carinag.blogg.se

Idag vart det en tur till sjukhuset för att besöka bästa vännens mamma.
Jag har känt denna dam i många, många år, 31-32 år tror jag bestämt att det blir. Hon blev som en extramamma för mig, en vän och en bundsförvant. Och en man bara kunde ta en kopp kaffe med.
När väl Dennis kom till världen blev hon snabbt en skyddsängel till honom, en dagmamma och en riktigt bra vän.
Som sagt, det var kärlek från första stund ... och det har hållit i sig.
Att idag se denna 81-åring, så späd, ömtålig och smått förvirrad av åldern gjorde ont ända in i själen. Hon försökte hålla humöret uppe, och idag verkade det vara en riktigt bra dag för henne. Hon blev i alla fall glad att se mig, det kändes bra eftersom det var exakt så jag själv kände.
Man märkte att hon blev tröttare och tröttare. Det är ju inte så konstigt, hon behöver mycket vila så vi stannade inte mer än ett par timmar.

Mina tankar följde med mig hem. Sitter och tänker på henne ... och inte bara henne. Mina tankar och känslor går så klart vidare till hennes dotter och son. Jag vet hur mycket Pia har kämpat och fortfarande kämpar. Och jag kan inte ens föreställa mig hur livet just nu ter sig för både Pia och hennes bror. Som utomstående kan man inte göra något annat än att sitta på läktaren och titta på. Men jag vet att Pia vet att hon kan ringa mig när som helst på dygnets alla timmar om de behöver hjälp med något. Ja, något mer kan tyvärr inte ens jag göra.