Jag sitter och har lite reflektioner från det år som snart är slut.
Det har varit ett riktigt tungt år. Och trots att mycket roligt och positivt naturligtvis har hänt, så är det ändå det tråkiga som satt mest spår. Jag inser självklart att det blir lättare och lättare att minnas tillbaka. Men just nu, när julen precis har varit och nyåret står inför dörren, så är det bara så jobbigt. Under 27 år har jag bara firat nyår två gånger på eget håll.
När jag satte mig här och skulle börja skriva om året som nu har gått så har jag stora luckor. Jag kan bara minnas andra halvan, från sommaren då hela vår vardag vändes upp och ner. Jag kommer liksom inte ihåg vad vi gjorde och hittade på med den första halvan. Så klart är Alexanders födelse en händelse som är stark och riktigt, riktigt lycklig. Fast det är också det enda jag för tillfället kan komma ihåg. Men även det kan smärta vissa dagar. Speciellt när jag ibland minns tillbaka till den dagen jag och Affe åkte till BB för att titta på vårt nyfödda lilla barnbarn, eller första gången vi var hem till Dennis och Dessi för att kolla in underverket igen.
Det går inte en dag utan att det kommer något minne som gör mig ledsen eller upprörd. Ofta går minnet tillbaka till sjukhuset och jag undrar om det inte hade funnits något man hade kunnat göra. Visst vet jag att det är fel att tänka så, att jag måste släppa de tankarna. Men vad gör man när de bara ploppar upp i huvudet? En del gånger har jag även funderat på om det hade kunnat bli en annan utgång om vi fortfarande varit gifta, och sen har det funnits de tillfällen där jag varit riktigt ordentligt arg på Affe som lämnat oss. Jag vet, det låter helt sanslöst. Men tankarna har funnits där, jag har inte kunnat styra över de.
Mitt bland allt kaos jag känner inom mig, så är jag så otroligt glad att jag har mina barn runt mig. De minner mig om en tid som jag absolut inte skulle vilja vara utan. Vi var och är trots allt en HEL familj.
Jag vet att det kommer att ta lång tid att läka. Men jag blickar framåt och ser ändå en ljusning i nästa år. För om detta året har varit så svårt, så borde nästa bli mycket, mycket bättre ... för oss alla.
Det har varit ett riktigt tungt år. Och trots att mycket roligt och positivt naturligtvis har hänt, så är det ändå det tråkiga som satt mest spår. Jag inser självklart att det blir lättare och lättare att minnas tillbaka. Men just nu, när julen precis har varit och nyåret står inför dörren, så är det bara så jobbigt. Under 27 år har jag bara firat nyår två gånger på eget håll.
När jag satte mig här och skulle börja skriva om året som nu har gått så har jag stora luckor. Jag kan bara minnas andra halvan, från sommaren då hela vår vardag vändes upp och ner. Jag kommer liksom inte ihåg vad vi gjorde och hittade på med den första halvan. Så klart är Alexanders födelse en händelse som är stark och riktigt, riktigt lycklig. Fast det är också det enda jag för tillfället kan komma ihåg. Men även det kan smärta vissa dagar. Speciellt när jag ibland minns tillbaka till den dagen jag och Affe åkte till BB för att titta på vårt nyfödda lilla barnbarn, eller första gången vi var hem till Dennis och Dessi för att kolla in underverket igen.
Det går inte en dag utan att det kommer något minne som gör mig ledsen eller upprörd. Ofta går minnet tillbaka till sjukhuset och jag undrar om det inte hade funnits något man hade kunnat göra. Visst vet jag att det är fel att tänka så, att jag måste släppa de tankarna. Men vad gör man när de bara ploppar upp i huvudet? En del gånger har jag även funderat på om det hade kunnat bli en annan utgång om vi fortfarande varit gifta, och sen har det funnits de tillfällen där jag varit riktigt ordentligt arg på Affe som lämnat oss. Jag vet, det låter helt sanslöst. Men tankarna har funnits där, jag har inte kunnat styra över de.
Mitt bland allt kaos jag känner inom mig, så är jag så otroligt glad att jag har mina barn runt mig. De minner mig om en tid som jag absolut inte skulle vilja vara utan. Vi var och är trots allt en HEL familj.
Jag vet att det kommer att ta lång tid att läka. Men jag blickar framåt och ser ändå en ljusning i nästa år. För om detta året har varit så svårt, så borde nästa bli mycket, mycket bättre ... för oss alla.
Ja Carina, det kan kännas tungt och jobbigt. Men det blir bättre. Vet exakt vad du och alla ni andra går igenom, men det kommer bli ljusare för er också. Ni kommer visserligen aldrig få igen det ni har förlorar, men ni har varandra. Nästa år kommer bli bättre och ni måste försöka blicka framåt. Jag försöker förklara detta till Teddy också, men jag vet inte riktigt var han befinner sig. Jag hoppas att ni alla får ett betydligt bättre liv nästa år och att ni hittar ljuset i tillvaron igen.
Gott Nytt önskar jag er alla!