carinag.blogg.se

SAKNAD!!

Visst är det konstigt att man kan sakna någon man egentligen inte känner eller har hunnit få något band till?
Vet inte om ni har känt så någongång, men jag har känt det vid några få tillfällen i mitt liv.

När barnen var små behövde jag aldrig sakna någon av de. Inte så konstigt, de fanns runt mig hela tiden. Tror aldrig jag någon gång lämnat bort de för att åka och handla, städa eller något annat. Enda gångerna jag varit utan de är när deras pappa varit iväg någonstans och de har följt med honom. Och det har de så klart gjort lite titt som tätt, ända sedan de var spädbarn. Men man hinner i regel inte sakna någon på bara ett par timmar. Så jag har aldrig haft den känslan för just mina barn.
Jag hade känslan av saknad när pojkarna flyttade hemifrån. Tror det är en naturlig känsla hahaha. Att plötsligt stå där utan sina barn och upptäcka att de faktiskt inte är så små längre. Men den saknaden försvinner, det är ju ett naturligt led i vardagen och familjelivet.

Nu när jag blivit farmor och faktiskt inte "lever tillsammans" med mitt lilla barnbarn, har känslan av saknad infunnit sig mer och mer. Det är en känsla som inte går att skaka av sig. För sanningen är att jag saknar lilla Alexander varje dag. Konstigt va? Jag har ju som sagt själv varit småbarnsförälder, och vet att man inte kan flyga runt till släkt och vänner hela tiden. Man behöver vara bara sin lilla familj också.

Och då kommer tankarna till de föräldrar som gått skilda vägar och där barnen faktiskt är hos båda föräldrarna. Har inte tänkt så mycket på det tidigare. Men nu sitter jag och funderar på hur de klarar av sin saknad. För det måste ju vara precis lika jobbigt för de när barnen befinner sig hos den andra föräldern.
Måste säga att jag är väldigt lyckligt lottad. Jag har aldrig behövt känna av det eftersom både jag och barnens pappa befunnit oss hos barnen under deras uppväxt, i alla fall då barnen var små.

 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: