God morgon alla pigga och inte så pigga.
Efter att jag skrivit mitt allra första blogginlägg häromdagen kommenterade Teddy: "Min egen mor skall sitta och blogga ;) hahah
Men det e klart, så mycket blogg du läser, så kan det nog gå det med :D hihih"
Jag vet ju att det var ett internt skämt, som jag själv tyckte var lite roligt. Men ändå satt jag och funderade en stund på detta efteråt. Varför bloggar man egentligen? Vad är det som gör att man vill låta en massa folk, kända som okända, ta del av ens liv? Jag menar, vi skriver vad vi gör, vi lägger upp bilder, för alla att beskåda. Varför? Det finns säkert massor med olika förklaringar. Jag kan bara utgå från mig själv och till varför jag startade min blogg. Jag har inte varit mycket för att läsa bloggar tidigare. Har väl, som de flesta andra, klickat in mig på en och annan blogg och ströläst lite. Men så för ett antal månader sedan fastnade jag för ett par personer och deras bloggar, och har sedan dess slaviskt följt de. Och visst är det dessa personer som kanske ligger lite till grund för att jag nu valde att starta min blogg. Men det är ändå inte riktigt hela sanningen.
Det är ju ett välkänt faktum att det hjälper att skriva av sig om man är ledsen, upprörd, glad, arg. Ja, alla möjliga känslor kan vara anledningen till att man skriver. Därav många dagboksskrivare.
Min historia började egentligen när jag blev uppsagd för ett år sedan för att företaget skulle byta skepnad. Även om jag innerst inne visste att det var på väg att hända, så var jag ändå oförberedd. Så oförberedd att jag gick ner i ett hål och "vägrade" komma upp igen. Efter att aldrig tidigare varit arbetslös, skämdes jag för att berätta att det var just det jag var. När folk tog för givet att jag hade semester för att de träffade mig mitt på dagen, så rättade jag inte de. Lät de tro att jag faktiskt hade semester. Till slut blev det lättare att inte gå ut genom dörren. Gick jag inte ut, riskerade jag inte heller att stöta på någon och behöva förklara varför jag inte var på jobb. Inte förrän nu när jag har min egen blogg, har jag börjat visa att jag faktiskt är arbetslös. Trots att jag inte bloggat så många dagar än, så har den hjälpt mig något otroligt. Bara genom att fokusera på annat än min arbetslöshet, så har mitt humör ändrats väldigt mycket.
Jag har hört en del säga att om man inte får ett jobb, så har man inte sökt ordentligt, antagligen på fel sätt eller att man söker för lite jobb. En del tycks även tro att man inte vill ha ett jobb. Varför skulle man annars inte ha fått något? Det finns ju hur mycket jobb som helst. Jag har till och med hört folk säga "varför skall jag behöva betala skatt för att en arbetslös inte vill jobba?"
Dessa okunniga människor har inte den blekaste aning om vad de pratar om. Ofta är det unga människor (finns en del äldre också) som aldrig varit arbetslösa, har fått jobb via kontakter, som t.ex. genom föräldrarna. Alla har tyvärr inte den turen.
Jag har sett många unga som inte fått jobb, trots att de kämpar varje dag med CV, personliga brev, dörrknackningar osv. Själv söker jag ca 15 jobb varje månad. Det är svårt. Och även om jobben finns där ute, så får man aldrig någonsin glömma att det finns väldigt många arbetslösa som slåss om dessa jobb.
Så till alla er som har någon arbetslös i er närhet. Snälla, tänk på att stötta och peppa istället för att kritisera.
Jag vet ju att det var ett internt skämt, som jag själv tyckte var lite roligt. Men ändå satt jag och funderade en stund på detta efteråt. Varför bloggar man egentligen? Vad är det som gör att man vill låta en massa folk, kända som okända, ta del av ens liv? Jag menar, vi skriver vad vi gör, vi lägger upp bilder, för alla att beskåda. Varför? Det finns säkert massor med olika förklaringar. Jag kan bara utgå från mig själv och till varför jag startade min blogg. Jag har inte varit mycket för att läsa bloggar tidigare. Har väl, som de flesta andra, klickat in mig på en och annan blogg och ströläst lite. Men så för ett antal månader sedan fastnade jag för ett par personer och deras bloggar, och har sedan dess slaviskt följt de. Och visst är det dessa personer som kanske ligger lite till grund för att jag nu valde att starta min blogg. Men det är ändå inte riktigt hela sanningen.
Det är ju ett välkänt faktum att det hjälper att skriva av sig om man är ledsen, upprörd, glad, arg. Ja, alla möjliga känslor kan vara anledningen till att man skriver. Därav många dagboksskrivare.
Min historia började egentligen när jag blev uppsagd för ett år sedan för att företaget skulle byta skepnad. Även om jag innerst inne visste att det var på väg att hända, så var jag ändå oförberedd. Så oförberedd att jag gick ner i ett hål och "vägrade" komma upp igen. Efter att aldrig tidigare varit arbetslös, skämdes jag för att berätta att det var just det jag var. När folk tog för givet att jag hade semester för att de träffade mig mitt på dagen, så rättade jag inte de. Lät de tro att jag faktiskt hade semester. Till slut blev det lättare att inte gå ut genom dörren. Gick jag inte ut, riskerade jag inte heller att stöta på någon och behöva förklara varför jag inte var på jobb. Inte förrän nu när jag har min egen blogg, har jag börjat visa att jag faktiskt är arbetslös. Trots att jag inte bloggat så många dagar än, så har den hjälpt mig något otroligt. Bara genom att fokusera på annat än min arbetslöshet, så har mitt humör ändrats väldigt mycket.
Jag har hört en del säga att om man inte får ett jobb, så har man inte sökt ordentligt, antagligen på fel sätt eller att man söker för lite jobb. En del tycks även tro att man inte vill ha ett jobb. Varför skulle man annars inte ha fått något? Det finns ju hur mycket jobb som helst. Jag har till och med hört folk säga "varför skall jag behöva betala skatt för att en arbetslös inte vill jobba?"
Dessa okunniga människor har inte den blekaste aning om vad de pratar om. Ofta är det unga människor (finns en del äldre också) som aldrig varit arbetslösa, har fått jobb via kontakter, som t.ex. genom föräldrarna. Alla har tyvärr inte den turen.
Jag har sett många unga som inte fått jobb, trots att de kämpar varje dag med CV, personliga brev, dörrknackningar osv. Själv söker jag ca 15 jobb varje månad. Det är svårt. Och även om jobben finns där ute, så får man aldrig någonsin glömma att det finns väldigt många arbetslösa som slåss om dessa jobb.
Så till alla er som har någon arbetslös i er närhet. Snälla, tänk på att stötta och peppa istället för att kritisera.
De finns folk till allt, vissa förstår inte att de inte är de lättaste att få ett jobb i dagens läge. Men jag är säker på de kommer lösa sig för dig på jobbfronten så ge inte upp, jag håller tummarna för dig.