Nu skulle jag egentligen berättat om min arbetslöshet, känslor och allt runt omkring. Men som ni säkert förstår har fokuset ändrats drastiskt den här veckan.
Jag satt i Måndags och sökte en del jobb. Efter det har det inte blivit något alls. Men eftersom jag fortfarande är arbetslös och måste anmäla mig till arbetsförmedlingen en gång i månaden, så var jag tvungen att göra detta i Torsdags, sista dagen enligt min handlingsplan från AF. Egentligen skulle jag upp där den här gången. Men de gjorde ett undantag och tog uppgifterna per telefon. Damen var jättegullig och undrade hur jag ens kom ihåg att kontakta de dagen efter en sådan tragedi. Ja, det är inte alls konstigt. För att inte glömma brukar jag ställa larm både på telefonen och datorn. Det räcker med att man missar att meddela vilka jobb man sökt en gång, för att man skall bli avstängd. Och hade jag inte haft larmet i Torsdags hade jag garanterat missat det.
Det har inte blivit många timmars sömn den här veckan. Och inte har jag vågat ta något för att kunna sova heller, har varit rädd att jag inte skulle vakna om någon av barnen skulle behöva mig. Dessutom har Beatrice sovit så oroligt att jag inte riktigt har kunnat slappna av. Jag har sprungit in till henne flera gånger per natt för att kolla henne.
Och det är då, på natten, som jag har gott om tid att tänka. Även om smärtan finns på dagarna, så gör det så fruktansvärt ont på natten när jag är ensam, då telefonen inte ringer eller någon annan finns här att prata med. Den tiden på dygnet finns inget annat att skingra tankarna med.
De säger att tiden läker alla sår, och jag vet att det inte gått så många dagar än. Men just nu känns det som om smärtan aldrig kommer att försvinna. Jag har tappat bort en del av mig själv, min bästa vän, mitt dagliga besök, mina dagliga rutiner. Och jag vet inte hur jag skall kunna hitta tillbaka efter förlusten.
Jag satt i Måndags och sökte en del jobb. Efter det har det inte blivit något alls. Men eftersom jag fortfarande är arbetslös och måste anmäla mig till arbetsförmedlingen en gång i månaden, så var jag tvungen att göra detta i Torsdags, sista dagen enligt min handlingsplan från AF. Egentligen skulle jag upp där den här gången. Men de gjorde ett undantag och tog uppgifterna per telefon. Damen var jättegullig och undrade hur jag ens kom ihåg att kontakta de dagen efter en sådan tragedi. Ja, det är inte alls konstigt. För att inte glömma brukar jag ställa larm både på telefonen och datorn. Det räcker med att man missar att meddela vilka jobb man sökt en gång, för att man skall bli avstängd. Och hade jag inte haft larmet i Torsdags hade jag garanterat missat det.
Det har inte blivit många timmars sömn den här veckan. Och inte har jag vågat ta något för att kunna sova heller, har varit rädd att jag inte skulle vakna om någon av barnen skulle behöva mig. Dessutom har Beatrice sovit så oroligt att jag inte riktigt har kunnat slappna av. Jag har sprungit in till henne flera gånger per natt för att kolla henne.
Och det är då, på natten, som jag har gott om tid att tänka. Även om smärtan finns på dagarna, så gör det så fruktansvärt ont på natten när jag är ensam, då telefonen inte ringer eller någon annan finns här att prata med. Den tiden på dygnet finns inget annat att skingra tankarna med.
De säger att tiden läker alla sår, och jag vet att det inte gått så många dagar än. Men just nu känns det som om smärtan aldrig kommer att försvinna. Jag har tappat bort en del av mig själv, min bästa vän, mitt dagliga besök, mina dagliga rutiner. Och jag vet inte hur jag skall kunna hitta tillbaka efter förlusten.
jag somnar nästan aldrig förrän frampå morgontimmarna så det är bara att lyfta luren.