För lite mer än en månad sedan skrev jag ett inlägg "ofrivilligt", som beskriver hur det är att hantera situationer runt omkring när man har barn med dolda handikapp.
Nu delar jag ämnet och skriver enbart om asperger.
Teddy har alltid haft ett hetsigt humör. Redan som väldigt liten fick han raseriutbrott så fort det inte gick som han ville, vilket var ofta.
Eftersom talet inte kom igång och han var överaktiv trodde vi att han ärvt Dennis "symptom". Nu visade det sig senare att Dennis inte hade något handikapp. Så det vi upplevde med Teddy var inte alls på samma nivå.
Det var inte förrän vi flyttade från Trelleborg till Malmö som utredningarna kom igång på allvar, då var Teddy 8 år.
Det var en ganska tuff period, inte minst för Teddy. Han fick utstå mycket. Både i skolan, då han inte riktigt fungerade tillsammans med jämnåriga, men även hos alla de experter som skulle testa, prata, fler undersökningar osv.
Hans humör gick som en berg- och dalbana. Och det var mer än en gång jag fick brotta ner honom på golvet och hålla kvar honom tills aggressionerna gick över. Ofta kom han inte ens ihåg varför han blivit så arg. Vid sådana tillfällen kunde han kasta saker omkring sig, jag gick alltid omkring och var livrädd att han skulle skada antingen sig själv eller andra riktigt allvarligt.
Till slut skickades vi på en "föräldrautbildning". Det låter lite knasigt, men den var faktiskt riktigt bra. I gruppen fanns inte bara föräldrar till aspergerbarn. Det var allt från olika dolda handikapp till barn som helt enkelt var oregerliga.
Som förälder går man ofta omkring och tror att man är helt ensam om sådana här problem. Men i och med den gruppen, så kändes allt plötsligt mycket lättare. Det fanns ju fler i vår situation, och dessutom kunde man få tips av andra föräldrar hur de gjort i vissa lägen. Som sagt, allt passade inte in på just oss. Men jag är ändå glad att vi fick chansen till att gå utbildningen.
Det var inte förrän ett par år senare som det fastslogs att Teddy hade aspergersyndromet.
Han hade då hamnat i en liten klass på samma skola som han redan gått på ett par år.
Utredningar fortsatte och på BUP tyckte de att han skulle gå i en särskild skola för just asperger. Problemet var att det inte fanns tillräckligt med sådana skolor. Och de skolor som fanns var redan överfulla.
På skolan gjordes inte så mycket åt det, resurserna var inte tillräckliga. Och där tyckte man att Teddy kunde klara sig bra om han fick fortsätta att gå i en liten klass, trots att de inte hade tillräckliga kunskaper och resurser för att kunna hantera problemet.
Till saken hör att Teddy inte ville gå kvar i den skolan. Han kanske var lite udda och hade problem. Men han var långt ifrån dum och visste att det inte skulle fungera. För att han skulle må bra var det viktigt att man lyssnade på honom och gjorde något åt det. Men ingen lyssnade, hur mycket vi än skrek.
Till slut var det faktiskt Teddy själv som satte ner foten. Och det är en historia värd att applådera.
Det började med att hans pappa upptäckte att Teddy inte gått till skolan en dag när han kom hem från jobbet.
När vi konfronterade Teddy svarade han "jag går inte tillbaka till skolan, förrän jag fått byta".
Detta var precis innan en skolavslutning. Jag kollade då upp med skolkuratorn vad som skulle hända om vi behöll Teddy hemma. Ja, då skulle de vara tvungna att skicka någon att hämta honom. Men hon lät det bero lite. Skolavslutningen gick Teddy på. Och när sommarlovet var slut sa Teddy bara att han tänkte inte gå tillbaka till skolan. Och det gjorde han inte heller.
Och kan ni tänka er, då helt plötsligt hade de en ledig plats på en särskild skola. Så tre veckor efter att skolan startat fick Teddy börja på en ny skola. Det hade antagligen inte hänt så snabbt om inte Teddy själv hade skolstrejkat.
Det var det bästa som kunde hända Teddy.
Han lärde sig snabbt vad aspergersyndromet gick ut på, slukade all information han kunde komma över, och blev en hejare på att veta vilka situationer han skulle undvika. Ja, till slut visste han så mycket mer än vad både jag och hans pappa visste.
Idag är Teddy vuxen, och är en riktigt ansvarsfull kille. Vet man inte om att han har aspergersyndromet, så syns det inte på honom. Han kan fortfarande få sina raseriutbrott och en del gånger kan man märka av lite av syndromet. Dock är raseriutbrotten väldigt få numera. Han har jobbat mycket med empatin. Och idag vill jag nog påstå att han har en hel del av det i sig, trots att det påstås att en aspergare inte har några empatikänslor. Vet inte om det kan bero på olika åldrar, för empatin är något han utvecklat på senare år.
Jag är riktigt stolt över den kille han har blivit, och skulle inte vilja ha honom på något annat sätt.
Märk väl att detta bara är ett litet axplock av hur åren för Teddy har tett sig. Skulle ju kunna skriva mycket, mycket mer. Men håller mig här, så det inte blir en bok av det. hahaha
Tack Teddy för att jag fick tillåtelse att skriva ner vår berättelse här på bloggen.
Nu delar jag ämnet och skriver enbart om asperger.
Teddy har alltid haft ett hetsigt humör. Redan som väldigt liten fick han raseriutbrott så fort det inte gick som han ville, vilket var ofta.
Eftersom talet inte kom igång och han var överaktiv trodde vi att han ärvt Dennis "symptom". Nu visade det sig senare att Dennis inte hade något handikapp. Så det vi upplevde med Teddy var inte alls på samma nivå.
Det var inte förrän vi flyttade från Trelleborg till Malmö som utredningarna kom igång på allvar, då var Teddy 8 år.
Det var en ganska tuff period, inte minst för Teddy. Han fick utstå mycket. Både i skolan, då han inte riktigt fungerade tillsammans med jämnåriga, men även hos alla de experter som skulle testa, prata, fler undersökningar osv.
Hans humör gick som en berg- och dalbana. Och det var mer än en gång jag fick brotta ner honom på golvet och hålla kvar honom tills aggressionerna gick över. Ofta kom han inte ens ihåg varför han blivit så arg. Vid sådana tillfällen kunde han kasta saker omkring sig, jag gick alltid omkring och var livrädd att han skulle skada antingen sig själv eller andra riktigt allvarligt.
Till slut skickades vi på en "föräldrautbildning". Det låter lite knasigt, men den var faktiskt riktigt bra. I gruppen fanns inte bara föräldrar till aspergerbarn. Det var allt från olika dolda handikapp till barn som helt enkelt var oregerliga.
Som förälder går man ofta omkring och tror att man är helt ensam om sådana här problem. Men i och med den gruppen, så kändes allt plötsligt mycket lättare. Det fanns ju fler i vår situation, och dessutom kunde man få tips av andra föräldrar hur de gjort i vissa lägen. Som sagt, allt passade inte in på just oss. Men jag är ändå glad att vi fick chansen till att gå utbildningen.
Det var inte förrän ett par år senare som det fastslogs att Teddy hade aspergersyndromet.
Han hade då hamnat i en liten klass på samma skola som han redan gått på ett par år.
Utredningar fortsatte och på BUP tyckte de att han skulle gå i en särskild skola för just asperger. Problemet var att det inte fanns tillräckligt med sådana skolor. Och de skolor som fanns var redan överfulla.
På skolan gjordes inte så mycket åt det, resurserna var inte tillräckliga. Och där tyckte man att Teddy kunde klara sig bra om han fick fortsätta att gå i en liten klass, trots att de inte hade tillräckliga kunskaper och resurser för att kunna hantera problemet.
Till saken hör att Teddy inte ville gå kvar i den skolan. Han kanske var lite udda och hade problem. Men han var långt ifrån dum och visste att det inte skulle fungera. För att han skulle må bra var det viktigt att man lyssnade på honom och gjorde något åt det. Men ingen lyssnade, hur mycket vi än skrek.
Till slut var det faktiskt Teddy själv som satte ner foten. Och det är en historia värd att applådera.
Det började med att hans pappa upptäckte att Teddy inte gått till skolan en dag när han kom hem från jobbet.
När vi konfronterade Teddy svarade han "jag går inte tillbaka till skolan, förrän jag fått byta".
Detta var precis innan en skolavslutning. Jag kollade då upp med skolkuratorn vad som skulle hända om vi behöll Teddy hemma. Ja, då skulle de vara tvungna att skicka någon att hämta honom. Men hon lät det bero lite. Skolavslutningen gick Teddy på. Och när sommarlovet var slut sa Teddy bara att han tänkte inte gå tillbaka till skolan. Och det gjorde han inte heller.
Och kan ni tänka er, då helt plötsligt hade de en ledig plats på en särskild skola. Så tre veckor efter att skolan startat fick Teddy börja på en ny skola. Det hade antagligen inte hänt så snabbt om inte Teddy själv hade skolstrejkat.
Det var det bästa som kunde hända Teddy.
Han lärde sig snabbt vad aspergersyndromet gick ut på, slukade all information han kunde komma över, och blev en hejare på att veta vilka situationer han skulle undvika. Ja, till slut visste han så mycket mer än vad både jag och hans pappa visste.
Idag är Teddy vuxen, och är en riktigt ansvarsfull kille. Vet man inte om att han har aspergersyndromet, så syns det inte på honom. Han kan fortfarande få sina raseriutbrott och en del gånger kan man märka av lite av syndromet. Dock är raseriutbrotten väldigt få numera. Han har jobbat mycket med empatin. Och idag vill jag nog påstå att han har en hel del av det i sig, trots att det påstås att en aspergare inte har några empatikänslor. Vet inte om det kan bero på olika åldrar, för empatin är något han utvecklat på senare år.
Jag är riktigt stolt över den kille han har blivit, och skulle inte vilja ha honom på något annat sätt.
Märk väl att detta bara är ett litet axplock av hur åren för Teddy har tett sig. Skulle ju kunna skriva mycket, mycket mer. Men håller mig här, så det inte blir en bok av det. hahaha
Tack Teddy för att jag fick tillåtelse att skriva ner vår berättelse här på bloggen.
Bra skrivet, har varit på några föreläsningar angående detta bl.a. Med en kvinna som själv har Aspergers.