carinag.blogg.se

Jag vill börja med att säga till de läsare som står mig riktigt nära och är en del av familjen att ni skall sluta läsa redan nu om ni tycker det är jobbigt. Detta är mitt sätt att hantera det som hänt.

Ni som troget läser bloggen tyckte säkert det var märkligt att jag inte uppdaterade igår. Det har varit några tumultartade dagar.
Min föredetta man, barnens pappa, sprang och ramlade i Måndags. Till följd av det fick han syrebrist i lungorna så hjärtat stannade. Hjärtat fick de igång, men alldeles för sent. Affe vaknade tyvärr aldrig upp igen och somnade in igår vid 17-tiden.

Just nu är det så klart väldigt tufft, inte minst för mina barn. Jag vill idag inte gå in närmare på barnen, eftersom alla befinner sig i en stor chock. Men för egen del kan jag bara säga att det är riktigt overkligt. Han var annars en fullt frisk människa. Och jag har svårt att förstå varför en sådan person plötsligt bara tas ifrån oss.

Vi hade en mycket bra relation, trots att vi varit skilda i ganska många år, och träffades i princip varje dag. Han fanns alltid där, på alla bemärkelsedagar, alla högtidsdagar, och alla andra dagar.
Jag har svårt att ta in att han aldrig mer kommer att ringa på min dörr, att han aldrig mer kommer att följa med och handla, att han aldrig mer följer med ut och tar en kaffefika. Det är sådana saker som vi ofta gjorde tillsammans.
Jag har också svårt att ta in att han inte får se sitt lilla barnbarn mer, och att Alexander inte inte får lära känna sin farfar. Och att han inte får vara med vid andra riktigt stora händelser i barnens liv.

Livet är bra orättvist. Men det får mig också inse att man skall ta tillvara den tid vi finns här på vår jord, och framförallt ta vara på varandra. Små groll och osämja skall man lägga åt sidan och faktiskt vara tacksamma för den tid vi har tillsammans.