Det har varit en lååång och vaken natt. Den här gången är det inte Beatrice som mått dåligt. Men det är väl så att man slutar aldrig vara mamma och slutar absolut inte oroa sig för sina barn, oavsett ålder. Sviterna efter vår förlust har satt riktigt djupa sår. Och det får vi nog leva med länge, länge. :( Nu sitter jag och vakar och vågar inte somna ... om Teddy skulle behöva mig.
Visst är våra barn det käraste vi har även då de blir tonåringar samt vuxna. På nått sett blir vi som våra egna föräldrar de kommer alltid vara våra små barn. Det viktigaste är att vi själva ser till att vi är starka/utvilade så verkligen kan hjälpa dem då de behöver hjälpen. Lycka till !
Svar:Jo, så är det absolut. Tack för dina fina ord.
Visst är våra barn det käraste vi har även då de blir tonåringar samt vuxna. På nått sett blir vi som våra egna föräldrar de kommer alltid vara våra små barn. Det viktigaste är att vi själva ser till att vi är starka/utvilade så verkligen kan hjälpa dem då de behöver hjälpen.
Lycka till !