Jag trodde inte att jag fortfarande, efter 25 år med läkare, psykologer, kuratorer, och framförallt okunniga personer som måste tycka till, skulle behöva försvara mig och min familj. Igår fick jag dock veta att det antagligen alltid kommer att ske. Det är just därför jag är så restriktiv med att träffa nya människor.
Gårkvällen gick smidigt. Vi åt god mat i trevligt sällskap ...... ända fram till 21.30 då jag fick utbrott och flippade ut.
De säger ju att när alkoholen kommer i kroppen så går vettet ur. Det är väl då man många gånger kommer i bråk över bagateller. I mitt fall hade jag inte druckit en droppe vid den tiden och för mig mig var det absolut ingen bagatell. Efter att ha fått flera hånfulla kommentarer som rörde mina barn fick jag nog. Jag bara skällde och skällde. Jag inser att jag kanske inte borde gått på som en ångvält, jag hade inte behövt skrika av mig frustrationen. Antar att det var ett sätt att inte visa min sårbarhet. För jag blev ledsen, riktigt ledsen över att vid flera tillfällen fått höra "jag hade inte orkat med att ......", eller att mina barn är övermammiga. Men vad fasen ... detta är min familj, så här fungerar min familj, handikapp eller inte handikapp. Jag går väl inte omkring och berättar för andra familjer hur de skall vara.
Kvällen slutade med att gästerna gick hem ... långt innan 00-slaget. Efter det fick jag inte många ord trots att jag själv försökte. Så jag tog min champagne och gick in till mitt eget lilla rum. Det blev inget "gott nytt år".
Jag ångrar inte att jag försvarade mina barn, jag blir som en tigermamma om någon utomstående kommer och påstår saker och ting när det gäller mina barn, ingen går på de utan att jag reagerar. Däremot är jag ledsen att gästerna gick så tidigt för Dennis och Dessis skull. Det var deras gäster och jag vet att de ville skåla in det nya året tillsammans med sina gäster.
Gårkvällen gick smidigt. Vi åt god mat i trevligt sällskap ...... ända fram till 21.30 då jag fick utbrott och flippade ut.
De säger ju att när alkoholen kommer i kroppen så går vettet ur. Det är väl då man många gånger kommer i bråk över bagateller. I mitt fall hade jag inte druckit en droppe vid den tiden och för mig mig var det absolut ingen bagatell. Efter att ha fått flera hånfulla kommentarer som rörde mina barn fick jag nog. Jag bara skällde och skällde. Jag inser att jag kanske inte borde gått på som en ångvält, jag hade inte behövt skrika av mig frustrationen. Antar att det var ett sätt att inte visa min sårbarhet. För jag blev ledsen, riktigt ledsen över att vid flera tillfällen fått höra "jag hade inte orkat med att ......", eller att mina barn är övermammiga. Men vad fasen ... detta är min familj, så här fungerar min familj, handikapp eller inte handikapp. Jag går väl inte omkring och berättar för andra familjer hur de skall vara.
Kvällen slutade med att gästerna gick hem ... långt innan 00-slaget. Efter det fick jag inte många ord trots att jag själv försökte. Så jag tog min champagne och gick in till mitt eget lilla rum. Det blev inget "gott nytt år".
Jag ångrar inte att jag försvarade mina barn, jag blir som en tigermamma om någon utomstående kommer och påstår saker och ting när det gäller mina barn, ingen går på de utan att jag reagerar. Däremot är jag ledsen att gästerna gick så tidigt för Dennis och Dessis skull. Det var deras gäster och jag vet att de ville skåla in det nya året tillsammans med sina gäster.
Usch så trist ;( kram