En "dagens tanke" som jag satt i morse och funderade på. Det svåra i att leva sitt liv på ett bra och energigivande sätt. Det blir kanske lite svårformulerat här hos mig nu. Men jag babblar helt enkelt bara på efterhand jag kommer på något som jag vill få ur mig.
Man hör så ofta personer som kanske inte orkar leva vidare av olika anledningar. Det är allt från 15-åringar till 50-60-åringar. Jag önskar jag kunde säga att jag inte förstår, men jag förstår alltför väl.
Den senaste tiden har jag hört vid flera tillfällen om yngre personer som känt sig tvugna att enda sitt liv. Jag tycker det är så tragiskt att det inte funnits något vi andra har kunnat hjälpa till med, finnas där för den person som mått så dåligt. Att inte personerna själv känt att något måste kunna göras. Varför vill man detta?
I min omgivning har det både funnits nära vänner och ytliga bekanta som inte haft något annat alternativ, och jag är en av alla som inte sett några tecken. Och jag ställer mig frågan varför man vill detta, trots att jag är en av alla de som också genomlidit samma episoder som ung.
Som ung höll jag på att mista livet fyra gånger, jag trodde det var det bästa alternativet. Och trots folks försök att påtala hur dumt det var så kunde ingenting ändra mina åsikter. Jag var helt säker på att mitt liv var och skulle fortsätta vara en katastrof.
Man hör så ofta personer som kanske inte orkar leva vidare av olika anledningar. Det är allt från 15-åringar till 50-60-åringar. Jag önskar jag kunde säga att jag inte förstår, men jag förstår alltför väl.
Den senaste tiden har jag hört vid flera tillfällen om yngre personer som känt sig tvugna att enda sitt liv. Jag tycker det är så tragiskt att det inte funnits något vi andra har kunnat hjälpa till med, finnas där för den person som mått så dåligt. Att inte personerna själv känt att något måste kunna göras. Varför vill man detta?
I min omgivning har det både funnits nära vänner och ytliga bekanta som inte haft något annat alternativ, och jag är en av alla som inte sett några tecken. Och jag ställer mig frågan varför man vill detta, trots att jag är en av alla de som också genomlidit samma episoder som ung.
Som ung höll jag på att mista livet fyra gånger, jag trodde det var det bästa alternativet. Och trots folks försök att påtala hur dumt det var så kunde ingenting ändra mina åsikter. Jag var helt säker på att mitt liv var och skulle fortsätta vara en katastrof.
Mitt inlägg kan inte ändra någons åsikter. Men kanske kan någon ta in de ord som kommer från en person som också varit i samma situation. De få ungdomar jag själv pratat med har jag tagit upp mitt eget liv som exempel. Så mitt råd till de som faktiskt mår dåligt är att prata med någon som verkligen har en story att berätta. Det är ofta den personens egna berättelser som kan göra skillnad.
Vad och varför jag gjorde som jag gjorde är inget jag hemlighåller. Men kommer att göra ett eget inlägg om det lite senare, eftersom detta bara är en "dagens tanke". Men poängen kvarstår att alla anledningar man kan tänkas ha är lika allvarliga.
Själv är jag överlycklig att jag är den jag är idag. Jag älskar mitt liv, mina barn, mitt barnbarn. Och framförallt är jag stark. Och de personer som korsat min väg uppåt och som faktiskt stannat kvar, de har all cred till att de orkat med "tjatiga mig". hahaha
Så bara tjata, tjata, tjata. Mår man dåligt och behöver tjata så behövs det folk som bara lyssnar, lyssnar, lyssnar. Och kanske till och med ställer upp och hjälper till att göra något åt problemen.
Själv är jag överlycklig att jag är den jag är idag. Jag älskar mitt liv, mina barn, mitt barnbarn. Och framförallt är jag stark. Och de personer som korsat min väg uppåt och som faktiskt stannat kvar, de har all cred till att de orkat med "tjatiga mig". hahaha
Så bara tjata, tjata, tjata. Mår man dåligt och behöver tjata så behövs det folk som bara lyssnar, lyssnar, lyssnar. Och kanske till och med ställer upp och hjälper till att göra något åt problemen.