I min ungdom umgicks jag ganska flitigt med en flicka i samma ålder, som hade en underbar liten pojke på 2 år. Han var en riktig charmknutte, även om jag inte såg det då. Enligt mig var han riktigt pestig. Han skrek när han inte fick som han ville, pratade inte utan pekade och gestikulerade. Dessutom blev han buren i tid och otid.
Jag tyckte det var märkligt att han inte kunde prata trots att han var 2 år. Och att han drattade i backen titt som tätt, ansåg ju jag vara för att han blev buren hela tiden. Och att han skrek var helt klart ett bevis på bortskämdhet. Så enkelt var det, svart eller vitt, inget grått alls.
Innan jag går vidare i min berättelse vill jag bara meddela att den här flickan var en fantastisk mamma, vilket jag också kommit att förstå i efterhand. Anledningen till dessa problem var ett dolt handikapp.
Dessutom fick hon senare reda på mina tidigare åsikter, men först efter att jag själv fått barn med liknande problem. Så det jag hittills berättat här på sidan är hon medveten om att jag tyckte då.
Dagen kom då jag själv fick barn, och ett rejält uppvaknande. För döm om min förvåning när mitt barn inte heller ville prata eller resa sig och gå för egen maskin vid 2-års ålder.
Visste ni att ett litet barn som bygger upp något på ett plan "tappar" något annat?
Mitt barn var sjövild, kunde aldrig sitta still och lyssnade därför inte ordentligt. Därav det försenade talet. Teknikintresset var så stort att han i princip kunde vilken CD-spelare eller andra tekniska prylar vid 2-års ålder. Vilket gjorde att han glömde "lära sig" att gå. Jag vet att det låter konstigt, men så var det faktiskt. Inte var det något fel där inte, han var som vilken pojke som helst, något vildare kanske haha.
Dock blev det lite annorlunda med barn nummer två och tre. Trodde dessa två hade samma problem, ända tills barnen kom upp i ålder och började utredas. Då först slog den riktigt kalla verkligheten mot mig.
Jag hade alltså tre barn, varav en hade "myror i brallan" och två med syndrom och handikapp. Handikappen syns inte. Samhället såg inte, folk runt oss såg inte. Det enda de såg var tre överaktiva och skrikiga barn. Och mer än en gång kom det fram någon i någon affär, i parken, eller på andra offentliga platser, och lät mig få veta vad de tyckte om opassande föräldrar. Mitt enda brott var väl i så fall att jag vägrade lämna bort mina barn för att jag skulle handla. Ibland var jag så trött på kommentarerna att jag allvarligt funderade på att gå omkring med en skylt där det stod "handikappad familj". Visst låter det korkat av mig? Men när man befinner sig mitt i ett problem, är det ibland svårt att tänka klart.
Idag är mina barn vuxna. Vi lärde oss att hantera problemen. Men det finns fortfarande många där ute med samma problem som vi hade. Ibland, när jag är på en offentlig plats och något barn skriker och bär sig allmänt dumt åt, brukar jag tänka på mina egna problem som småbarnsförälder. Och samtidigt beklagar jag folk runt omkring som jag hör klaga högt.
Vet inte om man skall skylla på gemene man eller på samhället som har mallar som säger hur vi skall vara och bete oss.
Nu skiljer jag lite på ungdomen och den lite äldre generationen. Ungdomen vet inte bättre. De har lyssnat på föräldrar, på lärare, andra vuxna. Jag förstår att en ungdom tycker det är allmänt jobbigt. Men den äldre generationen? Borde inte de veta att dessa problem finns?
Borde inte en vuxen individ ha lite mer förståelse för att det kanske finns något problem, istället för att bara ta för givet att det handlar om en dålig förälder?
Innan jag går vidare i min berättelse vill jag bara meddela att den här flickan var en fantastisk mamma, vilket jag också kommit att förstå i efterhand. Anledningen till dessa problem var ett dolt handikapp.
Dessutom fick hon senare reda på mina tidigare åsikter, men först efter att jag själv fått barn med liknande problem. Så det jag hittills berättat här på sidan är hon medveten om att jag tyckte då.
Dagen kom då jag själv fick barn, och ett rejält uppvaknande. För döm om min förvåning när mitt barn inte heller ville prata eller resa sig och gå för egen maskin vid 2-års ålder.
Visste ni att ett litet barn som bygger upp något på ett plan "tappar" något annat?
Mitt barn var sjövild, kunde aldrig sitta still och lyssnade därför inte ordentligt. Därav det försenade talet. Teknikintresset var så stort att han i princip kunde vilken CD-spelare eller andra tekniska prylar vid 2-års ålder. Vilket gjorde att han glömde "lära sig" att gå. Jag vet att det låter konstigt, men så var det faktiskt. Inte var det något fel där inte, han var som vilken pojke som helst, något vildare kanske haha.
Dock blev det lite annorlunda med barn nummer två och tre. Trodde dessa två hade samma problem, ända tills barnen kom upp i ålder och började utredas. Då först slog den riktigt kalla verkligheten mot mig.
Jag hade alltså tre barn, varav en hade "myror i brallan" och två med syndrom och handikapp. Handikappen syns inte. Samhället såg inte, folk runt oss såg inte. Det enda de såg var tre överaktiva och skrikiga barn. Och mer än en gång kom det fram någon i någon affär, i parken, eller på andra offentliga platser, och lät mig få veta vad de tyckte om opassande föräldrar. Mitt enda brott var väl i så fall att jag vägrade lämna bort mina barn för att jag skulle handla. Ibland var jag så trött på kommentarerna att jag allvarligt funderade på att gå omkring med en skylt där det stod "handikappad familj". Visst låter det korkat av mig? Men när man befinner sig mitt i ett problem, är det ibland svårt att tänka klart.
Idag är mina barn vuxna. Vi lärde oss att hantera problemen. Men det finns fortfarande många där ute med samma problem som vi hade. Ibland, när jag är på en offentlig plats och något barn skriker och bär sig allmänt dumt åt, brukar jag tänka på mina egna problem som småbarnsförälder. Och samtidigt beklagar jag folk runt omkring som jag hör klaga högt.
Vet inte om man skall skylla på gemene man eller på samhället som har mallar som säger hur vi skall vara och bete oss.
Nu skiljer jag lite på ungdomen och den lite äldre generationen. Ungdomen vet inte bättre. De har lyssnat på föräldrar, på lärare, andra vuxna. Jag förstår att en ungdom tycker det är allmänt jobbigt. Men den äldre generationen? Borde inte de veta att dessa problem finns?
Borde inte en vuxen individ ha lite mer förståelse för att det kanske finns något problem, istället för att bara ta för givet att det handlar om en dålig förälder?
Hjätat Mitt .. vet på ett ungefär hur du haft det, eftersom jag hade 2 st Dagbarn med , som det hette då Damp, ADHD idag o sen var jag anställd genom Kommunen som dels Dagmamma med Barn med Speciella Behov o i samarbete med Soc. Familjer med Barn med Speciella Behov .. men som sagt jag hade ju inte Dygnet Runt som en Förälder har, men ändå känns känslan igen, vi hade många blickar o huvudskakningar efter oss när vi var ute o promenerade .. men vilka härliga Ungar, goa o kramiga o Ärliga .. många Grodor blev det, heeh .. o som sagt som jag ALLTID sagt ..det är lättare o uppfostra andras ungar än sina egna, med det mednar jag att det är sååå lätt att döma det man ser .. Kramizzar !