carinag.blogg.se

Bland alla minnen genom åren är det ett par minnen då barnen var små som jag mer än gärna delar med mig så fort jag börjar prata minnen med folk.
Dennis var väl ca 6-7 år, då han var en riktig "Emil". Precis som Emil hittade han inte på hyss. Det var väldigt välmenat, men ack så fel det ibland kunde gå. hahaha

Beatrice var inte många månader gammal, Teddy ett par år äldre. Och ja, Dennis var väl inte riktigt fyllda 7. Den här speciella dagen var en av de lite värre för mig som mamma. Känner en del av er igen sig när jag säger att jag var väl ganska slutkörd just den här dagen?
Det började närma sig matdags, en stek stod i ugnen, Beatrice satt i sin babysitter och började gråta och var hungrig, samtidigt som Teddy kom tjutandes för att han också började bli lite hungrig och var allmänt trött och hängig. Jag försökte lugna de och tyckte att de fick vänta en stund, jag var tvungen att ösa lite på steken. Så jag öppnade ugnen och började dra ut formen då Dennis plötsligt rusade in, gapskrattade och visade mig sin fot som fullkomligt forsade blod. Han och kompisen hade alltså försökt få liv i vårt rivningsobjekt till växthus och Dennis hade då råkat trampa på en spik, som gick rakt genom gummistöveln in i hälen. :( 
Beatrice och Teddy fortsatte gråta och skulle givetvis överrösta varandra. Och när jag fick syn på Dennis fot och Teddy drog mig i byxbenet tappade jag balansen, tappade formen, vätskan stänkte i hela köket, och stackars Beatrice fick kokhet vätska över hela sig. Men vad gör man då? Tar man upp minstingen och får av kokheta kläder, eller tar man den största och försöker få stopp på blodflödet? Hmmm.
Ena handen kastade sig över hushållsrullen som skulle stoppa Dennis blodflöde och andra handen fullkomligt slet av Beatrice kläder i trasor. Jo då, inget allvarligt hände och Dennis tyckte detta var dagens höjdpunkt och satt bara och skrattade.

Detta var en riktigt aktiv period minsann. Bara några veckor senare, när jag och Affe satt i köket och drack kaffe, kom Dennis inrusande i vanlig ordning med ett stort smile på sina läppar och händerna uppe på huvudet, ungefär som om han höll ihop sitt huvud.
Han hade fått för sig att han skulle kolla huruvida en tegelsten åkte iväg med vinden när det blåste. Sagt och gjort, Dennis kastade upp en tegelsten i luften och stod och tittade vad som hände. Ja, gissa vad som hände? Den blåste inte iväg, men rakt ner på Dennis huvud. hahaha
Just då skrattade vi inte, det blev ilfärd till akuten, där de klistrade om hans stackars huvud. Däremot tyckte läkaren att det var ganska komiskt. Så när han väl hade plåstrat om honom var hans ord "Jag har varit läkare ganska många år och fått in både det ena och det andra. Men jag tror aldrig jag plåstrat om någon som varit intresserad av vindens hastighet" hahahaha. Och sen tyckte han så klart till Dennis att nästa gång han tänkte testa något liknande var det nog bättre med en mjuk fotboll. :) :) 

Ja, idag kan man ju bara skratta åt alltihop. Säga vad man vill om Dennis, kreativ har han ALLTID varit.

Och hur jobbiga perioder det än var när barnen var små saknar jag ibland tiden otroligt mycket. Och för mig kommer så klart barnen alltid att vara ... "små". :) :) 

Mina söta små "änglar". :) :)