"Veckans minne" fortsätter i samma spår som de senaste veckorna, i kärlekens tecken. :)
Jag har redan tidigare berättat om min långa och djupa vänskap med Pia. Detta var ingen vanlig vänskap mellan två vänner. Nej, det var en riktig familjevänskap. Jag blev upptagen i HELA famijlen, och då snackar vi om föräldrar, syskon, kusiner och Pias andra riktigt nära vänner. Ja, alla i den närmsta vänskapskretsen var som min egen familj, och jag gick ut och in som en fullfjädrad familjemedlem.
Så klart avbröts allt detta den dag jag och Pia miste varandras närhet. Det skulle gå 12 år innan jag träffade på någon ur den gemenskapen igen. :)
12 år är en ganska lång tid, speciellt om man varit en liten flicka 12 år tidigare. Plötsligt är man vuxen och kommer in på ställen man inte gjort tidigare ... ja, där möter man ofta de man absolut inte hade en tanke på att möta. :)
En kväll hade jag själv bestämt mig för att ge mig ut på event. Det hände/händer ALDRIG att jag ger mig ut på det här sättet ... så detta var helt klart ödesbestämt. hihihi
Något osäker intog jag plats och inväntade den livemusik som skulle starta. Plötsligt knackade det på min axel och där bakom stod en vacker ung dam som tittade frågande på mig och utbrast "visst heter du Carina?" Jag kunde inte annat än nicka. Kände igen ansiktet men kunde inte placera det. "Det är jag, Cissi". Det lät så bekant ... men ändå inte. Inte förrän hon sen sa "Pia är på väg, vill bara förvarna dig. Men gå inte, ni behöver prata". Nja, exakta orden minns jag inte, men något i den stilen. Först då förstod jag vem den vackra flicka var som nu stod böjd över mig.
12 år tidigare hade hon rasat omkring hemma hos Pia och lekt som det barn hon var. Och nej, hon kanske inte hade kommit ihåg mig speciellt väl om hon inte hade sett alla dessa otaliga foton på mig hemma hos Pia genom åren. Men jag mindes henne. Oj, så vuxen och vacker hon hade blivit under dessa år.
Och jag kan ärligt säga att utan hennes välmenande ord är jag inte alls lika säker på att jag faktiskt stannat kvar den kvällen. Hon påverkade ... och påverkar fortfarande ... mer än vad hon kanske själv inser. :)
Detta är egentligen ingen superkul händelse i sig. Att jag väljer att skriva om just den här händelsen är för att hylla Cissi som person. Det är inte ofta man stöter på människor som är starka, har båda fötterna på jorden och vet värdet av vänskap, och faktiskt tänker på andra mer än på sig själv. Allt detta har man i Cissi. Jag är otroligt glad att jag fått chansen att lära känna den vuxna Cissi och hoppas naturligtvis att vänskapen, trots att vi inte träffas så ofta, håller i sig i många, många år framöver. :)
Jag har redan tidigare berättat om min långa och djupa vänskap med Pia. Detta var ingen vanlig vänskap mellan två vänner. Nej, det var en riktig familjevänskap. Jag blev upptagen i HELA famijlen, och då snackar vi om föräldrar, syskon, kusiner och Pias andra riktigt nära vänner. Ja, alla i den närmsta vänskapskretsen var som min egen familj, och jag gick ut och in som en fullfjädrad familjemedlem.
Så klart avbröts allt detta den dag jag och Pia miste varandras närhet. Det skulle gå 12 år innan jag träffade på någon ur den gemenskapen igen. :)
12 år är en ganska lång tid, speciellt om man varit en liten flicka 12 år tidigare. Plötsligt är man vuxen och kommer in på ställen man inte gjort tidigare ... ja, där möter man ofta de man absolut inte hade en tanke på att möta. :)
En kväll hade jag själv bestämt mig för att ge mig ut på event. Det hände/händer ALDRIG att jag ger mig ut på det här sättet ... så detta var helt klart ödesbestämt. hihihi
Något osäker intog jag plats och inväntade den livemusik som skulle starta. Plötsligt knackade det på min axel och där bakom stod en vacker ung dam som tittade frågande på mig och utbrast "visst heter du Carina?" Jag kunde inte annat än nicka. Kände igen ansiktet men kunde inte placera det. "Det är jag, Cissi". Det lät så bekant ... men ändå inte. Inte förrän hon sen sa "Pia är på väg, vill bara förvarna dig. Men gå inte, ni behöver prata". Nja, exakta orden minns jag inte, men något i den stilen. Först då förstod jag vem den vackra flicka var som nu stod böjd över mig.
12 år tidigare hade hon rasat omkring hemma hos Pia och lekt som det barn hon var. Och nej, hon kanske inte hade kommit ihåg mig speciellt väl om hon inte hade sett alla dessa otaliga foton på mig hemma hos Pia genom åren. Men jag mindes henne. Oj, så vuxen och vacker hon hade blivit under dessa år.
Och jag kan ärligt säga att utan hennes välmenande ord är jag inte alls lika säker på att jag faktiskt stannat kvar den kvällen. Hon påverkade ... och påverkar fortfarande ... mer än vad hon kanske själv inser. :)
Detta är egentligen ingen superkul händelse i sig. Att jag väljer att skriva om just den här händelsen är för att hylla Cissi som person. Det är inte ofta man stöter på människor som är starka, har båda fötterna på jorden och vet värdet av vänskap, och faktiskt tänker på andra mer än på sig själv. Allt detta har man i Cissi. Jag är otroligt glad att jag fått chansen att lära känna den vuxna Cissi och hoppas naturligtvis att vänskapen, trots att vi inte träffas så ofta, håller i sig i många, många år framöver. :)