Småkryp har aldrig varit mina bästa vänner precis. Trots deras lilla storlek, och det faktum att de flesta av de är ganska ofarliga, har jag skrikit och sprungit därifrån i ren förskräckelse. hahaha
Men jag har ändå aldrig låtit det hindra mig från det jag velat göra genom åren. Därför var det inget att snacka om när jag och Affe plötsligt köpte ett gammalt, gammalt hus för 22 år sedan.
Det här lilla huset skulle så klart städas och fixas till innan flyttlasset körde dessa mil till vårt nyköpta hus. Städningen ... ja, den stod jag, mamma och Affes syster för. :)
Vi skurade, fejade och skurade och hade allmänt kul i det nya huset. Mamma stod med en stor kvast och drog i taket, det fanns huuuur mycket spindelväv som helst. Inte konstigt alls, huset hade ju stått tomt ett tag. Medan hon stod där och drog i spindelväven upptäckte hon en ganska stor svart prick mitt i väven. Hon hojtade på oss andra att vi skulle komma och kolla vad det var.
Kan tala om att hon är lika rädd som jag för småkryp. Carola har jag aldrig sett som direkt rädd för sådant. Men jag vet inte ... man blir ju som man umgås, kan vara därför hon också drog öronen bakåt lite. hihi
I alla fall, vi sprang dit för att kolla ... precis lagom till det här lilla krypet plötsligt sträckte ut sig och blev jäääättestor, vi hade alltså fått syn på en liten, liten spindel. :) :) :)
Ja, ni kan tänka er oss tre "kärringar". Där stod vi, mitt i ett tomt hus, och skrek rakt ut i luften ... och ingen av oss vågade röra den här lilla spindeln med kvasten.
Men någonstans ifrån kom det här modet, mamma dängde till spindeln med kvasten så den ramlade ner på golvet. Och sen slog hon till. Ja, hon slog ... och slog ... och slog. Jag lovar, hade golvet varit det lilla minsta ostabilt hade hon gjort ett stort hål hahaha. Men spindeln dog i alla fall.
Än idag, varje gång jag ser en spindel, ser jag mamma framför mig, med en kvast i handen och rasande ögon. Ja, så kan min mamma gå till väga. :) :) :)
Men jag har ändå aldrig låtit det hindra mig från det jag velat göra genom åren. Därför var det inget att snacka om när jag och Affe plötsligt köpte ett gammalt, gammalt hus för 22 år sedan.
Det här lilla huset skulle så klart städas och fixas till innan flyttlasset körde dessa mil till vårt nyköpta hus. Städningen ... ja, den stod jag, mamma och Affes syster för. :)
Vi skurade, fejade och skurade och hade allmänt kul i det nya huset. Mamma stod med en stor kvast och drog i taket, det fanns huuuur mycket spindelväv som helst. Inte konstigt alls, huset hade ju stått tomt ett tag. Medan hon stod där och drog i spindelväven upptäckte hon en ganska stor svart prick mitt i väven. Hon hojtade på oss andra att vi skulle komma och kolla vad det var.
Kan tala om att hon är lika rädd som jag för småkryp. Carola har jag aldrig sett som direkt rädd för sådant. Men jag vet inte ... man blir ju som man umgås, kan vara därför hon också drog öronen bakåt lite. hihi
I alla fall, vi sprang dit för att kolla ... precis lagom till det här lilla krypet plötsligt sträckte ut sig och blev jäääättestor, vi hade alltså fått syn på en liten, liten spindel. :) :) :)
Ja, ni kan tänka er oss tre "kärringar". Där stod vi, mitt i ett tomt hus, och skrek rakt ut i luften ... och ingen av oss vågade röra den här lilla spindeln med kvasten.
Men någonstans ifrån kom det här modet, mamma dängde till spindeln med kvasten så den ramlade ner på golvet. Och sen slog hon till. Ja, hon slog ... och slog ... och slog. Jag lovar, hade golvet varit det lilla minsta ostabilt hade hon gjort ett stort hål hahaha. Men spindeln dog i alla fall.
Än idag, varje gång jag ser en spindel, ser jag mamma framför mig, med en kvast i handen och rasande ögon. Ja, så kan min mamma gå till väga. :) :) :)
Ha ha ha, som vi skrek alla tre. Men hon var en hjälte den dagen din mamma. 😂