Eftersom det nu varit väldigt andligt här på bloggen idag, tänkte jag fortsätta i samma banor med veckans minne. Detta är inget annat än sanningen, förutom kanske en del förväxlingar. Ja, det är ju ett antal år sedan. Och minnet är kanske inte vad det borde, men i det stora hela så ......
Detta hände som sagt för många, många år sedan. Vi förflyttar oss till tiden när jag och bästa vännen ofta och gärna åkte rundor för att lyssna på musik, där hennes bror var sångare i ett dansband.
Färden skulle gå till Råå vid Helsingborg. Vi hade inte sagt något, tänkte överraska broderna där vi plötsligt skulle komma gåendes. Det var kanske bra att vi inte nämnde något, eftersom det skulle visa sig att vi ALDRIG kom fram till Råå.
Vägen till och från Råå var kantad av små mystiska tecken hela tiden. Om jag inte minns fel började det väldigt märkligt av en sol som var STOR. Till saken hör att detta var mot kvällstid och solen var helt felplacerad i tidsordningen. Solen stod långt ner på vägen och följde oss hela, hela tiden. Efter en stunds körandes mötte vi ett stort hus på vägen, och då menar jag på vägen. När jag väl bromsade in (mitt på motorvägen hahaha) försvann huset. Hmmm, detta var absolut inte det konstigaste på hela den kvällen.
När vi svängt av mot Helsingborg och Råå fortsatte skyltarna visa oss mot rätt väg ... trodde vi. Vi hamnade någonstans i en skogsdunge och visste inte hur vi skulle komma ut därifrån. Det skulle visa sig vara stört omöjligt att komma från den här skogsdungen. Om jag säger så här, vi svängde till vänster och kom till skogsdungen, vi svängde till höger och kom till samma skogsdunge. Och ja, när vi körde rakt fram kom vi till SAMMA SKOGSDUNGE. Då började vi bli lite rädda. Det hade gått ett tag, eftermiddagen blev till kväll, det var mörkt ute och vi satt inlåsta i bilen i en jädrans skogsdunge. Ni kan tänka er mitt hjärta ... som bara slog mer och mer.
Vi hade inget val än att börja färden tillbaka mot Malmö.
Nej, nej, nej, vi skulle inte till Malmö. För när vi väl kom ut på motorvägen MOT Malmö, så var alla, och jag menar alla skyltar där det stod Malmö överstryket med ett stort rött kryss på. Vid något tillfälle var vi på väg mot ett jättestort hål mitt på vägen ... jag fick tvärbromsa så att båda två fick hålla i oss trots bilbälten.
Och all annan trafik då? Nej, ser ni det fanns inga andra bilar. Det kändes som vi hamnat rakt in i en twilightfilm.
Jodå, långt om länge kom vi fram till Malmö igen ... väldigt skakiga.
Någon som trodde oss? Nope. Pias mamma bara skrattade åt oss och undrade vad vi hade druckit. Och hon hade absolut inte sett någon sol. Det var vi som inbillat oss allting. Och Pias bror han trodde ju också att vi hallicunerat och bara skrattade.
Dagen efter skulle han så klart överbevisa för oss att vi inbillat oss allting. Så han tog oss med i bilen och körde till Råå och tillbaka till Malmö ... INGET av det vi varit med om kvällen innan fanns kvar. Hmmm......
Något ville alltså hålla oss från Råå. Vad det än var så var det inte meningen att vi skulle se det.
Detta hände som sagt för många, många år sedan. Vi förflyttar oss till tiden när jag och bästa vännen ofta och gärna åkte rundor för att lyssna på musik, där hennes bror var sångare i ett dansband.
Färden skulle gå till Råå vid Helsingborg. Vi hade inte sagt något, tänkte överraska broderna där vi plötsligt skulle komma gåendes. Det var kanske bra att vi inte nämnde något, eftersom det skulle visa sig att vi ALDRIG kom fram till Råå.
Vägen till och från Råå var kantad av små mystiska tecken hela tiden. Om jag inte minns fel började det väldigt märkligt av en sol som var STOR. Till saken hör att detta var mot kvällstid och solen var helt felplacerad i tidsordningen. Solen stod långt ner på vägen och följde oss hela, hela tiden. Efter en stunds körandes mötte vi ett stort hus på vägen, och då menar jag på vägen. När jag väl bromsade in (mitt på motorvägen hahaha) försvann huset. Hmmm, detta var absolut inte det konstigaste på hela den kvällen.
När vi svängt av mot Helsingborg och Råå fortsatte skyltarna visa oss mot rätt väg ... trodde vi. Vi hamnade någonstans i en skogsdunge och visste inte hur vi skulle komma ut därifrån. Det skulle visa sig vara stört omöjligt att komma från den här skogsdungen. Om jag säger så här, vi svängde till vänster och kom till skogsdungen, vi svängde till höger och kom till samma skogsdunge. Och ja, när vi körde rakt fram kom vi till SAMMA SKOGSDUNGE. Då började vi bli lite rädda. Det hade gått ett tag, eftermiddagen blev till kväll, det var mörkt ute och vi satt inlåsta i bilen i en jädrans skogsdunge. Ni kan tänka er mitt hjärta ... som bara slog mer och mer.
Vi hade inget val än att börja färden tillbaka mot Malmö.
Nej, nej, nej, vi skulle inte till Malmö. För när vi väl kom ut på motorvägen MOT Malmö, så var alla, och jag menar alla skyltar där det stod Malmö överstryket med ett stort rött kryss på. Vid något tillfälle var vi på väg mot ett jättestort hål mitt på vägen ... jag fick tvärbromsa så att båda två fick hålla i oss trots bilbälten.
Och all annan trafik då? Nej, ser ni det fanns inga andra bilar. Det kändes som vi hamnat rakt in i en twilightfilm.
Jodå, långt om länge kom vi fram till Malmö igen ... väldigt skakiga.
Någon som trodde oss? Nope. Pias mamma bara skrattade åt oss och undrade vad vi hade druckit. Och hon hade absolut inte sett någon sol. Det var vi som inbillat oss allting. Och Pias bror han trodde ju också att vi hallicunerat och bara skrattade.
Dagen efter skulle han så klart överbevisa för oss att vi inbillat oss allting. Så han tog oss med i bilen och körde till Råå och tillbaka till Malmö ... INGET av det vi varit med om kvällen innan fanns kvar. Hmmm......
Något ville alltså hålla oss från Råå. Vad det än var så var det inte meningen att vi skulle se det.
Ja det kommer jag aldrig att glömma så länge jag lever.Det var riktigt kusligt och det är ingen som tror på den historien än i dag.Alla ska hitta naturliga förklaringar.DET FINNS INGA.DET HÄNDE och ja det kändes som att befinna sig mitt i en skräckfilm.