Inget är som väntans tider. Jobbet jag sökt där jag blev telefonintervjuad blev försenat, och de kommer inte att kalla till personliga intervjuer förrän någon gång kring vecka 33, enligt det mail som skickades ut. Så det är bara att vänta på domen några veckor till.
Att vara arbetslös är riktigt stressande. Man går omkring hela tiden och känner press, dels för att man kanske inte har sökt tillräckligt en vecka, men även för att man är en aning orolig för den ekonomiska delen.
Nu har jag ju lite andra prioriteringar för tillfället. Men den arbetslösa biten lyser så klart igenom i alla fall.
Jag har inte sökt så många jobb som jag önskat den här veckan för att mina tankar, i vanlig ordning den sista tiden, vandrat iväg på egna äventyr. Och det är stressande i sig. Så igår bröt jag samman och var på ett uruselt humör.
Tidigare när jag kommit in i sådana perioder har jag ringt Affe. Och när jag nu inte kunde det igår blev det liksom en dubbel nedgång, kändes det som. Jag bara satt på balkongen och grät och kunde inte sluta. En liten del av mig blev arg på Affe för att han lämnat oss, och för att jag inte längre hade någon att gnälla hos. Jag vet, det är ju urlöjligt. När jag väl hade sansat mig kände jag mig riktigt egoistisk. Jag menar, hur kan man bli arg på någon för något som inte ens är hans/hennes fel?
Jag brukar intala mig själv att det blir bättre "nästa vecka" och att fler intervjuer blir aktuella, att jag kanske till och med får ett arbete. Men veckorna brukar oftast ändå sluta på samma sätt. Den här veckan är inte annorlunda. Även om jag inte sökt så många jobb just nu, så har jag fortfarande massor ute där de inte skickat någon återkoppling. Så visst kan det ändå ske vilken dag som helst att något företag ringer. Hoppet finns ju alltid kvar, därför känner jag likadant idag, "nästa vecka" blir det bättre.
Att vara arbetslös är riktigt stressande. Man går omkring hela tiden och känner press, dels för att man kanske inte har sökt tillräckligt en vecka, men även för att man är en aning orolig för den ekonomiska delen.
Nu har jag ju lite andra prioriteringar för tillfället. Men den arbetslösa biten lyser så klart igenom i alla fall.
Jag har inte sökt så många jobb som jag önskat den här veckan för att mina tankar, i vanlig ordning den sista tiden, vandrat iväg på egna äventyr. Och det är stressande i sig. Så igår bröt jag samman och var på ett uruselt humör.
Tidigare när jag kommit in i sådana perioder har jag ringt Affe. Och när jag nu inte kunde det igår blev det liksom en dubbel nedgång, kändes det som. Jag bara satt på balkongen och grät och kunde inte sluta. En liten del av mig blev arg på Affe för att han lämnat oss, och för att jag inte längre hade någon att gnälla hos. Jag vet, det är ju urlöjligt. När jag väl hade sansat mig kände jag mig riktigt egoistisk. Jag menar, hur kan man bli arg på någon för något som inte ens är hans/hennes fel?
Jag brukar intala mig själv att det blir bättre "nästa vecka" och att fler intervjuer blir aktuella, att jag kanske till och med får ett arbete. Men veckorna brukar oftast ändå sluta på samma sätt. Den här veckan är inte annorlunda. Även om jag inte sökt så många jobb just nu, så har jag fortfarande massor ute där de inte skickat någon återkoppling. Så visst kan det ändå ske vilken dag som helst att något företag ringer. Hoppet finns ju alltid kvar, därför känner jag likadant idag, "nästa vecka" blir det bättre.