte trodde att Dennis och flickvännen skulle bli bra föräldrar. Men eftersom varken jag eller Affe träffat henne, kändes det så snabbt på något sätt. Ena dagen var han en liten sparvel ... och nästa skulle han bli pappa. Och jag hade inte ens sett förändringen. hahaha

Det var upploppet till nästa steg, då jag och Affe tjatade nästan dagligen om att få träffa mamman till vårt blivande barnbarn. Menar, det hade väl varit konstigt om vi skulle träffa barnbarn och mamma samtidigt för första gången. :) 
Minns att Affe var överlycklig en dag när han plötsligt stött på de i affären. Han var tvungen att rusa hit och meddela att nu hade han minsann äntligen fått träffa den blivande mamman.
Men jag fortsatte tjata, och tjata, och tjata ... tills Dennis plötsligt en dag stod i hallen med Dessi i släptåg och en STOR mage. Hon hade inte mer än 2-3 månader kvar av sin graviditet.
Detta var alltså det allra första mötet med blivande svärdottern. Tror att både hon och jag var liiiite smått nervösa. Det är ju inte varje dag man träffar nya släktmedlemmar. hehe

Fortsättningen på graviditeten blir nästan som en saga för sig, så den tänker jag inte dra här ... inte nu i alla fall. Dennis och Dessi åkte iväg till BB 11:e Maj, och 12:e Maj såg lilla Alexander dagens ljus för första gången. Och vad gjorde då farmor, farfar och faster? Så klart ilade vi iväg till sjukhuset för att få en första blick på vår allra nyaste familjemedlem.

Och naturligtvis tyckte vi ju, som alla andra nyblivna föräldrar och mor- och farföräldrar, att det var den mest perfekta och sötaste lilla krabat som låg där i BB's lilla vagn. :) :) 
Och så klart, han blir sötare och sötare för varje dag som går. :) 

Förutom en riktigt härlig slappedag har jag även besökt "minnesvägen". Oj, oj, vad man hittar mycket när man sluter ögonen och tänker tillbaka.
Idag började jag tänka på 29:e Februari 1992. Japp, det minnet kommer alltid att hänga kvar, det var den dagen jag sa "ja" till Affe. :) 
Alltså, Affe fick ju aldrig tummarna loss för ett frieri. Och då tänkte jag att om jag ville bli en gift kvinna fick jag väl ta saken i egna händer. Dessutom väntade jag redan Teddy ... och inte ville jag vara en ogift 2-barnsmor inte. :) 
Enligt gammal tradition kunde kvinnan fria på skottåret, som sker vart fjärde år, den 29:e Februari. Och ja, det var precis vad jag gjorde.

Det blev ju mycket ståhej kring bröllopet. För enligt gammal sed skall ju brudens familj stå för bröllopsbestyr, med bjudning, middag och allt annat som dyker upp. Och det var just vad mina föräldrar gjorde. Det enda jag och Affe egentligen behövde stå i var att fixa kläder och ringar. Och bara det tog sin lilla tid.
Från början tyckte jag inte alls att vi skulle bekosta på oss två ringar till mig, det blev både dyrare och jag ville inte ha mer än en ring. Men när vi stod där hos juveleraren så var den ena ringen snyggare än den andra. Och faktiskt, när man satte ihop ringarna blev det ursnyggt. Så det slutade med att jag fick två ringar i alla fall. Det blev ett förlovningsdatum i en ring och vigseldagen i den andra.

Någon möhippa ville jag inte alls vara med om. Jag kände mig ganska stor och klumpig eftersom jag var gravid med Teddy vid det tillfället. Så jag kände inte alls för att dra ut på stan av något slag. Men nära och kära tyckte helt annorlunda. Så kvällen när jag som bäst höll på att göras vid i håret, ringde det på dörren. In drösade en del folk, band bindel för ögonen och drog iväg med mig i en bil. Jag tyckte vi åkte och åkte och åkte innan vi kom fram. Och i min fantasi så körde vi långt utanför staden.
När jag långt om länge fick av mig ögonbindeln visade det sig att vi inte åkt mer än ett par kvarter. De hade bara snurrat rundor för att förvilla mig, tokstollarna. hahaha
Det blev pizza och allmänt mys med släktingarna. Det var faktiskt mer minnesvärt än någon möhippa runtom på krogar.

28/2 1992 förlovade vi oss. Dagen efter, 29/2 1992, gick vi upp för altargången och blev man och hustru.
Känslan på ens bröllopsdag är verkligen något utöver det vanliga. Det går inte att beskriva den lycka som ilar genom kroppen när man står där i kyrkan bredvid personen som man precis lovat älska i nöd och lust. :) :) 

Nu har jag suttit och gått igenom lite till av alla semesterbilder. Jag vet, har man sett ett nöjesfält har man väl sett alla. Men det är så att alla bilder och evenemang har ett speciellt värde ... i alla fall för mig. :) :) 
Jag kan inte se mig mätt på alla foton som tagits genom åren. Tror att det är det som gör att vardagen blir lite lättare. Har nog aldrig bläddrat så mycket i mina album som jag gjort det senaste året. Och vilket album jag än tittar i, så nog finns det med någon form av semester hahaha. Så ja, det har blivit en hel del genom åren.

Det luktar härligt från köket. Det blir alldeles strax middag. Och medan jag njuter av mat och familj, så kan ni kika på lite bilder.

Av alla semestrar jag, Affe och barnen gjorde tillsammans, så kan jag inte minnas att jag vid något tillfälle tyckt att just det resmålet varit det absolut bästa. Vi gjorde saker och ting, reste runt lite i både Sverige, Tyskland och Danmark och jag tycker att ALLA varit lika härliga. När vi började? Redan när jag var gravid med Dennis så åkte jag och Affe iväg på minisemestrar och om jag inte missminner mig så var det allra första resmålet High Chaparall. :) 

Det jag vill komma fram till är att alla resmål har varit lika bra att jag inte kan peka på något särskilt som jag speciellt vill skriva om som "veckans minne". Nej, jag måste nog säga att jag vill ta med ALLT vi gjort tillsammans. När jag nu tittar igenom alla bilder på nytt så har jag så mycket så jag vet inte ens vad jag skall ta med här i bloggen. Och blandat är det också.
Det finns ett ställe, Lalandia i Danmark som vi pratade om flera gånger att besöka. Men just dit sträckte sig aldrig någon av våra resor. Men annars tror jag minsann inte vi har missat några nöjesfält, parker eller andra barnsevärdheter, varken i Sverige eller Danmark.
Som sagt, jag har så mycket och jag har suttit och scannat in en hel del. Men jag kommer att fortsätta senare ikväll med detta och slänga in ett extra "veckans minne" i morgon.
Japp, det blev ju inget förra veckan ... så jag kör dubbelt den här istället. :) 

Visst var alla dessa år inte alltid en dans på rosor. Men våra semestrar, de är guld värda. Och jag kommer för alltid spara de i minnet. :) :) 

Med dessa ord och bilder säger jag nu godnatt. Jag hoppas ni har haft en härlig Lördag ... och ni som är på väg ut, ta det lugnt där ute och var rädda om er .. och varandra.

Sov gott alla ...

Det har skrivits ganska mycket om Dennis och Teddys framfart när de var små. Och jag skulle ju önskat att jag kunnat säga att Beatrice var så väldigt snäll, beskedlig och lugn. Men icke då. hahaha
Hon var på inget sätt lugnare än killarna. Från det att hon började krypa var hon mer vild än tam och man fick ha ögon i nacken för att hinna med i svängarna. :) :) 

Hon var inte mer än 6 månader när hon började rusa omkring i sin gåstol. Det tog så klart inte så lång tid innan hon fattade galoppen hur hon skulle få fart på sin gåstol. Och gåstolen var ett riktigt bra redskap när man inte hade tid att leka med henne och höll till ute i trädgården. Jag bara plockade med mig den ut så kunde hon sitta i den en stund medan jag höll på ... trodde jag. Med tanke på årstiden var det lite klumpigt för henne att sitta i den och jag trodde självklart att hon då skulle sitta still. Jag höll som bäst på en dag och plocka undan från altanen. Från altanen ner till gräsmattan och gångplattorna fanns en liten kant. Och när jag som bäst höll på att "städa" hörde jag världens illvrål. Panikslagen vände jag mig om och fick syn på Beatrice som antagligen med full galopp kommit rusande mot kanten. Gåstolen välte och Beatrice slog näsan i betongkanten så det började blöda. Det var så klart inte så farligt, gråten var väl mest en chock och lite rädsla. Hon slutade gråta så fort jag lyfte upp henne. Dock fick hon ett litet jack. Och än idag, om man tittar riktigt noga, så ser man ett litet minne där på näsan där hon en gång föll.

En annan gång, tror att hon var omkring 8 månader, skulle hon undersöka vad som fanns ovanför köksstolen. Som sagt, hon var en väldigt nyfiken ung dam som skulle dra i allt hon såg. Och det som fanns uppe på bordet måste ha varit väldigt lockande. Gå kunde hon inte göra men väl dra sig upp, Beatrice var riktigt stark i armarna. Hon lyckades dra sig upp stående och skulle vidare upp på stolen. Men då tappade hon greppet och föll pladask med stolen över sig. Hon slog i hakan i stolen så nedankäkens tänder åkte upp och "skar av" strängen man har ovanför ovankäken. Kommer ju inte ihåg vad det heter, men blodet flödade även här.
Den här gången ringde jag faktiskt sjukhuset, som genast kunde lugna mig och meddela att "strängen" skulle läka ihop. Det fanns ingen anledning för oss att komma in. Vilken lättnad det var alltså. :) :) 
Som sagt, det var inte en lugn stund med Beatrice. Hon var en riktig vilde som var här ena sekunden och i nästa på ett helt annat ställe.

Här är Beatrice 6 månader och hon sitter på en kombinerad kungstol/lära gå-bil. Men Beatrice lärde sig ganska snabbt hur man skulle gå tillväga för att plattan som gjorde detta till en kungstol skulle hoppa av sina gängor. Döm om min förvåning första gången jag såg Beatrice komma farandes med sin bil ...... utan gungstolstillsatsen. :) :) 

Hur många minns sin allra första flickvän/pojkvän? När man som 3-4åring sprang omkring och höll någon i hand? Så nu tänkte jag dela med mig av Dennis och hans första flickvän ... vilket minne. :) :) 

Dennis var tre, hon var två. Och tillsammans måste de så klart ha varit det mest gulliga par som fanns ... i alla fall i oss föräldrars ögon. :) 
De gick på samma dagis och Dennis var helt, helt förtrollad i den lilla tjej som jämt och ständigt sprang honom i hälarna. Så ja, nog var hon lika förtrollad i honom.
Ofta kom de gåendes hand i hand. Men det fanns ju de gånger när de var av med varandra där inne på dagis bland alla rum. Då blev det skallgång. De gånger då jag kom och hämtade honom innan Kristina, som flickan hette, hade blivit hämtad så blev det ett fasligt ståhej. Då sprang han runt i alla rum och kallade på henne "Ia e du, Ia e du". Som sagt, ingen av de kunde prata rent på den tiden hihi. Det blev alltså stora kramen när de väl hittade varandra igen.
Som tur var hämtades de ganska ofta vid samma tidpunkt. Då nöjde de sig inte med att ge varandra en kram. Nej, vi skulle gå tillsammans från dagis bort till gatan, Dennis och Kristina inflätade i varandras händer. Och när vi sen skildes åt gav Dennis alltid Kristina en puss på kinden. Sååå gulligt. :) :) 

De var ett par i ett år, och riktigt trogna varandra. Under hela tiden släppte de inte in några andra till att hålla hand. Leka och så gick an, men inte mer.
När Dennis var 4 år flyttade vi från Malmö och han bytte dagismiljö. Och han var uppriktigt ledsen. Han pratade mycket om henne i början. Och det var så mycket att vi vid ett par tillfällen kort efter vår flytt var och hälsade på för att Dennis skulle få träffa Kristina. :) 

Så gick det som det gick. de glömde bort varandra och Dennis gick vidare mot nya mål och nya tjejer. Ja, den kärleken, den kärleken. :) :) 

... Dennis 3 år, charmör och tjejtjusare redan då...

Veckans minne tar oss en del år tillbaka, år 2000, och första gången jag flög.
Det var på den tiden företaget där jag arbetade åkte utomlands en vecka varje år. Under veckan som gick skulle man då hålla föredrag, lyssna på föredrag, lära varandra, men framförallt tror jag man fick stor nytta av att samlas från alla kontor runt om i Sverige. Man lärde känna varandra och fick den där sociala biten som alla behöver, samtidigt som kunskap och lärdom bytte ägare. :) 

Just det här året var alltså mitt första år som flygplansresenär ... och jag var LIVRÄDD. Så när jag fick frågan av chefen sa jag blankt nej. Aldrig i livet att jag skulle sätta mig på ett flygplan. Han försökte så klart övertala mig, men det gick inte att rubba mina tankar om hur farligt det var att flyga. hahaha
Varje dag under ett par veckors tid kallade han in mig på sitt rum och försökte med alla medel få mig att ändra mig. Och han berättade även hur farligt det var att åka på vägarna, något jag faktiskt gjorde varje dag. :) :) Och att det var fler krockar på vägarna än uppe i luften.
Hur det än var lyckades han så småningom övertala mig. Och fram till resan var jag ett nervvrak. Ja, Jag var så nervös inför flygresan att jag varken sov eller åt ordentligt. Folk runt omkring mig försökte ju berätta hur härligt det var där uppe i luften. Men vad hjälpte det? Jag var ändå övertygad om att just det planet säkert skulle störta. hahaha

Den magiska dagen kom, och efter mycket om och men placerades jag på min plats på planet. Vid det laget hade jag nästan tappat andan. Då hade jag en kollega som satt på sätet framför mig som vände sig om och tog min hand och pratade lugnande till mig, samtidigt som han drog ner den lilla rullgardinen vid mitt fönster. Och ja, nu förstår jag att små barn kan bli lugna av att höra en lugnande röst. För det blev jag....

Dock var det ett litet problem. Vi blev tilldelade kolor när planet skulle lyfta och även sen när det skulle landa för att man inte skulle få lock i öronen. Men landningen var allt annat än smidig ...... och locket i mina öron blev öronbedövande. Trots att jag tuggade och tuggade, svalde och svalde så satt locket där som en riktig vaxpropp. Så när vi senare på kvällen skulle samlas hela företaget för att äta middag hörde jag nästan inget av vad folk sa. Inte förrän morgonen efter hade det försvunnit. :) :) 

Det var riktigt nära att jag inte följt med på resan ... och jag är såååå glad att chefen till slut lyckades övertala mig. För det var en fantastisk resa, en resa som jag absolut inte skulle velat vara utan. :) 

Vårt hem har genom åren genomsyrats av djur av olika slag. Och när vi bodde i hus hade vi både katter, hund, fåglar och en kanin samtidigt. Det är riktigt mysigt med djur och alla har de naturligtvis haft egna identiter med olika sinnen.
Våra katter var ju ett litet slag för sig själv. Visserligen var det utomhuskatter, någon kattlåda hade vi inte. Men de kom ändå in dagligen, nästan på klockslaget, för att äta. Och på nätterna var de också inomhus de små liven.

Detta är ett litet roligt minne faktiskt.
Det är så att Affe var den som ofta höll ordning på golven med dammsugning och golvtork. Så han visste precis var det fanns prylar, sladdar, om det fanns leksaker under soffan osv.
Kan ju säga att det var vid den här tiden vi titt som tätt fick in möss. En av katterna var riktigt duktig, tyckte han, som ofta kom in med möss. Den sötnosen ville så klart "betala" hyra. hahaha
Så om det någon gång skulle höras något konstigt ljud t.ex. under soffan eller bakom bokhyllan så vågade jag inte kika efter. Det KUNDE ju vara en mus. :) :) 

Och en dag hördes märkliga ljud under soffan. Vid detta tillfälle höll Affe på att dammsuga. Och när jag blev rädd skrattade Affe och sa att mössen skulle springa sin väg i ren förskräckelse när han kom med dammsugaren. Så han fortsatte så klart städningen.
Plötsligt stängde han dammsugaren och hojtade på mig. "Det är 5 stycken, det är 5 stycken". Jag trodde naturligtvis att 5 möss höll sig under soffan. Hoppade upp på närmsta stol och började gallskrika. Då böjde sig Affe ner under soffan och drog fram ... en kattunge. Det låg alltså 5 kattungar under soffan tillsammans med den nyblivna mamman, en av våra söta katter. hahaha
Tänk att jag aldrig ens sett att hon var dräktig.

Det var så himla kul med dessa kattungar ... och få följa deras utveckling. När de väl började undersöka utrymmen utanför hörnan under soffan kunde man ofta höra deras tassande på nätterna. Men de hade en duktig mamma. Hon tog sig an de och hämtade de när de var ute på äventyr. Hon till och med "pottränade" sina bebisar. Visst, vi var så klart tvungna att skaffa en kattlåda till dessa små varelser.

Ja, det var ett riktigt nöje att få följa med den duktiga mamman i hennes vardag när hon lärde sina småttingar vad som var brukligt och inte.

Jag har aldrig haft ett jättestort kontaktnät. Men de få jag umgåts med har varit mer än nog. Idag när jag gick igenom lite bilder för att få ihop något till "veckans minne", stötte jag på lite bilder från den tiden när jag faktiskt umgicks med andra och hade kul, där det inte bara handlade om familj, barn, hem. Där vi faktiskt koncentrerade oss på bara "oss" och fick till en riktigt trevlig tjejkväll.
Vi hade superskoj hela kvällen och halva natten. Och bland diskussionerna fanns allt från ungdomsförälskelser till politik. Ja, vi drog igenom hela registret och löste naturligtvis samtliga problem som fanns.

Vi var inte så många, 4 tjejer, som bara ville sitta och umgås, äta lite gott och må bra tillsammans. Och så klart fanns det även tid för den som ville färga håret, noppa ögonbrynen, lägga ansiktsmask. Ja, ni förstår säkert. :) :)  
Denna kväll fanns det inte utrymme till man och barn. Nope, de skickade jag givetvis iväg. Nu är det ganska längesen. Men om inte minnet sviker mig så drog Affe iväg med alla barnen till mamma och Kalle över natten. :) 

Är det något jag saknar från "förr i tiden", så skulle jag nog vilja säga sådana här små event som drogs iväg lite då och då. Alla behöver "flippa ut" ibland, så som vi gjorde den kvällen.

Hur jag mådde dagen efter? Alldeles förträffligt. När Affe och barnen kom hem någon gång på förmiddagen hade jag blåst huset. Det fanns inte ett spår efter vår "vilda natt". hahaha

Vild och galen passar nog ganska bra in på denna "unga" dam. Det är inte alls konstigt att jag minns denna sprudlande och glada tjej, trots att många år har förflutit.
Trots hennes "vilda" yttre hade hon även en mjuk och lugn sida. Den sidan kom ofta fram när hon var i närheten och umgick med syskonbarnen.
Hon hade ett speciellt och alldeles eget band till sina syskonbarn. Speciellt de två förstfödda kusinerna i släkten, Dennis och Robin. Söta små änglar var de allt, i alla fall tyckte så klart vi mödrar det. Frågar man faster/moster Tessa så tror jag inte hon hade hållit med. hahaha

En härlig dag gick jag och Carola upp till Tessa för en fika. Med oss hade vi naturligtvis våra små söta gossar. De var faktiskt ganska söta, beskedliga och väldigt gulliga ... var för sig. Men slog man samman de, hmmm då kunde vad som helst hända. Japp, två Granströmskillar av samma skrot och korn. hehe.
Just den här dagen fick jag och Carola för oss att sticka och handla. Ja det var inga problem. Vi kunde så klart lämna killarna hos Tessa. Hon älskade ju dessa små barn som hon alltid hade så roligt med ... var för sig.

Hur det än var så tog nog vår lilla affärsrunda lite längre tid än vad vi hade beräknat. Ja ni vet kanske hur det är. Två väninnor som går där i affären och pratar ... och som självfallet glömmer bort tiden. När vi långt om länge kom på att "sjutton, vi måste nog sticka hem nu, vi har varit borta alldeles för länge", fick vi bråttom. Om inte minnet sviker mig helt så köpte vi till och med en liten "tack för hjälpen"present till Tessa. Visst, vi var ju tvungna att blidka henne lite. hihi
När vi kom hem till Tessa var hon HELT slut i huvudet. Ja, Tessa var helt enkelt inte beredd på att två 2-3åringar skulle kunna rasa sååå mycket. Det värsta var nog ändå att Dennis och Robin tyckte akvariet var toppen på alla plan. Där kunde man ta bort glasskivan och plaska bland fiskar och ha det hur kul som helst. Ja, hade de nu tagit bort skivan hade det kanske inte varit sådan kalabalik när jag och Carola kom dit. Nej, de hade lyft skivan och sen ganska lägligt "tappat" ner den i vattnet. Så ja, det var inte vatten bara i akvariet. hahaha

Och Tessas första mening till oss när vi kom in genom dörren var: "Jag skall ALDRIG ha barn. :) :) 
Kan tala om att Tessa nu är respektabelt gift med två egna barn. Jag har ingen aning om hur hennes barn var när de var yngre. Men jag har svårt att tänka mig att någon skulle kunna slå Dennis och Robin i busighet och kreativitet. För som sagt, dessa två hade alltid oskyldigt bus för sig ... när de var tillsammans. :) 

Man skulle inte kunna tro att dessa små söta gossar kunde hitta på bus. Men Tessa vet sanningen. :) :) 

De säger att en flickas största idol och bästa vän som liten är pappan. Och jag tror nog att det kan stämma. I mitt fall var det absolut så. Därför kommer veckans minna att handla om just det, en dag när jag som 9-åring blir "räddad" av min pappa.

På den tiden var mina föräldrar gifta, och vi bodde i ett litet gulligt hus i Näsbyholm utanför Skurup. Vi var ofta ute på små äventyr och körde lite här och där i den skånska landsbygden.
En speciell sommardag hade vi tagit bilen till Svaneholms slott. Jag har inte varit där på många, många år nu, så jag har ingen aning om hur det ser ut där idag. Men på den tiden var det ett riktigt magnifikt slott, med stora grönområden, plats för fikastunder och en riktigt stor lekplats. Och ja, det var så klart lekplatsen som var mitt favoritställe när vi väl var där. :) :) 
En sak till som var väldigt vanligt där var att där strövade mycket gäss. Urgulliga "små" pippifåglar kan man ju tycka. Men för mig kommer nog gäss alltid att vara förknippad med den där lilla extra rädslan att inte gå för nära. För just vid den här perioden fanns det även små bebisar. Japp, där gick en stolt mamma med alla sina små bebisar. hahaha
På väg till lekplatsen fick den lilla "tigermamman" syn på lilla mig, som bara precis skulle gå och gunga. Och som den beskyddande mamma hon var trodde hon så klart att jag skulle ta hennes ungar. Hon vände sig snabbt åt mitt håll och började springa mot mig. Jag fick bara på ett ögonblick erfara hur fort gäss faktiskt kan springa. MEEEN då hade hon ingen aning om att MIN PAPPA faktiskt också var väldigt snabb i svängarna. För när lilla jag började storskrika och sprang allt vad mina små fötter orkade med mot mamma och pappa, vände pappa sig snabbt mot mitt håll. Och medan han sprang kastade han av sig sin trätoffla och fullkomligt skjöt iväg tofflan mot gåsen som tvärstannade. Naturligtvis träffade tofflan inte gåsen, men kom tillräckligt nära för att gåsen skulle tvärvända och springa tillbaka till sina skyddslingar.

Än idag har jag väldigt stor respekt för gässfamiljerna, som ofta strövar omkring nere vid hamnen i vår stad. Och jag ser alltid till att hålla mig på så pass stort avstånd att det inte kan misstolkas om vart jag är på väg. :) :) 

Igår mötte jag en liten cockerspanielvalp, endast 10 veckor gammal. Han var sååå söt och jag blev genast förälskad. Det fick mig att minnas för många, många år sen när jag själv hade en liten valp, Charlie. Japp, trots min rädsla för hundar så har jag faktiskt varit hundägare själv. Jag har alltså inte alltid varit en räddhare. hahaha
Här kommer "veckans minne"

Som sagt, Charlie hette han. Världens goaste och mysigaste "lilla" doberman. Jag fick honom av mina föräldrar redan på den tiden då jag fortfarande bodde hemma. Så ja, ni kanske förstår att det är en himla massa år sedan. :) 
Så klart är jag ju då väldigt partisk. Det är väl klart att MIN hund var klok och förstod allt vad han fick och inte fick göra. Och en av sakerna han INTE fick göra var att kliva upp i soffan med sina ben i munnen. Det fick han hålla sig med i köket och hallen. Och han visste om det den lilla rackaren. Han brukade ligga i dörröppningen till vardagsrummet och titta lite snett för att han inte fick komma in, för inte villa han lämna sitt älskade ben kvar i hallen. Istället försökte han på olika sätt komma på hur han skulle ta sig förbi oss människor med benet i munnen. Men nej, det gick inte. Mina föräldrar hade stenkoll på vad som försigick runt omkring.

Han var ju bara för söt, där han faktiskt kom gåendes och hoppade upp i soffan för att lägga sig och mysa på kudden ...... UTAN ben. Och han lade sig ALLTID på kudden, med ena tassen mellan kudde och soffa. Han älskade att ligga där, så jag tyckte att det fick bli hans plats. Jag lät till och med kudden ligga där så det fick bli Charlies eget lilla ställe. Som sagt, han var inte dum inte ......

En dag när han som vanligt hoppade upp och lade sig på soffan, tyckte jag att han betedde sig lite märkligt. Han smög in, precis som om han gjorde något otillåtet. I samma veva kom mamma in och reagerade på att Charlie nästan precis fått sitt nya ben, som han låg och knaprade på i hallen bara några minuter tidigare. Hon kunde inte hitta benet och tyckte väl att det var konstigt om han skulle ha ätit upp det SÅ fort. Charlie var ju bara valp, så vi köpte små ben till honom. En av favoriterna var benen som liknade små skor. De knaprade han ofta i sig ganska fort. Just därför var det väl ingen som direkt tänkte på om benen försvann i en rasande fart eller inte.
Men när nu mamma hade reagerat började jag studera Charlie och fick mig en stor överraskning. Det var inte alls så att Charlie slukat benen snabbt. Nej, han filade på kanterna så att benet blev lite mindre, stoppade resolut in det i munnen så att kinderna blev lite bulliga. Och sen ... ja sen knallade han bara in i vardagsrummet, hoppade upp på sin kudde, och när ingen tittade tog han ut det och lade det UNDER kudden.
För att vara säker på min sak studerade jag honom väldigt noga under ett par dagar, och jo visst gjorde han så. Jag tror att han på något underligt sätt kände sig trygg med benet där "bredvid" sig, ungefär som ett litet barn som inte kan vara utan sin "suttefilt". hahahaha

När han väl kom på att vi upptäckt honom, ja då var det inte mer med det. Han gick ner från soffan med benet i munnen och svansen mellan benen. Och han gick aldrig in i vardagsrummet med benet fler gånger. På något sätt förstod han att när han väl ville ha sitt ben igen så fanns det på samma plats han lämnat det, i hallen precis intill vardagsrummet. :) :) 

Bankandet i huvudet igår var verkligen inte att leka med. Jag har ju alltså väldigt, väldigt sällan huvudvärk. Min erfarenhet brukar vara att just huvudvärk är ett symtom på något annat. Och värken igår tar jag som ett tecken.
Så denna veckas minne måste jag helt klart ägna den kväll för några år sedan då jag åkte på en riktigt kraftig huvudvärk.

Det var tidig kväll. Jag hade bänkat mig på soffan för en helkväll framför TV'n. En kort stund därefter kände jag att mitt huvud var i olag, det började bulta lite oroväckande. Jag är inte så speciellt glad i att ta tabletter så jag avfärdade känslan. Istället sänkte jag ljudnivån på TV'n och tänkte för mig själv att det skulle underlätta om jag inte hade så mycket ljud runt mig.
Huvudet fortsatte banka och blev kraftigare och kraftigare. Ja, då var jag så klart tvungen att ta den där tabletten. När jag gick ut i köket och möttes av det klara ljusa skenet från kökslampan trodde jag ärligt att jag skulle svimma. AJ vad ont det gjorde av allt det ljusa runt ögonen. Där borde jag förstått att det inte rörde sig om en vanlig huvudvärk. Men nej, inte tänkte jag på det inte. Jag tog min tablett, gick in och lade mig på sängen istället och tänkte att jag skulle "sova" bort värken. Nope, inte heller det hjälpte.
Då började jag bli rädd på allvar och ringde hem till Affe.
De som känner mig vet att jag är lite av en hypokondriker, jag får ont och får symtom på det mest konstiga sätt. Så Affe sopade bort det genom att säga till mig att det säkert var jag som inbillade mig. Han tyckte jag skulle ta en tablett till, eftersom det inte alltid hjälper att bara ta EN. Och naturligtvis gjorde jag det.

Trots att jag tagit två tabletter så blev värken värre och värre. Jag var övertygad om att det var min sista stund. Jag kunde inte ha några lampor igång, och absolut inte TV'n. För även om jag skruvade ner ljudet så bankade det bara av att ha TV-ljuset på.
Efter ytterligare någon timme tänkte jag ta en tredje tablett, men huvudet värkte så mycket att jag låg rak lång på sängen och skrek ...... rakt ut i luften. Jag kunde alltså inte resa mig upp. Till slut blev det Beatrice som ringde ner till Affe så han fick komma upp.

Det räckte med en titt på mig för att Affe skulle säga att vi fick ta oss in till akuten. Ja, jag var blek som ett lakan i ansiktet, jag kunde inte ha ögonen öppna, lilla minsta kis från ögonen gjorde att det stack som 1000 nålar genom huvudet.

Jag kan inte låta bli att skratta lite nu i efterhand. Det måste ha sett ganska kul ut när Affe försökte sätta på mig skorna. Ja, själv kunde jag varken se eller känna var jag hade fötterna. Så Affe satte både på skor och jacka. Sen fick han leda mig ner till bilen, själv kunde jag inte ha ögonen öppna. Dessutom värkte det så mycket att jag fick problem med balansen och kunde absolut inte gå rakt fram.

En titt på mig på akuten var det enda som behövdes för att damen i luckan skulle ge mig medicin som jag skulle ta meddetsamma och sen sitta ner i väntrummet 30 minuter innan jag kom fram till luckan igen. Jag tror ALDRIG någonsin att jag varit så glad när medicinen börjat verka och huvudet nästan återigen blev sitt gamla "jag".

Det visade sig att jag fått ett migränanfall. Och jag säger bara en sak, det är inget jag skulle önska min värsta fiende. För fy hundan vad den smärtan är hemsk. Jag skulle till och med vilja gå så långt och säga att det är värre än att föda barn. :) :) 
Jag låg stilla i soffan flera dagar efter mitt migränanfall. Kroppen hade fått sig en rejäl chock och jag var matt i hela kroppen.

Ja, huvudvärken igårkväll fick mig att minnas denna kväll för några år sedan. Efter den kvällen är jag alltid noga med att faktiskt ta en tablett om jag har ont. Om det inte är något allvarligt hjälper tabletten. Om det inte hjälper, bör man alltid söka läkarvård.

För ett tag sedan fick jag förfrågningar om hur livet mellan mig och Affe fungerade efter vår skilsmässa, med tanke på hur jag skrivit om saknad och hur jag känt mig efter Affes bortgång.
Eftersom Affe nu har fyllt år och vi firat honom lite idag, så tänkte jag att vad passar då bättre än att ägna veckans minne åt våra år som skilda??...

Vårt äktenskap de sista två-tre åren var riktigt stormfyllda. Jag tror vi kom in i något slags återvändsgränd där vi inte längre hade så mycket annats än barnen gemensamt. Och när vi bestämde oss för att gå skilda vägar, var det mer jag än Affe som ville skiljas. Det var ett svårt beslut, vi hade tre underbara barn. Och naturligtvis ville jag inte göra mer ont mot barnen.
Det första året som skilda var riktigt tufft. Och trots att det var jag som ville skiljas, så gjorde det inte mindre ont. Någonstans inom mig hade jag så klart fortfarande känslor kvar.

Trots att vi fortfarande, efter skilsmässan, hade motsättningar, kunde jag inte förlika mig med tanken att Affe inte skulle finnas där vid högtider, vid jul, nyår osv. Och det är troligtvis därför vi på något sätt ändå hittade tillbaka till den där vänskapen vi faktiskt hade när vi lärde känna varandra för så många år sedan. :) 
Det var först efter ett-två år som vi började kunna umgås ordentligt på ett mer avslappnat sätt.
Om man för barnens skull tvingar sig själv att spendera den där extra tiden vid födelsedagar eller julafton, så växer vänskapen naturligt fram. Och det var det som hände för oss.

Trots att vi inte längre var man och fru så var det lättare att titulera oss för det när vi pratade med någon. Och även många praktiska saker som handling och andra små detaljer. Det var t.ex alltid Affe som kom och gjorde vid där jag inte förmådde, som kom när jag fick översvämning eller andra skador i lägenheten.
Middagarna åts tillsammans. Ja, vi gjorde allt tillsammans, till och med semestrade tillsammans. Det blev helt enkelt min bästa vän, den vän jag gick till när jag behövde prata ut om något, eller kunde skratta med.
Enda skillnaden mot en hel familj var väl egentligen att vi hade egna boenden och bestämde över våra egna liv.

Det var så vår vardag såg ut ända fram till sommaren 2013, när ödet ville annorlunda. Jag kommer alltid att sakna den tryggheten jag hade i Affe, våra kaffestunder, våra diskussioner, min bästa vän.

Vid något tillfälle frågade Dessi mig varför jag egentligen aldrig har träffat någon ny man. Ja, förutom att det aldrig blivit av att jag gått ut och roat mig, så tror jag inte att jag skulle få för mig att träffa någon efter Affe. Det hade känts fel att träffa någon när jag samtidigt faktiskt haft Affe nära och omkring mig alla år. Och det är något jag aldrig skulle vilja ändra på.
Han kommer alltid att vara mannen i den här familjen.

Eftersom förra veckans minne handlade om att ringa sos, så tänkte jag att "varför ändra upplägg". Så vi kör väl ett sos-minne till då. :) :) 

Denna gång handlar det om Teddy, han kan väl ha varit 15 månader. Hans andra jul var precis utgången. Och som vanligt blev det MASSOR av julklappar både till honom och fyra år äldre Dennis.
Strax efter nyår satt han mitt på golvet och lekte med sina nya leksaker. Jag och Affe höll på i huset och få iordning efter alla helger som varit. När jag gick in i TV'rummet så upptäckte jag att Teddy låg över alla sina leksaker. Till en början såg det först ut som att han sov, så jag log lite åt honom och gick vidare. Men precis när jag skulle gå förbi och kikade ner på honom såg jag till min förskräckelse att han låg och krampade, han sov inte alls. Jag fick så klart panik, lyfte upp Teddy i famnen och började skrikandes springa mot sovrummet och Affe. Det såg ordentligt läskigt ut, Teddys ögonvitor snurrade i ögonhålorna på honom, armar och ben var stela och han bara skakade och krampade i hela kroppen. Affe som annars alltid var den lugna typen i sådana sammanhang, tappade kontrollen och började skrika till mig att jag skulle ringa alarmcentralen. Jag nästan kastade Teddy i famnen på Affe och sprang mot telefonen. Men när jag sen höll luren i handen kunde jag inte komma på vilket telefionnummer jag skulle slå, det bara låste sig för mig. Det var till slut Affe som fick mig att komma ur "koman" och slå 90000.
Av samtalet kommer jag inte ihåg så jättemycket, inte annat än att jag grät och skrek i luren att min son höll på att dö och att de fick komma.
Och åter igen måste jag säga att det är en himla tur att denna duktiga yrkeskår faktiskt finns. Jag behövde inte ens säga var vi bodde. Medan damen i luren försökte lugna mig så gott det gick skickades en ambulans till platsen.
Under tiden stod Affe med Teddy i famnen och försökte dunka honom i ryggen och ta upp armarna på honom, han var helt övertygad om att någon av leksakerna gått sönder och att Teddy fått någon liten del i halsen.

Nåväl, ambulanskillarna kom ... med en läkarbil i spetsen. Teddy hade slutat krampa men var fortfarande lite borta, andades inte riktigt som han skulle och var väldigt, väldigt blek. Det tog bara någon minut för läkarna att besluta att Teddy skulle in omgående till akuten. Och när jag hörde den allvarliga tonen i deras snack kom paniken tillbaka igen. Jag började hyperventilera, gråta och visste inte vad jag skulle ta mig till. Så ambulansföraren gick resolut bort till mig och gav mig en rungande örfil.
Jag förstår honom absolut. Det var det enda som hjälpte. Jag minns att han sa något till Affe som att de var vana vid sådana här fall och ofta krävdes det något extremt. Affe hjälpte mig snabbt på med skor och jacka, själv visste jag knappt vad som hände längre. Sen bar det iväg till akuten med sirenerna på.

Visst hade Teddy återhämtat sig lite. Men även akutläkaren på Trelleborgs lasarett bedömde att Teddy behövde specialhjälp och att vi inte kunde ge oss hemåt. Så efter den första akuta hjälpen blev det en ny ambulansfärd till Lunds lasarett istället.

Det var inte förrän vi kom till Lund som jag började bli mig själv igen. Personalen där var supergulliga och jag kände redan från början att jag kunde slappna av, de visste vad de gjorde och hade uppsikt över Teddy hela tiden.

Personalen såg inte bara till Teddys bästa, även jag fick en riktigt bra omvårdnad. Jag var gravid i fjärde månaden. Och med tanke på mitt psykiska mående i samband med oron över Teddy slussades jag flera gånger under tiden vi befann oss på sjukhuset i Lund till KK-avdelningen för extra kontroller.
Och inte nog med det. Vi fick eget rum med egen dörr ut, så jag kunde gå ut och ta luft när jag kände för det och när Teddy sov. Vi stannade på sjukhuset en vecka. Under tiden var Dennis hos mormor och Kalle, eftersom Affe jobbade och sedan var han på sjukhuset hela kvällarna, han åkte bara hem och sov några timmar innan det var dax igen.

Anledningen till Teddys kramper var spädbarnsepilepsi. Det återkom två gånger till under två årstid ungefär, sen bara försvann det. Det var en pärs för både mig och Affe. Men vi lärde oss att hantera det och nästa gång det hände visste jag precis hur jag skulle göra innan jag ringde efter läkarhjälp. Och jag behövde inga fler örfilar. :) 

Det var inte alltid det fanns SÅ LITE leksaker på golvet. Teddy älskade att plocka fram ... :) :)