Det har lugnat ner sig här hemma nu. Beatrice sover lugnt. Hon ville visserligen inte äta någon middag, men det må vara hänt. Huvudsaken är att hon vilar mycket och får i sig vätska.
Igår när vi kom in till sjukhuset var klockan runt 22 tiden. Första timmen var väl ganska okej. Jag fick sätta mig i ett väntrum medan Beatrice fördes iväg för en del provtagningar. Det gick ganska snabbt. Efter det kördes hon in i ett annat väntrum med bås så att vi kunde vara lite ostörda medan vi väntade på provsvaren. Och DÄR var det en lång väntan. Så efter ett tag var jag både varm, röksugen och började känna mig trött. Beatrice låg och dåsade, så jag frågade henne om det var okej för henne om jag smet ut och rökte.
Så det var alltså det jag gjorde ungefär 23.30. När jag skulle tillbaka in igen var jag tvungen att gå via akutmottagningens vänthall, enda dörren som var öppen. I en kur satt två vakter lutandes tillbaka på sina stolar och babblade. Jag frågade hur jag kom in till det väntrummet där Beatrice låg. Då frågade den ena om jag varit och lagt pengar på bilen. Och jag hade ju ingen anledning att ljuga så jag svarade helt enkelt att jag varit ute och rökt. "Du vet väl om att detta är ett rökfritt sjukhus" fick jag till svar. Det är väl klart att jag vet, det var därför jag gick till rökkuren lite längre ner på gatan. Och istället för att acceptera svaret fick jag bara en nedvärderad syn och orden "När man är här kvällstid kan man inte hålla på att springa och röka var femte minut. Vi kan inte springa och öppna för alla som vill röka".
Alltså, det var ungefär 5 steg till dörren som skulle öppnas. Hur svårt kan det vara? Visst kan jag förstå om en och samma person springer hela tiden så de får springa och öppna. Men nog måste man väl kunna se dessa och kanske då säga något ... eller kanske inte. Varför inte bara vara den serviceminded person man skall vara i en sådan situation?
Som sagt, detta var vid 23:30. Halv 3 fick vi sen träffa läkaren och 3 blev Beatrice tilldelad ett rum. Så inte blev det många bloss där inte.
Igår när vi kom in till sjukhuset var klockan runt 22 tiden. Första timmen var väl ganska okej. Jag fick sätta mig i ett väntrum medan Beatrice fördes iväg för en del provtagningar. Det gick ganska snabbt. Efter det kördes hon in i ett annat väntrum med bås så att vi kunde vara lite ostörda medan vi väntade på provsvaren. Och DÄR var det en lång väntan. Så efter ett tag var jag både varm, röksugen och började känna mig trött. Beatrice låg och dåsade, så jag frågade henne om det var okej för henne om jag smet ut och rökte.
Så det var alltså det jag gjorde ungefär 23.30. När jag skulle tillbaka in igen var jag tvungen att gå via akutmottagningens vänthall, enda dörren som var öppen. I en kur satt två vakter lutandes tillbaka på sina stolar och babblade. Jag frågade hur jag kom in till det väntrummet där Beatrice låg. Då frågade den ena om jag varit och lagt pengar på bilen. Och jag hade ju ingen anledning att ljuga så jag svarade helt enkelt att jag varit ute och rökt. "Du vet väl om att detta är ett rökfritt sjukhus" fick jag till svar. Det är väl klart att jag vet, det var därför jag gick till rökkuren lite längre ner på gatan. Och istället för att acceptera svaret fick jag bara en nedvärderad syn och orden "När man är här kvällstid kan man inte hålla på att springa och röka var femte minut. Vi kan inte springa och öppna för alla som vill röka".
Alltså, det var ungefär 5 steg till dörren som skulle öppnas. Hur svårt kan det vara? Visst kan jag förstå om en och samma person springer hela tiden så de får springa och öppna. Men nog måste man väl kunna se dessa och kanske då säga något ... eller kanske inte. Varför inte bara vara den serviceminded person man skall vara i en sådan situation?
Som sagt, detta var vid 23:30. Halv 3 fick vi sen träffa läkaren och 3 blev Beatrice tilldelad ett rum. Så inte blev det många bloss där inte.