Och på tal om rädsla.
Tror att jag nämnt någon gång tidigare om att jag ibland är rädd för min egen skugga. I alla fall brukar Beatrice säga det till mig när jag hoppar högt om något händer.
Och då menar jag, jag är rädd för allt. Vi kan gå ute och prata. Plötsligt flyger ett löv förbi, och jag blir rädd och hoppar högt. Beatrice skrattar alltid åt sådana små saker som händer runt om mig, då jag hoppar högt för ingenting.
Jag är precis lika rädd för hundar, hästar, ja allt som kan "skada". Men när jag väl lär känna djuret ifråga brukar det gå hur bra som helst. Det vill säga, jag lär ju givetvis aldrig känna djuret eftersom jag aldrig går i närheten av de.
Då kan ni tänka er hur jag bär mig åt i stallet på Söndagarna.
Jag ser alltid till att gå mitt i gången, så ingen häst kan nafsa till. I ridhuset är det alltid Beatrice pappa som följer med in och hjälper till när hon skall upp på hästen osv. Och behöver Beatrice hjälp i stallet med att hålla hästen eller annat smått, ja då är det också Beatrice pappa som finns till hands.
Det lustiga i allt är att jag själv har haft hund i många år. Och när det gäller hästar, gick jag också och red i många år och älskade den miljön.
Vad hände? Ja, jag växte upp och kom på hur farligt det är att leva. hahaha
Nu förstår ni kanske hur stolt jag känner mig idag då när jag faktiskt var inne i boxen hos hästen som Beatrice just ridit. Jag hjälpte både till att torka av hästen och lossa sadelgjorden.
Tror att jag nämnt någon gång tidigare om att jag ibland är rädd för min egen skugga. I alla fall brukar Beatrice säga det till mig när jag hoppar högt om något händer.
Och då menar jag, jag är rädd för allt. Vi kan gå ute och prata. Plötsligt flyger ett löv förbi, och jag blir rädd och hoppar högt. Beatrice skrattar alltid åt sådana små saker som händer runt om mig, då jag hoppar högt för ingenting.
Jag är precis lika rädd för hundar, hästar, ja allt som kan "skada". Men när jag väl lär känna djuret ifråga brukar det gå hur bra som helst. Det vill säga, jag lär ju givetvis aldrig känna djuret eftersom jag aldrig går i närheten av de.
Då kan ni tänka er hur jag bär mig åt i stallet på Söndagarna.
Jag ser alltid till att gå mitt i gången, så ingen häst kan nafsa till. I ridhuset är det alltid Beatrice pappa som följer med in och hjälper till när hon skall upp på hästen osv. Och behöver Beatrice hjälp i stallet med att hålla hästen eller annat smått, ja då är det också Beatrice pappa som finns till hands.
Det lustiga i allt är att jag själv har haft hund i många år. Och när det gäller hästar, gick jag också och red i många år och älskade den miljön.
Vad hände? Ja, jag växte upp och kom på hur farligt det är att leva. hahaha
Nu förstår ni kanske hur stolt jag känner mig idag då när jag faktiskt var inne i boxen hos hästen som Beatrice just ridit. Jag hjälpte både till att torka av hästen och lossa sadelgjorden.
Vad säger ni? Visst finns det hopp för mig också? :)
