Nej så är det ju inte. Men folk brukar alltid säga att släkten är jättebra, så länge man inte har de inpå knuten. Jag vet inte vad jag skall säga om det. För skall sanningen fram kan jag ibland sakna släkten något otroligt mycket. Egentligen tror jag inte jag saknar släkten som den är idag. Men jag kan gå och känna saknad för hur det var när jag växte upp.
En sådan dag har jag haft idag. Min moster och kusin åker hem till Norrköping i morgon bitti. Alltså var jag och Beatrice upp där en sväng nu ikväll för att säga hej då till de. Jag trodde inte det själv, men det gjorde riktigt ont att behöva göra det. Inte förrän jag såg de igårkväll kände jag hur jag saknat släkten uppåt land.
Vi är en ganska stor släkt på mammas sida. Mamma har många syskon och alla har 3-4 barn, som är utspridda i hela Sverige. Jag har ingen som helst kontakt med någon av kusinerna eller några av mammas syskon. Den kusin jag hade bra telefonkontakt med under alla år, gick tyvärr bort för några år sedan. Och efter det har all förbindelse mellan mig och Norrland blivit sämre och sämre. Det är så klart ingens fel, det har bara blivit så.
Men nu när jag återsåg min kusin, som jag inte sett sedan ungdomen, upptäckte jag till min förvåning hur mycket jag trots allt saknar släkten.
Jag saknar alla bus vi hittade på när vi var yngre, hur kul det var att komma upp till Norrland på somrarna, då alla kusinerna också kom dit. Hur vi brukade sitta uppe om nätterna och spela kort och ha allmänt härligt. Ja, jag saknar verkligen den tiden när man åkte till Norrland en gång om året.
Nu skall jag inte bli alltför långrandig här inte. Men jag vill i alla fall avsluta med att säga att ta vara på varandra, håll släkten så nära som möjligt. För trots allt kommer ni från samma famn, och det är guld värt att hålla samman den.
Nu skall jag ut till min egen lilla familj, som jag är riktigt glad över. Och nu blir det en väldigt sen middag med en del av de. :)
En sådan dag har jag haft idag. Min moster och kusin åker hem till Norrköping i morgon bitti. Alltså var jag och Beatrice upp där en sväng nu ikväll för att säga hej då till de. Jag trodde inte det själv, men det gjorde riktigt ont att behöva göra det. Inte förrän jag såg de igårkväll kände jag hur jag saknat släkten uppåt land.
Vi är en ganska stor släkt på mammas sida. Mamma har många syskon och alla har 3-4 barn, som är utspridda i hela Sverige. Jag har ingen som helst kontakt med någon av kusinerna eller några av mammas syskon. Den kusin jag hade bra telefonkontakt med under alla år, gick tyvärr bort för några år sedan. Och efter det har all förbindelse mellan mig och Norrland blivit sämre och sämre. Det är så klart ingens fel, det har bara blivit så.
Men nu när jag återsåg min kusin, som jag inte sett sedan ungdomen, upptäckte jag till min förvåning hur mycket jag trots allt saknar släkten.
Jag saknar alla bus vi hittade på när vi var yngre, hur kul det var att komma upp till Norrland på somrarna, då alla kusinerna också kom dit. Hur vi brukade sitta uppe om nätterna och spela kort och ha allmänt härligt. Ja, jag saknar verkligen den tiden när man åkte till Norrland en gång om året.
Nu skall jag inte bli alltför långrandig här inte. Men jag vill i alla fall avsluta med att säga att ta vara på varandra, håll släkten så nära som möjligt. För trots allt kommer ni från samma famn, och det är guld värt att hålla samman den.
Nu skall jag ut till min egen lilla familj, som jag är riktigt glad över. Och nu blir det en väldigt sen middag med en del av de. :)