Jag tänker avsluta denna härliga Lördag med "veckans minne". Det går tillbaka hela 27 år.
På den tiden var jag så klart singel, ingens mamma, ingens fru. Ja, jag levde livet ... de flesta kvällar i veckan spenderades på kvarterskrogen där jag bodde. Det låter kanske hemskt, men faktum är att jag drack inte varje kväll. Men mina vänner fanns där, och vi hade himla roligt tillsammans, de flesta av oss var trogna stammisar. hahaha.
Vi var ett helt gäng som strålade samman varje kväll. På samma gata där jag bodde, fanns fler av krogens stammisar. Det var hos en av dessa brudar jag första gången träffade Affe. Han var bror till en av tjejerna och var utsedd till kvällens chaufför, då vi skulle hem till hennes mamma för lite mat och spelmys.
Affe sa inte så mycket. Han var den tystlåtna typen som mest bara satt och sneglade ... och sneglade ... och sneglade. hahaha
Och när han lämnade av oss på natten efter en superkul kväll så fortsatte han bara att snegla, tog i hand och sa "kul att träffas", ja något i den stilen. :)
Men jag är inte den som stilla tiger, vänder kinden till och låter saker och ting bero. Nej då, dagarna som följde tjatade jag på hans syster att jag ville åka och hälsa på honom. Tror hon kanske tyckte att det blev så tjatigt så till slut gav hon efter och vi åkte dit. :) :)
Ja, på den vägen var det. Jag kom till Affe och det fanns inte mycket som kunde hålla mig därifrån efter det. hahaha
Plötsligt försvann mina stadiga besök på krogen, då ingen visste var jag fanns. Ja, förutom hans syster då. Och jag är ganska övertygad om att hon nog var den enda i familjen som faktiskt var förtjust i tanken på honom och mig som ett par. Har för mig att jag till och med fick kommentaren av hans andra syster att jag inte skulle såra honom.
Som sagt, det gick ju som det gick. Vi fick tre fantastiska barn och 12 år som gifta ... och förblev de bästa vänner. :)
På den tiden var jag så klart singel, ingens mamma, ingens fru. Ja, jag levde livet ... de flesta kvällar i veckan spenderades på kvarterskrogen där jag bodde. Det låter kanske hemskt, men faktum är att jag drack inte varje kväll. Men mina vänner fanns där, och vi hade himla roligt tillsammans, de flesta av oss var trogna stammisar. hahaha.
Vi var ett helt gäng som strålade samman varje kväll. På samma gata där jag bodde, fanns fler av krogens stammisar. Det var hos en av dessa brudar jag första gången träffade Affe. Han var bror till en av tjejerna och var utsedd till kvällens chaufför, då vi skulle hem till hennes mamma för lite mat och spelmys.
Affe sa inte så mycket. Han var den tystlåtna typen som mest bara satt och sneglade ... och sneglade ... och sneglade. hahaha
Och när han lämnade av oss på natten efter en superkul kväll så fortsatte han bara att snegla, tog i hand och sa "kul att träffas", ja något i den stilen. :)
Men jag är inte den som stilla tiger, vänder kinden till och låter saker och ting bero. Nej då, dagarna som följde tjatade jag på hans syster att jag ville åka och hälsa på honom. Tror hon kanske tyckte att det blev så tjatigt så till slut gav hon efter och vi åkte dit. :) :)
Ja, på den vägen var det. Jag kom till Affe och det fanns inte mycket som kunde hålla mig därifrån efter det. hahaha
Plötsligt försvann mina stadiga besök på krogen, då ingen visste var jag fanns. Ja, förutom hans syster då. Och jag är ganska övertygad om att hon nog var den enda i familjen som faktiskt var förtjust i tanken på honom och mig som ett par. Har för mig att jag till och med fick kommentaren av hans andra syster att jag inte skulle såra honom.
Som sagt, det gick ju som det gick. Vi fick tre fantastiska barn och 12 år som gifta ... och förblev de bästa vänner. :)
Trevligt minne. Jag kommer ihåg att jag tyckte du var underlig som ville träffa MIN bror. Minns du hur blyga och generade ni var när jag var uppe hos Affe och ni satt i hans soffa:-) Glömmer aldrig den synen.