Regn, regn, regn så långt örat kan nå.
Och vad gör man då när det är sådant busväder ute? Jo, man rotar fram gammalt trams från förrådet. Eller ja, Teddy letade fram det. Jag smet från förrådet.
Jag gick ju upp för att ta en paus. Då passade vi på att värma mat, det blev rester från gårdagen. Så aktiva var vi i köket idag. haha
Precis när jag suckande skulle ner till förrådet igen, ringde Teddy och sa att han hittat vad jag letade efter. En ny suck, av lättnad den här gången, och jag satte mig ner på stolen igen.
Guuud, vad skulle jag gjort utan mina barn. hahaha
Så nu sitter jag här och gapskrattar åt mina egna skrivna ord för en sådär 100 år sedan. :)
Sååå djup jag var.
Men jag hittade faktiskt en dikt som var riktigt bra skriven. Skrev den 1991 till Dennis, då han var 3 år gammal.
"Jag älskar dig, mitt liv
även om det många gånger
bara är bråk och kiv.
Ibland har jag undrat
hur man kan älska någon så,
fast du rasat och dundrat
så att jag nästan blivit grå.
Men i nästa stund jag smälter
när du rusar in i min famn
så jag nästan välter.
När dina knubbiga små händer
läggs om halsen i en gest,
då är det dig
jag älskar allra mest."
Jag har ju säkert skrivit till Teddy och Beatrice också någon gång när de var små, även om jag inte hittat något än. Jag har alltså en hel kartong som skall gås igenom nu, många timmars läsning hahaha. Men så himla roligt att läsa så gamla saker. :)
Nu börjar klockan närma sig det magiska klockslaget 20.00. Vad händer då?
LET'S DANCE så klart.
Förresten, jag har inte skrivit fel, jag hörde regnet. Det är så deprimerande att jag inte vill titta ut genom fönstret. :)
Och vad gör man då när det är sådant busväder ute? Jo, man rotar fram gammalt trams från förrådet. Eller ja, Teddy letade fram det. Jag smet från förrådet.
Jag gick ju upp för att ta en paus. Då passade vi på att värma mat, det blev rester från gårdagen. Så aktiva var vi i köket idag. haha
Precis när jag suckande skulle ner till förrådet igen, ringde Teddy och sa att han hittat vad jag letade efter. En ny suck, av lättnad den här gången, och jag satte mig ner på stolen igen.
Guuud, vad skulle jag gjort utan mina barn. hahaha
Så nu sitter jag här och gapskrattar åt mina egna skrivna ord för en sådär 100 år sedan. :)
Sååå djup jag var.
Men jag hittade faktiskt en dikt som var riktigt bra skriven. Skrev den 1991 till Dennis, då han var 3 år gammal.
"Jag älskar dig, mitt liv
även om det många gånger
bara är bråk och kiv.
Ibland har jag undrat
hur man kan älska någon så,
fast du rasat och dundrat
så att jag nästan blivit grå.
Men i nästa stund jag smälter
när du rusar in i min famn
så jag nästan välter.
När dina knubbiga små händer
läggs om halsen i en gest,
då är det dig
jag älskar allra mest."
Jag har ju säkert skrivit till Teddy och Beatrice också någon gång när de var små, även om jag inte hittat något än. Jag har alltså en hel kartong som skall gås igenom nu, många timmars läsning hahaha. Men så himla roligt att läsa så gamla saker. :)
Nu börjar klockan närma sig det magiska klockslaget 20.00. Vad händer då?
LET'S DANCE så klart.
Förresten, jag har inte skrivit fel, jag hörde regnet. Det är så deprimerande att jag inte vill titta ut genom fönstret. :)
