Förutom en riktigt härlig slappedag har jag även besökt "minnesvägen". Oj, oj, vad man hittar mycket när man sluter ögonen och tänker tillbaka.
Idag började jag tänka på 29:e Februari 1992. Japp, det minnet kommer alltid att hänga kvar, det var den dagen jag sa "ja" till Affe. :)
Alltså, Affe fick ju aldrig tummarna loss för ett frieri. Och då tänkte jag att om jag ville bli en gift kvinna fick jag väl ta saken i egna händer. Dessutom väntade jag redan Teddy ... och inte ville jag vara en ogift 2-barnsmor inte. :)
Enligt gammal tradition kunde kvinnan fria på skottåret, som sker vart fjärde år, den 29:e Februari. Och ja, det var precis vad jag gjorde.
Det blev ju mycket ståhej kring bröllopet. För enligt gammal sed skall ju brudens familj stå för bröllopsbestyr, med bjudning, middag och allt annat som dyker upp. Och det var just vad mina föräldrar gjorde. Det enda jag och Affe egentligen behövde stå i var att fixa kläder och ringar. Och bara det tog sin lilla tid.
Från början tyckte jag inte alls att vi skulle bekosta på oss två ringar till mig, det blev både dyrare och jag ville inte ha mer än en ring. Men när vi stod där hos juveleraren så var den ena ringen snyggare än den andra. Och faktiskt, när man satte ihop ringarna blev det ursnyggt. Så det slutade med att jag fick två ringar i alla fall. Det blev ett förlovningsdatum i en ring och vigseldagen i den andra.
Någon möhippa ville jag inte alls vara med om. Jag kände mig ganska stor och klumpig eftersom jag var gravid med Teddy vid det tillfället. Så jag kände inte alls för att dra ut på stan av något slag. Men nära och kära tyckte helt annorlunda. Så kvällen när jag som bäst höll på att göras vid i håret, ringde det på dörren. In drösade en del folk, band bindel för ögonen och drog iväg med mig i en bil. Jag tyckte vi åkte och åkte och åkte innan vi kom fram. Och i min fantasi så körde vi långt utanför staden.
När jag långt om länge fick av mig ögonbindeln visade det sig att vi inte åkt mer än ett par kvarter. De hade bara snurrat rundor för att förvilla mig, tokstollarna. hahaha
Det blev pizza och allmänt mys med släktingarna. Det var faktiskt mer minnesvärt än någon möhippa runtom på krogar.
28/2 1992 förlovade vi oss. Dagen efter, 29/2 1992, gick vi upp för altargången och blev man och hustru.
Känslan på ens bröllopsdag är verkligen något utöver det vanliga. Det går inte att beskriva den lycka som ilar genom kroppen när man står där i kyrkan bredvid personen som man precis lovat älska i nöd och lust. :) :)
... kvällens talare ...
Idag började jag tänka på 29:e Februari 1992. Japp, det minnet kommer alltid att hänga kvar, det var den dagen jag sa "ja" till Affe. :)
Alltså, Affe fick ju aldrig tummarna loss för ett frieri. Och då tänkte jag att om jag ville bli en gift kvinna fick jag väl ta saken i egna händer. Dessutom väntade jag redan Teddy ... och inte ville jag vara en ogift 2-barnsmor inte. :)
Enligt gammal tradition kunde kvinnan fria på skottåret, som sker vart fjärde år, den 29:e Februari. Och ja, det var precis vad jag gjorde.
Det blev ju mycket ståhej kring bröllopet. För enligt gammal sed skall ju brudens familj stå för bröllopsbestyr, med bjudning, middag och allt annat som dyker upp. Och det var just vad mina föräldrar gjorde. Det enda jag och Affe egentligen behövde stå i var att fixa kläder och ringar. Och bara det tog sin lilla tid.
Från början tyckte jag inte alls att vi skulle bekosta på oss två ringar till mig, det blev både dyrare och jag ville inte ha mer än en ring. Men när vi stod där hos juveleraren så var den ena ringen snyggare än den andra. Och faktiskt, när man satte ihop ringarna blev det ursnyggt. Så det slutade med att jag fick två ringar i alla fall. Det blev ett förlovningsdatum i en ring och vigseldagen i den andra.
Någon möhippa ville jag inte alls vara med om. Jag kände mig ganska stor och klumpig eftersom jag var gravid med Teddy vid det tillfället. Så jag kände inte alls för att dra ut på stan av något slag. Men nära och kära tyckte helt annorlunda. Så kvällen när jag som bäst höll på att göras vid i håret, ringde det på dörren. In drösade en del folk, band bindel för ögonen och drog iväg med mig i en bil. Jag tyckte vi åkte och åkte och åkte innan vi kom fram. Och i min fantasi så körde vi långt utanför staden.
När jag långt om länge fick av mig ögonbindeln visade det sig att vi inte åkt mer än ett par kvarter. De hade bara snurrat rundor för att förvilla mig, tokstollarna. hahaha
Det blev pizza och allmänt mys med släktingarna. Det var faktiskt mer minnesvärt än någon möhippa runtom på krogar.
28/2 1992 förlovade vi oss. Dagen efter, 29/2 1992, gick vi upp för altargången och blev man och hustru.
Känslan på ens bröllopsdag är verkligen något utöver det vanliga. Det går inte att beskriva den lycka som ilar genom kroppen när man står där i kyrkan bredvid personen som man precis lovat älska i nöd och lust. :) :)
... kvällens talare ...
Så fina ni var 😍 Och så unga vi var 🙌