carinag.blogg.se

Genom åren har jag använt mig av 90000 och 112 ett antal gånger. Jag brukar ringa först och kolla sen. hahaha
En av alla dessa gånger bodde vi i huset och det var ett minne som jag egentligen helst inte ville minnas, även om Affe många gånger efteråt drog upp det och tyckte det var superkul. Idag skrattar jag gott åt det. :) :) 

Det var sent på kvällen och kolsvart utomhus. Affe jobbade kväll och barnen hade för länge sedan lagt sig och somnat. Själv satt jag i lugn och ro i soffan och pratade i telefon när det plötsligt hördes något utanför. Ja, jag är ju som sagt rädd för min egen skugga, ibland blir jag rädd långt innan det händer. Det är precis som om min kropp vet att nu kommer det att hända något. Tillika är jag riktigt, riktigt mörkrädd.
Så jag började viska i luren till väninnan att hon skulle vänta. Jag lade luren på bordet och började kika ut genom fönstret. Alltså den synen hade nog varit ganska kul att se. Jag lade mig nämligen på soffan och bara kikade över fönsterkarmen med ögonen hahaha. Jag var helt övertygad om att någon stod utanför vårt fönster. Och eftersom vi hade tre ytterdörrar, började jag hukandes springa runt i huset och kolla så att alla dörrar och fönster verkligen var låsta.
Därefter smög jag mig tillbaka till soffan igen och berättade för väninnan att någon smög omkring runt huset och att vi fick lägga på, jag vågade inte riskera att min röst hördes ut.
Efter några minuter, som kändes som flera timmar, tyckte jag att någon drog i handtaget till ytterdörren. Då blev jag ordentligt rädd. Jag kastade mig över telefonen och ringde 90000. Och givetvis tog polisen det på allvar och skickade ut flera patrullbilar MED polishundar.
Tre bilar kom. En bil körde förbi vårt hus mot stora vägen för att gå den vägen ner mot vårt hus, en bil stannade en bra bit från vårt hus på andra sidan och började gå med hundarna det hållet. Och en tredje bil körde in på vår tomt med två hundar, som fick genomsöka tomten.

Så klart hittade de ingenting som tydde på att någon varit på tomten. Ett par nertrampade grenar och kvistar som såg ut att nyligen ha blivit trampad på. Men det var inget man kunde bevisa. Och faktum är att jag hade ju tidigare på kvällen varit ute på tomten, så det kunde lika gärna varit jag som trampat ner dessa kvistar.

Polisen stannade ett bra tag. Och plötsligt var klockan så mycket att Affe skulle komma hem från jobb. Och han kom ...... och möttes av fyra hundar framför uppfarten som inte släppte in honom på tomten. hahahaha
Ja, ni kan ju tänka er hans min med detta mottagandet. Det var en chockad Affe som blev ineskorterad till hallen av två väldigt trevliga poliser.

När inget kunde hittas fick jag lite dåligt samvete att ha ringt i onödan. Men poliserna lugnade mig med att säga att det var ju deras jobb. Det är klart man skall ringa om man faktiskt tror att något inte står rätt till.
Den filosofin kör jag med än idag. Bättre att ringa en gång för mycket och förhindra att något orätt händer än att inte ringa alls ... och så kanske det händer.

Visst var det fridfullt där vi bodde. Men om man var ensam och hade det här mörkret precis utanför huset, ingen lyktstolpe eller annat som sken upp, nja då kunde det vara lite läskigt. :) 

Eftersom det nu varit väldigt andligt här på bloggen idag, tänkte jag fortsätta i samma banor med veckans minne. Detta är inget annat än sanningen, förutom kanske en del förväxlingar. Ja, det är ju ett antal år sedan. Och minnet är kanske inte vad det borde, men i det stora hela så ......

Detta hände som sagt för många, många år sedan. Vi förflyttar oss till tiden när jag och bästa vännen ofta och gärna åkte rundor för att lyssna på musik, där hennes bror var sångare i ett dansband.

Färden skulle gå till Råå vid Helsingborg. Vi hade inte sagt något, tänkte överraska broderna där vi plötsligt skulle komma gåendes. Det var kanske bra att vi inte nämnde något, eftersom det skulle visa sig att vi ALDRIG kom fram till Råå.
Vägen till och från Råå var kantad av små mystiska tecken hela tiden. Om jag inte minns fel började det väldigt märkligt av en sol som var STOR. Till saken hör att detta var mot kvällstid och solen var helt felplacerad i tidsordningen. Solen stod långt ner på vägen och följde oss hela, hela tiden. Efter en stunds körandes mötte vi ett stort hus på vägen, och då menar jag på vägen. När jag väl bromsade in (mitt på motorvägen hahaha) försvann huset. Hmmm, detta var absolut inte det konstigaste på hela den kvällen.
När vi svängt av mot Helsingborg och Råå fortsatte skyltarna visa oss mot rätt väg ... trodde vi. Vi hamnade någonstans i en skogsdunge och visste inte hur vi skulle komma ut därifrån. Det skulle visa sig vara stört omöjligt att komma från den här skogsdungen. Om jag säger så här, vi svängde till vänster och kom till skogsdungen, vi svängde till höger och kom till samma skogsdunge. Och ja, när vi körde rakt fram kom vi till SAMMA SKOGSDUNGE. Då började vi bli lite rädda. Det hade gått ett tag, eftermiddagen blev till kväll, det var mörkt ute och vi satt inlåsta i bilen i en jädrans skogsdunge. Ni kan tänka er mitt hjärta ... som bara slog mer och mer.
Vi hade inget val än att börja färden tillbaka mot Malmö.
Nej, nej, nej, vi skulle inte till Malmö. För när vi väl kom ut på motorvägen MOT Malmö, så var alla, och jag menar alla skyltar där det stod Malmö överstryket med ett stort rött kryss på. Vid något tillfälle var vi på väg mot ett jättestort hål mitt på vägen ... jag fick tvärbromsa så att båda två fick hålla i oss trots bilbälten.
Och all annan trafik då? Nej, ser ni det fanns inga andra bilar. Det kändes som vi hamnat rakt in i en twilightfilm.

Jodå, långt om länge kom vi fram till Malmö igen ... väldigt skakiga.
Någon som trodde oss? Nope. Pias mamma bara skrattade åt oss och undrade vad vi hade druckit. Och hon hade absolut inte sett någon sol. Det var vi som inbillat oss allting. Och Pias bror han trodde ju också att vi hallicunerat och bara skrattade.
Dagen efter skulle han så klart överbevisa för oss att vi inbillat oss allting. Så han tog oss med i bilen och körde till Råå och tillbaka till Malmö ... INGET av det vi varit med om kvällen innan fanns kvar. Hmmm......

Något ville alltså hålla oss från Råå. Vad det än var så var det inte meningen att vi skulle se det.

Jag tänker avsluta denna härliga Lördag med "veckans minne". Det går tillbaka hela 27 år.

På den tiden var jag så klart singel, ingens mamma, ingens fru. Ja, jag levde livet ... de flesta kvällar i veckan spenderades på kvarterskrogen där jag bodde. Det låter kanske hemskt, men faktum är att jag drack inte varje kväll. Men mina vänner fanns där, och vi hade himla roligt tillsammans, de flesta av oss var trogna stammisar. hahaha.
Vi var ett helt gäng som strålade samman varje kväll. På samma gata där jag bodde, fanns fler av krogens stammisar. Det var hos en av dessa brudar jag första gången träffade Affe. Han var bror till en av tjejerna och var utsedd till kvällens chaufför, då vi skulle hem till hennes mamma för lite mat och spelmys.
Affe sa inte så mycket. Han var den tystlåtna typen som mest bara satt och sneglade ... och sneglade ... och sneglade. hahaha
Och när han lämnade av oss på natten efter en superkul kväll så fortsatte han bara att snegla, tog i hand och sa "kul att träffas", ja något i den stilen. :) 

Men jag är inte den som stilla tiger, vänder kinden till och låter saker och ting bero. Nej då, dagarna som följde tjatade jag på hans syster att jag ville åka och hälsa på honom. Tror hon kanske tyckte att det blev så tjatigt så till slut gav hon efter och vi åkte dit. :) :) 

Ja, på den vägen var det. Jag kom till Affe och det fanns inte mycket som kunde hålla mig därifrån efter det. hahaha
Plötsligt försvann mina stadiga besök på krogen, då ingen visste var jag fanns. Ja, förutom hans syster då. Och jag är ganska övertygad om att hon nog var den enda i familjen som faktiskt var förtjust i tanken på honom och mig som ett par. Har för mig att jag till och med fick kommentaren av hans andra syster att jag inte skulle såra honom.

Som sagt, det gick ju som det gick. Vi fick tre fantastiska barn och 12 år som gifta ... och förblev de bästa vänner. :) 

Det är inte alltid lätt att vara mamma till en vilding som är mer uppe i taket än på golvet. Och vad tänker jag på då? Teddy så klart och hans "klättra på väggen"fasoner. Ja, i detta fallet bokhyllan.
Japp, veckans minne blir så klart en redogörelse för hur det kunde gå om man hade en Teddy i sin närhet.

När Teddy föddes lärde jag känna en nybliven mor på BB, som visade sig bo bara ett par kilometer från Skegrie. Vi fick bra kontakt och var ofta hos varandra på kaffe. Dock hade hon en något lugnare dotter än vad Teddy var. :) :) 

Vid ett sådant tillfälle hade mor och dotter kommit hem till oss för en fikastund. Barnen var 1 år gamla, gulliga och helt oskyldiga.
Vi hade placerat oss i vardagsrummet, hennes dotter var som vanligt lugnet själv. Det är klart, frågar man henne, kan jag tänka mig att hennes dotter, som de flesta andra barn, hittar på saker och ting och är lite småbusiga hahaha.
Men jämför man sen med Teddy ... nej, jag tror inte det var många barn som slog Teddy i överaktivitet och bus.

Nåja, åter till historian.
Jag hade precis kommit från köket och stod mitt på golvet, med bokhyllan bakom mig, och pratade med väninnan, som satt i soffan. Plötsligt ropade hon till högt och tydligt. I ren reflex vände jag mig om på studs ... lagom för att se hur hela bokhyllan, med Teddy hängandes i, var på väg ner mot golvet.
Alltså, den ungen har helt klart haft änglavakt. Bokhyllan for i golvet, glas, flaskor, prydnadssaker och allt annat for i backen. Det var glas och kras överallt ...... och Teddy fick inte en skråma.
Visst blev han lite skärrad och började gråta. Dock hade han glömt hela incidenten efter bara 5 minuter. Jag hade riktigt svårt att hålla Teddy från all röra. Men ja, jag var ju så illa tvungen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag försökte samla ihop all glassplitter.

Långt efter att väninnan stuckit hem fick jag rätsita både på bokhylla och stöket på golvet. Affe hade då kommit hem, och tillsammans försökte vi reda ut all oreda. Medan vi höll på med det kollade jag igenom flaskorna som stått i barskåpet. De flesta flaskorna hade märkligt nog hållit, det var bara glasen som gått sönder. Så under tiden vi städade, plockade och torkade golvet ställde vi alla flaskorna åt sidan på golvet.
Då hade lugnet spridit sig. Vi hade hunnit äta mellan städningen och Dennis och Teddy lekte på sina egna håll just för tillfället ...... trodde vi.
Teddy ja, han är ju ett kapitel för sig. hahaha
Inte var han i lekrummet inte. Och när jag och Affe stod där mitt på golvet och pratade om bokhyllan, så vände vi oss om för att se om vi kunde spänna fast hyllan i väggen. Och mitt framför oss satt den där lilla busiga knatten och har på något sätt fått av korken på Affes jägermeister och halsade. Japp, Teddys första drink alltså ... vid ett års ålder. hahaha

Måste ju säga att detta är ett minne som jag skrattat gott åt många gånger. Dock blev jag livrädd vid det ögonblicket och for tvärsöver golvet och slet flaskan från honom, ut i köket för att försöka få honom att kräkas och hällde i honom en massa vatten. Visst ringde jag sjukhuset för att kolla om jag borde åka in med honom. Men det behövdes inte om han inte visade tendens till illamående, blekhet, yrsel, eller annat som kanske var lite ovanligt med honom.
Som tur var slapp jag det. Teddy var lika glad och pigg som alltid och bara skrattade ... medan hans mamma var gråtfärdig. :) 

Som sagt, det var inte lätt alltid att vara mamma till en vilde som Teddy. hahaha
Mitt eget söta och oskyldiga lilla busfrö, som aldrig ville vara på golvet. :) :) 

Bland alla minnen genom åren är det ett par minnen då barnen var små som jag mer än gärna delar med mig så fort jag börjar prata minnen med folk.
Dennis var väl ca 6-7 år, då han var en riktig "Emil". Precis som Emil hittade han inte på hyss. Det var väldigt välmenat, men ack så fel det ibland kunde gå. hahaha

Beatrice var inte många månader gammal, Teddy ett par år äldre. Och ja, Dennis var väl inte riktigt fyllda 7. Den här speciella dagen var en av de lite värre för mig som mamma. Känner en del av er igen sig när jag säger att jag var väl ganska slutkörd just den här dagen?
Det började närma sig matdags, en stek stod i ugnen, Beatrice satt i sin babysitter och började gråta och var hungrig, samtidigt som Teddy kom tjutandes för att han också började bli lite hungrig och var allmänt trött och hängig. Jag försökte lugna de och tyckte att de fick vänta en stund, jag var tvungen att ösa lite på steken. Så jag öppnade ugnen och började dra ut formen då Dennis plötsligt rusade in, gapskrattade och visade mig sin fot som fullkomligt forsade blod. Han och kompisen hade alltså försökt få liv i vårt rivningsobjekt till växthus och Dennis hade då råkat trampa på en spik, som gick rakt genom gummistöveln in i hälen. :( 
Beatrice och Teddy fortsatte gråta och skulle givetvis överrösta varandra. Och när jag fick syn på Dennis fot och Teddy drog mig i byxbenet tappade jag balansen, tappade formen, vätskan stänkte i hela köket, och stackars Beatrice fick kokhet vätska över hela sig. Men vad gör man då? Tar man upp minstingen och får av kokheta kläder, eller tar man den största och försöker få stopp på blodflödet? Hmmm.
Ena handen kastade sig över hushållsrullen som skulle stoppa Dennis blodflöde och andra handen fullkomligt slet av Beatrice kläder i trasor. Jo då, inget allvarligt hände och Dennis tyckte detta var dagens höjdpunkt och satt bara och skrattade.

Detta var en riktigt aktiv period minsann. Bara några veckor senare, när jag och Affe satt i köket och drack kaffe, kom Dennis inrusande i vanlig ordning med ett stort smile på sina läppar och händerna uppe på huvudet, ungefär som om han höll ihop sitt huvud.
Han hade fått för sig att han skulle kolla huruvida en tegelsten åkte iväg med vinden när det blåste. Sagt och gjort, Dennis kastade upp en tegelsten i luften och stod och tittade vad som hände. Ja, gissa vad som hände? Den blåste inte iväg, men rakt ner på Dennis huvud. hahaha
Just då skrattade vi inte, det blev ilfärd till akuten, där de klistrade om hans stackars huvud. Däremot tyckte läkaren att det var ganska komiskt. Så när han väl hade plåstrat om honom var hans ord "Jag har varit läkare ganska många år och fått in både det ena och det andra. Men jag tror aldrig jag plåstrat om någon som varit intresserad av vindens hastighet" hahahaha. Och sen tyckte han så klart till Dennis att nästa gång han tänkte testa något liknande var det nog bättre med en mjuk fotboll. :) :) 

Ja, idag kan man ju bara skratta åt alltihop. Säga vad man vill om Dennis, kreativ har han ALLTID varit.

Och hur jobbiga perioder det än var när barnen var små saknar jag ibland tiden otroligt mycket. Och för mig kommer så klart barnen alltid att vara ... "små". :) :) 

Mina söta små "änglar". :) :) 

För många år sedan, när Dennis var fyra år och Teddy fortfarande låg i magen, flyttade familjen från Malmö till Skegrie. Affe hade ju tjatat om att vi skulle flytta till hus. Själv var jag lite osäker, gillade inte tanken på trädgårdsarbete och husskötsel. Men jag lät mig övertalas och vi drog från stan. :) 
Det var ett gammalt hus, det hade sina brister. Men vi fastnade för huset i alla fall.

Det tog inte värst lång tid förrän jag såg den första stora bristen. Det var i början av September 1992, första dagen hemma från BB när Teddy var nyfödd.
Jag satt med Teddy i famnen och i ögonvrån såg jag något konstigt som svepte förbi i köket. Jag blev så klart nojig, kallade på Affe men ingen av oss kunde se något märkligt, så jag släppte det igen.
Ett par dagar senare hände samma sak och så klart blev jag livrädd, hoppade upp på en stol och började gallskrika ... jag hade fått syn på en MUS. Hua ......
Ja, ni kan ju tänka er själv med min rädsla. Från den dagen var jag jämt och ständigt på min vakt. Alltså, att leva med möss har aldrig varit min grej precis. hahaha

Vi gjorde det bästa möjliga av situationen. Både badrum om kök renoverades. Köket var ganska bristfälligt när vi flyttade in, och visst var det lite springor här och där. Och sen skaffade vi oss KATTER.
Och livet hade kunnat te sig hur härligt som helst med våra katter om det inte var så att en av katterna älskade att LEKA med dessa möss. Visst tog han de. Men jag tror banne mig han var vegetarian. Han åt aldrig mössen, han bara lekte med de. Och när han tröttnade så släppte han de igen. Bra musvakt, hmmmm.

Efter ett par år upptäckte jag elektroniska musfällor. Jag blev ju så klart eld och lågor och handlade flera styckten på stört, som placerades ut i vägguttagen lite varstans i huset.

Tror ni det blev lyckat? Visste ni förresten att möss och råttor inte går ihop? Nope, trots att de mer eller mindre kommer från samma släktgren, så kan de inte fösas ihop. Där råttor finns ser man inga möss, och har man möss, ja då flyr råttorna. Japp, dessa musfällor fungerade alldeles utmärkt. De var så perfekta att mössen försvann och råttor dök upp istället.
Råttor är mycket lättare att upptäcka. Deras avföring finns överrallt, de tuggar sönder blommor och snor mat så fort man glömmer att plocka undan.

Men då fick jag nog och ringde antisimex, som kom och placerade ut speciella råttfällor. Jag ryser fortfarande bara jag tänker på det. :( 
Mannen från antisimex berättade att råttor egentligen är väldigt renliga av sig, och att de påminner mycket om människosläktet till sättet. Han tog oss ner till pannrummet och visade ovanför, precis under taket vid bjälkarna. Och mycket riktigt, där hade råttorna byggt bo. Det fanns både samlingsrum, toalett och kök, där de samlat allt de "stulit" från oss.
OM jag nu måste välja mellan möss och råttor, så får det väl bli mössen då. Alla elektroniska musfällor åkte i soporna.

Vi bodde i Skegrie i åtta år. Hade det inte varit för dessa fyrbenta "ohyrorna" hade det varit drömmen. Vi trivdes jättebra i huset, och visst var det en frihet att bara kunna öppna dörren till trädgården och gå ut och sätta sig. Det är ett minne som jag bevarar inom mig för alltid. Det var jag, Affe och barnen.

Nu när jag sitter här och funderar på olika saker, på personer som passerat revy, på folk som stannat kvar, på händelser i mitt liv, så finns det riktigt många minnen i mitt liv som verkligen har fastnat. Ett av de minnena tror jag aldrig jag nämnt här på bloggen någon gång.

För många år sedan flyttade min väninna upp till Stockholm, hon tog sitt pick och pack, sin dotter och bara drog. Ett järvt drag kan man ju tycka. Och säkerligen ett modigt sådant också. Vet inte om jag själv skulle vilja offra min hemstad.
Egentligen är det inte det historien handlar om, utan vad som sen hände. Vistelsen i Stockholm var inte som det borde och hon beslutade sig för att flytta tillbaka till Malmö igen. Och vi vet ju alla hur svårt det kan vara att få en lägenhet. Trots att vi då kanske inte umgicks eller pratades vid, var det en självklarhet för mig att finnas där. Hon ville tillbaka till Malmö, dottern skulle ju också in i en skola här nere igen, helst på samma ställe som innan de flyttade från Malmö.
Egentligen visste jag inte vad det skulle innebära att hysa ytterligare två personer. Ja, egentligen tre, då hennes son också kom och hälsade på ibland.

Innan väninnan ens satt på planet ner till malmö, stack jag och Affe iväg till myrorna och fick tag i en billig säng som placerades i TV-rummet, där även jag sov på den tiden. Sovrummen delades av så att ALLA barnen fick plats med sängar och egna små hörnor.
Det blev trångt. Men som jag alltid brukar säga, finns viljan så finns kraften.

Vi var två väldigt olika individer som inte alls var vana vid att leva på samma sätt. T.ex så lagade jag aldrig mat på kvällarna, då barnen åt i skolan och jag på jobb. Vi brukade bara käka lite kvällsmat tillsammans. Och väninnans familj åt alltid mat på kvällarna. Därför var valet självklart. Hon stod ALLTID för matlagningen, och jag stod ALLTID för diskningen. Det kunde inte bli bättre.
Och istället för att ge mig pengar för boendet, så var det hon som handlade hem all mat och fyllde kyl och frys med både det ena och det andra. Jo men visst, det slank även ner lite gott och blandat till helgerna. :) :) 
På kvällarna var det mycket TV-tittande och naturligtvis massa kaffe ...... och SIMS. Inte att förglömma. hahaha

Jag tror faktiskt att barnen också tyckte det var ett bra arrangemang. Vi ändrade inte om så jättemycket. Lite avskiljare till sovrummen, men annars såg det ut ungefär som vanligt.

Mycket kan man säga om både henne och mig. Men vi hade det trevligt tillsammans. Och även om vi var så olika som vi var, så fungerade det riktigt bra. Vi kompromissade om mycket, och i slutändan var vi alltid nöjda med utgången.

Jag vet inte varför minnet kom upp nu. Och även om vi inte umgås idag, så är det ändå ett minne värt att bevara.