Detta är min fundering idag ... det blir en "dagens tanke".
Det är så att vissa människor ofta passerar revy i ens liv, medan andra kommit för att stanna. Det är precis så det skall vara så klart. Ändå finns det människor jag ibland har önskat jag aldrig lärt känna ... eller ens stött på. Trots att jag vet att jag vill ha personerna i mitt liv hade det varit sååå bekvämt om de bara hållit sig borta. Varför? Jo, för besvikelsen blir så mycket större när det sen visar sig att de bara vill ge "en minut" av sin tid. Att de sen har andra personer runt sig som drar i trådar och tror sig veta att de vet bäst ... ja, det struntar jag i. De personerna är de absolut oviktigaste ... och framförallt de mest okunniga.
Jag vet att jag är en viktig pusselbit och det är till mig man går till när man mår dåligt, när man vill prata, när man känner sig ensam. Och det är också jag som alltid står och tar emot ... för det är det man gör för de man älskar högst. I slutändan vet jag att jag alltid går segrande ur en tvist. Men under tiden man upplever saker och ting ... det är då det är som mest jobbigt. Som just nu då, när jag känner att jag bara vill lägga mig under täcket och inte svara i telefonen när det ringer.
Egentligen har jag väl bara en sak att säga om det. Om man värdesätter och uppskattar sin "ägodel" skall man vara uppriktigt rädd om den och ALDRIG NÅGONSIN släppa garden. Det gör inte jag. Och jag lovar ... jag kommer att stå i kulisserna för att finnas där för den som behöver mig mest.
Eftersom jag inte är en person som hänger ut folk här på bloggen, kan detta inlägg kanske kännas en aning kryptiskt. Ni får förlåta det. Jag kände bara att jag ville få ur mig min frustration över de imbacilla personer som omger mig och faktiskt tror att de är något. För faktum är att jag har hållit mig kvar ganska många år ... och kommer att fortsätta finnas kvar i lika många år.
Bara att vänja sig ...
Det är så att vissa människor ofta passerar revy i ens liv, medan andra kommit för att stanna. Det är precis så det skall vara så klart. Ändå finns det människor jag ibland har önskat jag aldrig lärt känna ... eller ens stött på. Trots att jag vet att jag vill ha personerna i mitt liv hade det varit sååå bekvämt om de bara hållit sig borta. Varför? Jo, för besvikelsen blir så mycket större när det sen visar sig att de bara vill ge "en minut" av sin tid. Att de sen har andra personer runt sig som drar i trådar och tror sig veta att de vet bäst ... ja, det struntar jag i. De personerna är de absolut oviktigaste ... och framförallt de mest okunniga.
Jag vet att jag är en viktig pusselbit och det är till mig man går till när man mår dåligt, när man vill prata, när man känner sig ensam. Och det är också jag som alltid står och tar emot ... för det är det man gör för de man älskar högst. I slutändan vet jag att jag alltid går segrande ur en tvist. Men under tiden man upplever saker och ting ... det är då det är som mest jobbigt. Som just nu då, när jag känner att jag bara vill lägga mig under täcket och inte svara i telefonen när det ringer.
Egentligen har jag väl bara en sak att säga om det. Om man värdesätter och uppskattar sin "ägodel" skall man vara uppriktigt rädd om den och ALDRIG NÅGONSIN släppa garden. Det gör inte jag. Och jag lovar ... jag kommer att stå i kulisserna för att finnas där för den som behöver mig mest.
Eftersom jag inte är en person som hänger ut folk här på bloggen, kan detta inlägg kanske kännas en aning kryptiskt. Ni får förlåta det. Jag kände bara att jag ville få ur mig min frustration över de imbacilla personer som omger mig och faktiskt tror att de är något. För faktum är att jag har hållit mig kvar ganska många år ... och kommer att fortsätta finnas kvar i lika många år.
Bara att vänja sig ...