carinag.blogg.se

FUNDERINGAR!!

Hemma i värmen igen. Jag mår riktigt bra idag men sitter och funderar i lite allvarligare banor. Det är absolut inget fel vare sig med mig eller familjen. Men ibland ter sig livet i märkliga banor, inte alltid så positiva.

I somras när Affe så hastigt lämnade oss och många skrev till mig och "beklagade sorgen" visste jag ärligt talat inte hur jag skulle bemöta och svara på det. Jag vet ju att det är ett svårt dilemma även för de som beklagar och det är inte alltid de finner de rätta orden. "Beklagar sorgen" är en sådan klyscha.
Nu när jag själv står inför det och skall göra detsamma så kan jag för mitt liv inte få för mig att skriva de orden. Det blir så fel, det känns så fel. Det är klart att jag lider med personerna ifråga. Men hjälper det att höra samma fras från alla runt omkring? Och med tanke på att jag och mina barn ganska nyligen själv ställdes inför det ofattbara så vet jag alltför väl hur ont det gör.

Detta året har varit konstigt på många sätt. Folk har ryckts ifrån oss på många olika håll och jag kan inget annat än önska att 2014 kan komma snart så detta året bara försvinner ut i etern. 

FAMILJELIVET!!

Det är inte helt lätt att få ett familjeliv att fungera alltid. Man behöver kanske inte vara på samma våglängd, kanske inte ens gilla samma saker alltid. Men en sak som är viktigt är att man alltid måste respektera varandra och ha förståelse för varandras olika tycken och idéer.
Ännu svårare är det så klart när barnen börjar dyka upp. När man som föräldrar till det där första lilla knytet skall få vardag, barn, familj, och framförallt tiden för varandra att gå ihop. Nej, det är inte helt lätt.

Jag tror inte, som så många andra, att det har med åldern att göra. Det spelar ingen roll om man är 20 eller 30 när man bildar sin lilla familj. Trots att 25 år förflutit sen jag och Affe fick vårt första barn, har jag ungefär samma tänk idag som jag hade då. Tänket hur man skall vara gentemot varandra, tänket hur en familj bör fungera och att man faktiskt bör dela hela ansvaret över familjen.
Sen kan man naturligtvis mogna som person. Men jag tror ärligt att om man är ego och säger "min" när man är 20 gör man samma när man är 30. Jag tror inte det ändrar sig något nämnvärt.

Många tycker att barnen helt och hållet skall prioriteras. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite tokigt. För om en av föräldrarna av någon anledning inte mår bra så mår inte heller våra barn bra. Lika viktigt som det är att prioritera barnen, lika viktigt är det att vi vuxna prioriterar varandra. Jag är alltså ingen bättre förälder för att jag prioriterar barnet framför barnets andra förälder.

Även föräldrar kan ju tänka olika, och det är helt okej. Barnet mår inte sämre för att föräldrarna gör, säger eller tänker olika. Jag och Affe var väldigt olika som personer OCH som föräldrar. Men det innebar inte att Affe på något sätt var sämre.
Det låter kanske knasigt, men ibland behöver vi uppmuntras och faktiskt få en klapp på axeln av vår partner för att han/hon skall förstå att man gör ett bra jobb. Det är inte alltid självklart för den andra.

Observera att detta är vad JAG tycker och inte på något sätt taget ur någon faktabok.

Jag hade en stund över för lite egna tankar och detta var vad jag började fundera på. :) :) Djupt hahaha

Bilden har inget med texten att göra. Men håll med om att det är en gullig liten familj. :) :)

KÄNSLAN AV ATT VARA KRAFTIG!!

Jag har suttit ett tag och funderat på hur vi människor egentligen är funtade. Och när det gäller övervikt är jag inte så säker på att jag är rätt person att yttra mig. Jag har själv ganska många kilon på "nacken". I vår familj är vi en aning bastanta med kraftiga benstommar. Självklart har i alla fall jag bidragit en hel del själv genom allt det goda som jag inte kan motstå. :) :) 
Man kan inte gå igenom livet med att träna och äta smalmat HELA TIDEN. Jag är helt övertygad om att man inte mår bra av det heller.
Men alla är ju olika. Och trivs man och mår bäst av det, så är det naturligtvis något man skall göra. Men bara om man verkligen mår bra av det, inte om man gör det för att behaga andra.

Idag hade jag ett väldigt märkligt samtal men en ung tjej på 20+. En ung tjej som ser väldigt bra ut, smalt ansikte och en platt mage. Jag lovar, det fanns inte tillstymmelse till fett hos henne. Jag höll på att slå bakut när hon plötsligt säger att hon är för tjock och måste gå ner minst 7-8 kg. Det finns alltså inte ens så många kg hon kan gå ner utan att kanske se lite anorektisk ut. Och när jag frågade var hon fått den idén från att hon skulle se tjock ut, svarade hon bara att många hade sagt det till henne, till och med föräldrarna. Men hallå ...... tjejen har en fullkomligt platt mage. Jag fattar ingenting.

Jag blir lite mörkrädd när jag hör unga tjejer prata på det sättet, ja nästan lite förbaskad faktiskt. Det har inte med mig själv eller min mage att göra. Men jag tror helt ärligt att en person som är så platt men ändå tycker att hon/han är tjock har fått det inpräntat av andra under kanske en längre tid. Jag kan ha fel. Men det har blivit lite av en hets. Och jag är fullständigt övertygad om att man många gånger mår bättre med lite övervikt än hetsen att hålla sig smal.
Så vad spelar det för roll att kompisen, grannen, arbetskollegan eller skolkamraten är lite överviktig? Det viktigaste måste ändå vara insidan och det hjärta av guld som klappar där innanför.

Nej, jag är inte smal, har både stor mage och dubbelhaka. Men ni kan tro att jag mår bra ... förutom när jag måste kassera mina älskade kavajer, som jag gjorde idag. hahaha

VARFÖR VAKNAR JAG?!!

Jag hade ju världens problem med att sova inatt. Har suttit här nu på morgonen och funderat på sömnproblemen. Genom åren har jag haft problem lite då och då med att komma till ro. Men det ligger ju så klart alltid något bakom varför vissa problem dyker upp. Och mellan varven känner jag att även sömnproblemen är ett stort problem. Så varför vaknar jag hela tiden?

Jag är en person som gillar att få snacka ut mellan varven, få bolla idéer, bara bubbla på helt enkelt. Och de senaste åren har jag haft det med Affe. Det har inte alltid nödvändigtvis varit att jag stört mig på något. Det har varit allt mellan himmel och jord, från något irriterande till något bekvämt, från något oroande till något harmoniskt. Och det har varit skönt att bara kunna babbla. Jag har kunnat hämta ett samtalsämne rakt ut från det blå, utan att det egentligen har haft någon speciell betydelse.
Numera har jag ju inte den förmånen. Fördelen med Affe var ofta att han förstod vart jag ville komma när jag nämnde eller sa något. Det är svårt att ingjuta det i andra personer. Visst har jag försökt ibland, men det fungerar inte alltid som jag vill.

När man inte kan babbla på utan någon direkt anledning, då ligger det och gror. När natten sen kommer skall det bearbetas. Och det är där jag tror mitt stora dilemma finns. Allt som händer på dagen bearbetar jag på natten, därför blir vissa nätter väldigt obekväma och sömnlösa. Jobbigt, eller hur?

Nu på dagen mår jag inte direkt dåligt av det. Jag känner mig ganska pigg nu trots att jag inte sovit så bra. Men det är ett problem i det långa loppet, för jag vet ju att det blir samma visa nästa natt om mitt eventuella babbel stoppas upp.
Trots att jag mår jättebra nu, så kan vissa nätter se ut så här, väldigt sömnlöst. ;) 

TANKAR!!

Som jag redan skrivit tidigare var vi på kyrkogården idag för att sänka ner Affes urna. Tankarna virvlade en hel del. Jag har aldrig varit med om det tidigare och visste egentligen ingenting om just den saken.
Det blev bara en liten ceremoni, där vaktmästaren kom med urnan och stod kvar medan den sänktes ner i jorden. Han frågade om det var någon av oss som ville sänka ner den, så det gjorde Dennis.
Efter det fick vi vara för oss själva en stund med tankar och lite prat mellan oss, innan en dam kom och fyllde på jord.
Urnan hade valts med omsorg av Dennis och Teddy, som valde en som gick ihop med kistan. Den var riktigt vacker. :) 

Visst var det jobbigt, men ändå inte riktigt så jobbigt som jag hade bävat för. Jag trodde att det skulle vara supertungt. Men på något sätt kändes det bra för att det var så fint runt omkring. Jag är övertygad om att hade Affe fått chansen att välja plats och prata med oss alla, hade han varit riktigt glad och uppskattat både platsen och urnan.
Jag var lite fundersam tidigare om valet var rätt och riktigt, kände väl lite att en minneslund kanske varit det bästa. Men idag kände jag bara en sådan glädje att jag faktiskt hade en plats att gå till. Så det var helt klart ett bra val av barnen.

Vi var inte så många som deltog på ceremonin. Och det kändes som en självklarhet att de som var med skulle vara det. Det var ju den närmaste familjen som bor här i Malmö, och på något sätt kändes det så sammansvetsat. Alla var delaktiga i något gemensamt.
Det är märkligt att man kan känna sig delaktig och sammansvetsad i en tragedi. Men det var precis vad jag kände där jag stod på kyrkogården, omgiven av Affes närmaste familj.

ATT BRY SIG MEDAN TID FINNS!!

I TV-serien "Lilla huset på prärien" finns ett avsnitt som handlar om en gammal dam som ordnar en likvaka på sin 80-årsdag. Hon ställer sig frågan varför det kommer sig att folk inte hör av sig och aldrig har tid medan hon är i livet, men har tid att komma på hennes begravning den dagen hon dör. Hon låter därför alla tro att hon är död för att kunna ha en ordentlig fest med alla sina nära och kära den dagen hon fyller 80 år.
Jag älskar verkligen det avsnittet och jag upphör aldrig förvåna mig själv att jag kan gråta lika mycket varje gång jag ser det. :) 

Faktum är att det är precis likadant i verkliga livet. Folk har aldrig tid numera. Jag vill ju inte påstå att jag är mycket annorlunda, däremot har jag nog kommit att se saker och ting på ett litet annorlunda sett.

Förra veckan hade vi ju begravning och tillhörande kaffe. Och det slog mig plötsligt; hur många av alla dessa personer hade något riktigt umgänge med Affe? Hur många sågs varje vecka, varje månad eller till och med hörde av sig någon gång per år? Ändå var det väldigt många som tydligen kände att de ville ta ett sista farväl. Men var fanns de tidigare? Varför hade de aldrig tid att säga "hej" annars?
Jag vet ju att Affe hade en del sporadiska kontakter med vissa. Och visst har man själv också ett ansvar att höra av sig. 
Naturligtvis är det aldrig fel att hedra en människa. Men jag reagerar ändå på att folk är så upptagna att de inte hinner förrän det är för sent. Tänk om alla dessa någon gång skulle berättat hur mycket de uppskattade Affe och hur mycket han betydde för de. För det måste han väl ha gjort, annars ser jag ingen anledning till varför så många ville hedra honom när han inte längre finns bland oss.

Nu vet jag att ni säkert tycker detta låter bittert. Och det är lite så, jag känner mig lite bitter. Inte för att folk hedrat Affe med sin närvaro, utan mer för att han inte fick veta att han faktiskt var omtyckt.

Jag tycker lite som damen i "lilla huset på prärien". Varför hedras när man är död? Borde man inte istället ha tid för varandra när vi är i livet och mår bra? Jag vet själv inte hur jag kommer att tänka om ett tag, när allt detta har lagt sig. Men idag känner jag att jag vill göra allt som står i min makt för att verkligen visa folk i min omgivning hur mycket de betyder för mig.

JOBBET - ETT ANDRA HEM!!

Vad är viktigast på en arbetsplats? Att trivas med arbetsuppgifterna, eller att ha en bra relation till sina arbetskollegor?
Är det inte så att om man inte trivs med kollegorna, så blir uppgifterna samtidigt tråkiga? Om man inte har någon att bolla idéer med, att skratta med, eller kanske rent av bara få beklaga sig hos ibland, så kan det vara svårt att klara uppgifterna på ett bra sätt. Det är i alla fall vad jag tror och inbillar mig.

Jag hade turen att ha riktigt bra kollegor på min arbetsplats. Även om man många gånger var oense och det ibland förekom tissel och tassel, så fanns de där ändå när det väl gällde. Genom åren blev det faktiskt som ett andra hem, och vi hade otroligt roligt tillsammans.
Jag brukar säga att det är mycket svårare att arbeta med kvinnor, vi är nog mer komplicerade än män. De är ofta mer raka till motsats mot oss kvinnor, som gärna går åt sidan och tisslar. Samtidigt måste man kunna balansera och vara lite ödmjuk, och det är kanske männens svagare punkt. Trots att vi var ungefär 50/50 på samma arbetsplats, upplevde jag inte dessa olikheter så ofta.

Jag älskade verkligen mitt arbete. Men jag skall ärligt säga att trots att jag inte vill vara arbetslös fanns det ändå en del uppgifter som jag inte saknar. Däremot saknar jag den sociala biten, mina vänner, min andra familj och allt roligt vi hittade på. Och det uppväger väldigt mycket. Så för mig är det absolut viktigare med en bra relation till sina arbetskollegor. Har jag bara det, går jag gärna till mitt arbete med ett stort leende på läpparna varje morgon.

SAKNAD!!

Visst är det konstigt att man kan sakna någon man egentligen inte känner eller har hunnit få något band till?
Vet inte om ni har känt så någongång, men jag har känt det vid några få tillfällen i mitt liv.

När barnen var små behövde jag aldrig sakna någon av de. Inte så konstigt, de fanns runt mig hela tiden. Tror aldrig jag någon gång lämnat bort de för att åka och handla, städa eller något annat. Enda gångerna jag varit utan de är när deras pappa varit iväg någonstans och de har följt med honom. Och det har de så klart gjort lite titt som tätt, ända sedan de var spädbarn. Men man hinner i regel inte sakna någon på bara ett par timmar. Så jag har aldrig haft den känslan för just mina barn.
Jag hade känslan av saknad när pojkarna flyttade hemifrån. Tror det är en naturlig känsla hahaha. Att plötsligt stå där utan sina barn och upptäcka att de faktiskt inte är så små längre. Men den saknaden försvinner, det är ju ett naturligt led i vardagen och familjelivet.

Nu när jag blivit farmor och faktiskt inte "lever tillsammans" med mitt lilla barnbarn, har känslan av saknad infunnit sig mer och mer. Det är en känsla som inte går att skaka av sig. För sanningen är att jag saknar lilla Alexander varje dag. Konstigt va? Jag har ju som sagt själv varit småbarnsförälder, och vet att man inte kan flyga runt till släkt och vänner hela tiden. Man behöver vara bara sin lilla familj också.

Och då kommer tankarna till de föräldrar som gått skilda vägar och där barnen faktiskt är hos båda föräldrarna. Har inte tänkt så mycket på det tidigare. Men nu sitter jag och funderar på hur de klarar av sin saknad. För det måste ju vara precis lika jobbigt för de när barnen befinner sig hos den andra föräldern.
Måste säga att jag är väldigt lyckligt lottad. Jag har aldrig behövt känna av det eftersom både jag och barnens pappa befunnit oss hos barnen under deras uppväxt, i alla fall då barnen var små.

 

POSITIVT ELLER NEGATIVT!!

Vilket är roligast att läsa på en blogg? Positiva eller negativa inlägg? Själv gillar jag att läsa positiva inlägg bäst. Det är väl kanske inte så att jag tycker att negativa inlägg alltid är tråkiga, tvärtom kan även dessa vara intressanta att läsa. Men av erfarenhet vet jag att det ibland då kommer negativa kommentarer, och det är just de som jag tycker kan vara lite tråkiga. Jag tar ibland åt mig och kan bli lite ledsen på bloggarens vägnar när det blir för mycket negativt. Därför gillar jag bloggar med positiv anda.

Det är säkert därför jag själv försöker att ha en positiv blogg. Samtidigt är det så att jag är som en öppen bok. Det jag känner det hamnar här, vare sig det är positivt eller negativt. De som verkligen känner mig vet att jag för det mesta är positiv och glad. Och även om jag kan ha humör och vara ledsen, så är det väldigt sällan jag är det.

Jag började fundera på detta då någon sa till mig att det inte är roligt att läsa enbart positivt, att det måste finnas en blandning. Är det så och i så fall varför? Själv kan jag säga att jag blir smittad och väldigt glad när jag läser ett positivt inlägg, och precis på samma sätt blir jag påverkad om jag läser ett negativt.  
Vad tycker ni? 

LSS!!

Jag är lite fundersam över hur vissa organisationer i olika kommuner fungerar. Som t.ex. LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Jag backar bandet lite och gör en snabb förklaring för er som inte redan vet. Och detta gör jag naturligtvis tillsammans med Beatrice
Beatrice har alltså en lättare utvecklingsstörning. Detta har gjort att vi fått extra insatser och hjälp genom åren där det har behövts.
Hon har t.ex haft ledsagare när hon var yngre och gick och simmade, för att hon inte klarade av bussturer och regler gällande stan och simhallen.
Hon hade även en stödfamilj tidigare och det är där jag blir så konfunderad.

Varje år har jag och Beatrice haft återkopplingsmöte med ansvarig handläggare på LSS. Och så plötsligt, för tre år sedan, fick vår handläggare förhinder och skickade en praktikant. Meningen med mötet var att det skulle beslutas om Beatrice fortfarande var i behov av stödfamilj.
Beatrice hade haft sin mormor som stödfamilj en helg i månaden, och en helg var hon där i egenskap av barnbarn. Det var en bra lösning eftersom Beatrice hade svårt att relatera till folk hon inte kände.
Plötsligt ändrades beslutet. Praktikanten ansåg att eftersom Beatrice hade så bra kontakt med sin mormor, och ibland gick upp där efter skolan för att få lite extra läxhjälp medan jag var på jobbet, så var hon inte längre i behov av någon stödfamilj.
Trots att vi överklagade flera gånger fick vi avslag.

Jag fattar inte grejen. Från början ville de ge oss stödfamiljsbiten för att jag behövde lite avlastning samtidigt som Beatrice också kunde behöva komma ifrån vardagsmiljön ibland. Och bara för att Beatrice och hennes mormor har en bra vardagskontakt så kan hon inte längre figurera som stödfamilj. Däremot kunde vi söka och få beviljad en annan stödfamilj.
Hur kan det vara bäst för en person med speciella behov? Att ta bort den invanda och familjära stödfamiljen och istället bevilja stödfamilj hos en vilt främmande familj? Ja, jag förstår inte hur de tänker.

ATT LEVA MED OCH BREDVID ASPERGER!!

 
För lite mer än en månad sedan skrev jag ett inlägg "ofrivilligt", som beskriver hur det är att hantera situationer runt omkring när man har barn med dolda handikapp.
Nu delar jag ämnet och skriver enbart om asperger.

Teddy har alltid haft ett hetsigt humör. Redan som väldigt liten fick han raseriutbrott så fort det inte gick som han ville, vilket var ofta.
Eftersom talet inte kom igång och han var överaktiv trodde vi att han ärvt Dennis "symptom". Nu visade det sig senare att Dennis inte hade något handikapp. Så det vi upplevde med Teddy var inte alls på samma nivå.

Det var inte förrän vi flyttade från Trelleborg till Malmö som utredningarna kom igång på allvar, då var Teddy 8 år.
Det var en ganska tuff period, inte minst för Teddy. Han fick utstå mycket. Både i skolan, då han inte riktigt fungerade tillsammans med jämnåriga, men även hos alla de experter som skulle testa, prata, fler undersökningar osv.
Hans humör gick som en berg- och dalbana. Och det var mer än en gång jag fick brotta ner honom på golvet och hålla kvar honom tills aggressionerna gick över. Ofta kom han inte ens ihåg varför han blivit så arg. Vid sådana tillfällen kunde han kasta saker omkring sig, jag gick alltid omkring och var livrädd att han skulle skada antingen sig själv eller andra riktigt allvarligt.

Till slut skickades vi på en "föräldrautbildning". Det låter lite knasigt, men den var faktiskt riktigt bra. I gruppen fanns inte bara föräldrar till aspergerbarn. Det var allt från olika dolda handikapp till barn som helt enkelt var oregerliga.
Som förälder går man ofta omkring och tror att man är helt ensam om sådana här problem. Men i och med den gruppen, så kändes allt plötsligt mycket lättare. Det fanns ju fler i vår situation, och dessutom kunde man få tips av andra föräldrar hur de gjort i vissa lägen. Som sagt, allt passade inte in på just oss. Men jag är ändå glad att vi fick chansen till att gå utbildningen.

Det var inte förrän ett par år senare som det fastslogs att Teddy hade aspergersyndromet.
Han hade då hamnat i en liten klass på samma skola som han redan gått på ett par år.
Utredningar fortsatte och på BUP tyckte de att han skulle gå i en särskild skola för just asperger. Problemet var att det inte fanns tillräckligt med sådana skolor. Och de skolor som fanns var redan överfulla.
På skolan gjordes inte så mycket åt det, resurserna var inte tillräckliga. Och där tyckte man att Teddy kunde klara sig bra om han fick fortsätta att gå i en liten klass, trots att de inte hade tillräckliga kunskaper och resurser för att kunna hantera problemet.
Till saken hör att Teddy inte ville gå kvar i den skolan. Han kanske var lite udda och hade problem. Men han var långt ifrån dum och visste att det inte skulle fungera. För att han skulle må bra var det viktigt att man lyssnade på honom och gjorde något åt det. Men ingen lyssnade, hur mycket vi än skrek.

Till slut var det faktiskt Teddy själv som satte ner foten. Och det är en historia värd att applådera.
Det började med att hans pappa upptäckte att Teddy inte gått till skolan en dag när han kom hem från jobbet.
När vi konfronterade Teddy svarade han "jag går inte tillbaka till skolan, förrän jag fått byta".
Detta var precis innan en skolavslutning. Jag kollade då upp med skolkuratorn vad som skulle hända om vi behöll Teddy hemma. Ja, då skulle de vara tvungna att skicka någon att hämta honom. Men hon lät det bero lite. Skolavslutningen gick Teddy på. Och när sommarlovet var slut sa Teddy bara att han tänkte inte gå tillbaka till skolan. Och det gjorde han inte heller.
Och kan ni tänka er, då helt plötsligt hade de en ledig plats på en särskild skola. Så tre veckor efter att skolan startat fick Teddy börja på en ny skola. Det hade antagligen inte hänt så snabbt om inte Teddy själv hade skolstrejkat.

Det var det bästa som kunde hända Teddy.
Han lärde sig snabbt vad aspergersyndromet gick ut på, slukade all information han kunde komma över, och blev en hejare på att veta vilka situationer han skulle undvika. Ja, till slut visste han så mycket mer än vad både jag och hans pappa visste.

Idag är Teddy vuxen, och är en riktigt ansvarsfull kille. Vet man inte om att han har aspergersyndromet, så syns det inte på honom. Han kan fortfarande få sina raseriutbrott och en del gånger kan man märka av lite av syndromet. Dock är raseriutbrotten väldigt få numera. Han har jobbat mycket med empatin. Och idag vill jag nog påstå att han har en hel del av det i sig, trots att det påstås att en aspergare inte har några empatikänslor. Vet inte om det kan bero på olika åldrar, för empatin är något han utvecklat på senare år.

Jag är riktigt stolt över den kille han har blivit, och skulle inte vilja ha honom på något annat sätt.

Märk väl att detta bara är ett litet axplock av hur åren för Teddy har tett sig. Skulle ju kunna skriva mycket, mycket mer. Men håller mig här, så det inte blir en bok av det. hahaha

Tack Teddy för att jag fick tillåtelse att skriva ner vår berättelse här på bloggen.

I-LANDSPROBLEM??!!

 
Igår när jag och Teddy stod på Centralstationen och väntade på bussen, kom det fram en äldre dam med en "kopp" och ville ha en slant. Teddy slog bort handen och sa väldigt bestämt "nej". Själv tittade jag bort för en sekund, kände mig lite illa till mods.
Jag borde ju inte få den känslan. Precis som de flesta, så tittar jag också på nyheter och läser tidningar. Visst vet jag att det finns både tiggare och uteliggare. Dock har jag aldrig varit riktigt nära någon och är väl kanske lite naiv när jag tycker att sådant inte borde förekomma i ett I-land som Sverige, i ett land där det finns så många instanser som kan hjälpa.
Teddy var mycket mer upplyst än mig (tror jag). Han menade på att den här kvinnan inte var hemlös eller i andra sammanhang i akut behov av hjälp. Det finns ju hjälp att få om man verkligen vill ha det.

De gånger jag har hört talas om t.ex. uteliggare, har det ofta handlat om missbruk av olika slag. Och jag har ibland då funderat på om personerna inte velat ha hjälp av specifika anledningar, inte fått hjälp, eller bara struntat i det själv och låtit naturen ha sin gång. Jag kan vara helt ute och cykla nu, men nog borde det finnas hjälp att få om man verkligen vill. Eller?

Den här damen på Centralstationen såg inte ut till att tillhöra en missbrukande grupp. Hon var äldre, omkring 70-årsåldern och verkade enbart ledsen.
Även om Teddy sa att hon antagligen inte var hemlös kan jag inte låta bli att sitta här nu och fundera på henne.
Om hon nu skulle vara hemlös då? Vad händer med henne till vintern? Jag vet, vintern har precis varit här och hon verkade inte må fysiskt jättedåligt. Men och andra sidan kanske hon precis blivit hemlös. Vad händer då när det blir kallt igen om några månader? Eller om det blir riktigt ruskigt väder en dag?
Själv minns jag ju hur mycket jag frös igår när jag kom hem, det var ingen direkt värme. Men jag hade i alla fall någonstans att ta vägen, in i värmen igen efter att ha varit ute i kylan.

Sådana här incidenter får mig verkligen att fundera över mitt eget liv, och hur lyckligt lottad jag faktiskt är.
För trots arbetslösheten och kanske inte den bästa ekonomin, så har jag åtminstone tak över huvudet och mat på bordet. Vad kan man egentligen mer begära?

KÖR FÖRSIKTIGT!!

 
Tidigare idag när jag var på väg hem från stallet, råkade jag få syn på en bilist som inte var riktigt uppmärksam på trafiken.
Bilisten körde inte speciellt fort men höll ändå på att missa en tant som gick över gatan. Anledning: killen satt med en mobiltelefon i handen. Nu vet inte jag om han satt och skickade sms eller om han pratade i telefonen, men koncentrationen var dock inte på vägen.
Själv hade jag inte hunnit börja gå över gatan, men en annan person var som sagt på väg över när bilisten plötsligt tvärnitade. Hade han inte varit så snabb som han ändå var, hade värsta scenen inträffat mitt framför mina ögon.

Det fick mig att tänka på alla som inte är uppmärksamma. Folk som pratar i mobil, skickar sms, pratar med kompisar i bilen, sitter och fixar med radion eller cd-spelaren. Eller helt enkelt bara kör för fort.

När man kommer in i sådana diskussioner, säger folk ofta "men jag har kontroll över min bil".
Ja, det kanske de har, till en viss del. Tyvärr måste man ju även ibland ha lite kontroll på medtrafikenter, cyklister, gångtrafikanter. Även om det inte är mitt problem hur andra beter sig i trafiken, så blir det mitt om olyckan är framme och en annan bilist tappar kontrollen just där jag befinner mig.

Eller vad tycker ni? Visst måste vi hjälpas åt för att minska olyckorna?
 

BORDE JAG SKÄMMAS??!!

 
Vet ni vad? Detta är jag, den jag är idag.
Jag är en självsäker person, med båda fötterna på jorden. Och det här är del tre.

Ni som troget följt min blogg har ju säkert läst inläggen "utbränd" och "panik".
Jag vill med denna tredje och sista delen klargöra varför jag skrivit om det och hur det är idag.

Jag börjar bakifrån med att säga att jag nog aldrig mått så bra som jag gör idag. Mycket kanske tack vare bloggen, men även för att jag haft underbara personer runt om som följt mig genom livet i olika stadier. Och framför allt har jag mina fantastiska barn som ett stort bevis på vem jag är.

Varför har jag då skrivit om detta problem?
Det började med att jag fick rådet att skriva av mig under tiden jag var "utbränd", vilket jag också gjorde. Skrivandet fick mig faktiskt att må bättre.
När jag sen blev arbetslös och mådde dåligt av det, kom jag så klart ihåg tidigare år när jag "skrivit av mig". De första månaderna fick jag inte för mig att göra något alls. Men till slut, som ni redan vet, startade jag min blogg. Och det var då det slog mig. Naturligtvis skulle jag dela med mig av detta. Dels fick jag återigen skriva av mig, och dels kanske det kunde hjälpa någon med liknande problem.

En del har ansett att jag kanske öppnat mig för mycket med dessa inlägg. Men vet ni, jag skäms inte för vad jag varit med om eller för den jag är. Tvärtom är jag ganska stolt över vad jag upplevt och att jag tagit mig ur det och mår prima idag. För mig är det viktigt att folk vet att det inte är något att skämmas för. Dessa problem finns överallt och är mer vanligt än vad man kanske tror. Det är absolut inte bra att hålla inne med det som jag gjorde i många år. Det måste komma ut för att man skall få hjälp, och så tidigt som möjligt.

Jag är fortfarande samma person som jag alltid har varit. Mitt humör dalar också, som hos alla andra. Skillnaden är att jag numera kan hantera det och gå vidare.
Jag är stolt över den person jag är idag. Jag har blivit äldre, har mognat genom åren. Har även fått en del rynkor på köpet hahaha. Jag är några erfarenheter rikare och stortrivs med mig själv.

Jag hoppas att mina inlägg hjälper någon. Om det bara skulle hjälpa en enda person, är jag nöjd.
Så om det finns någon där ute som känner att ni kanske inte mår som ni borde eller att något inte står rätt till;
var inte rädda för att be om hjälp!!

PANIK!!



För ett tag sedan skrev jag om att vara utbränd, att gå in i väggen.
Vissa har ifrågasatt och undrat hur man har kunnat fastställa att problemet börjat så många år tidigare.
Svaret är att man egentligen inte kan peka säkert på vad som utlöst det. Däremot har jag fått förklarat att utbrändhet och panikångest går hand i hand.
Detta inlägg är inte fortsättningen utan snarare början. 

För att inte riskera att skriva en hel roman och för att ni inte skall tröttna på att läsa (hoppas ni inte gjort det redan hahaha), så har jag valt att dela upp det i tre delar. Detta är del två.

I mitt fall började det när jag var 13 år och fick problem med balansen. 
Mina föräldrar förstod inte vad det handlade om, inte jag heller. Till en början var det en del som trodde det var ett sätt för mig att undvika gymnastiken i skolan. Kan ju tala om att jag verkligen hatade gymnastiken hahaha. Ärligt talat var jag själv inte säker på om det kanske var min kropp som sa ifrån just för att slippa vara med.
Det blev värre och värre. Och trots att skolläkaren kontrollerade mig, remitterade vidare och sjukhuset kontrollerade, hittades inget fel på mig. 
I den vuxnas värld är allt så enkelt. Och det enda svar som gavs av alla "experter" var att det var inbillning. Så istället för att stötta och kolla vidare, blev de vuxna lite irriterade för att jag sprang omkring och trodde jag skulle ramla.

De gånger när balansen krånglade och benen vek sig var oftast vid stressade tillfällen, som t.ex när vi skulle springa på gymnastiken och folk stod och tittade, eller om ett föredrag skulle hållas i skolan.

Vid den tiden bowlade jag och var med i en hel del tävlingar. Även då hade jag problem, men aldrig på träningen utan endast när det var tävlingsdax.
Det blev värre och värre för varje tävling jag deltog i. Och det var inte bara mig själv det gick ut över utan laget blev ju så klart drabbat, och det tisslades varje gång jag skulle spela. Jag blev uttagen tack vare min skicklighet, men alla visste att jag skulle tappa klotet eller ramla, det bara var så. Detta skedde naturligtvis inte från början. Det blev en process och ju bättre jag blev och mer krav som ställdes på mig under tävlingar, desto sämre blev balansen. 
Trots att jag tyckte det var väldigt roligt med bowling, slutade jag pga alla mina "tabbar" under tävlingarna.

Jag skall inte bli långrandig med att skriva om alla aktiviteter. Men jag kan säga så mycket att även ridningen var en stor del som jag också slutade med pga min balans, och yrseln som kommer med den dåliga balansen.

Med detta inlägg vill jag göra alla föräldrar uppmärksamma på att man bör ta barnen på allvar om de klagar över något. Det kan trots allt bero på nervositet som kanske måste arbetas bort med hjälp av någon vuxen. I mitt fall tror jag mycket berodde på nervositeten, som hade kunnat försvinna med hjälp.
Även om en del barn kanske skulle få för sig att ta till med något för att "slippa" vissa aktiviteter, tror jag de flesta faktiskt talar sanning när de säger att de har ont i huvudet eller kanske t.o.m får yrsel.

Kanske jag sluppit bli utbränd eller ha fortsatt panikångest senare i livet om vi fått bukt med detta i tidigare ålder. Observera att detta bara är min hypotes som privatperson, då jag inte är någon läkare. :) 

Detta var alltså del två på den historia som präglat mitt liv.
I detta inlägg har jag valt att endast skriva lite fakta om problemet i tonåren. Och varför kommer så klart att bli uppenbart när den tredje och avslutande delen publiceras.
Men den väntar vi med ett tag. 
Så kika gärna in hit igen och kolla läget, om ni inte vill missa fortsättningen.




SMILE!!

 
"Behandla din nästa som du själv vill bli behandlad".

Hur många av oss lever efter detta ordspråk? "Din nästa" kan vara både grannen, sambon, barnen, föräldrarna, bilisterna. Ja, i princip var och varannan är "din nästa".
Samhället har genom åren blivit ganska hårt, det finns inte längre plats och utrymme för att göra misstag eller ta det lugnt.
Visst finns det ödmjuka och respektfulla personer fortfarande. Men alltför ofta blir folk irriterade om det inte går tillräckligt snabbt i matkön på Ica, i trafikkön, eller om fel uppstår i tvättstugan.

Vart vill jag komma med detta då? Sitter bara och funderar på hur det kommer sig att det blivit så. Jag tror att den ödmjuka och respektfulla sidan finns hos alla. Men av någon märklig anledning så gömmer de undan den.
En dag frågade jag en person i min omgivning varför det skulle snäsas och gnällas på allt och alla. Till svar fick jag "Men andra gör ju det mot mig". Tror ju inte att alla tänker så. Men kan det vara en förklaring till varför många blir så lätt irriterade på varandra?
Visst måste det vara mycket trevligare att möta och att mötas av ett leende? Man behöver inte prata med alla man träffar. Själv är jag ju väldigt tystlåten och pratar inte gärna, varken i folksamlingar eller med folk jag inte känner. Men ett leende kan jag alltid bjuda på, det kostar inte så mycket.

En dag när jag parkerade bilen på en parkeringsplats vid ett varuhus, stod en bil bara en bit ifrån med lyset på. Ett medelålders par gick förbi och skrattade. Mannen "skämtade" om bilägaren och bilen. De skrattade gott åt incidenten och gick vidare i lugn takt till sin egen bil. Och det enda jag kunde tänka på just då var att tänk om det hänt mig, och jag kommit ut och inte kunnat starta bilen. Jag noterade reg.numret och sprang in till informationen i varuhuset, hörde sen att de ropade upp reg.numret i högtalaren. Det kostade mig inte mer än 5 minuter extra, minuter som kunde göra någon annan glad.
Om det tar 5 minuter längre tid i matkön på Ica så rasar inte världen runt omkring, om bilisten framför saktar in av någon anledning så innebär det bara att man blir någon minut sen själv, värre är det inte.

Så tänk positivt mina vänner. Med ett leende och ett vänligt ord kommer man väldigt långt.


UTBRÄND!!

 
                                                 Varför blir man utbränd?

En person som aldrig råkat ut för detta, säger troligtvis att det är inbillning. Som så mycket annat så syns det inte. Men är man väl drabbad och befinner sig mitt i det är det riktigt, riktigt jobbigt.

Som många säkert redan vet arbetade jag på samma företag i många år. Vi arbetade asymetriskt, vilket innebär att man under högsäsong arbetar väldigt många och långa timmar. Och när sen lågsäsongen satte in var vi istället lediga väldigt mycket.
Samtidigt var det en osäker tid på företaget. Det var sämre tider, och uppsägningar var i görningen. Och naturligtvis påverkade det också humöret något. Jag blev orolig, sov dåligt och var allmänt rastlös.
Och även om jag var en av de som fick stanna kvar, hade det påverkat mig mer än vad jag kanske ville inse.

Även på hemmafronten hade det hänt en hel del. Jag hade gått igenom en skilsmässa, och omställningarna var enorma. Det var ju inte bara jag som gick igenom detta trauma. Det förändrade ganska mycket för mina tre barn och även för deras pappa.

Det var under en högsäsong jag först märkte att någonting var fel. Hade jag lyssnat på kroppen, hade jag antagligen märkt detta långt tidigare. Men min vardag rullade på alldeles för fort och jag lyssnade inte, kände inte efter. Det hände så mycket i samma veva att jag inte reagerade på att något var tokigt.

Älskade verkligen mitt arbete. Och kunde för mitt liv inte ana att det skulle påverka mitt liv så mycket som det faktiskt gjorde. Jag missade mail, glömde bort vad kollegor ringt om, blev lättirriterad och kände bara att jag ville gråta hela tiden.
På hemmaplan sa folk att jag mådde dåligt för att jag jobbade så mycket. Det skulle visa sig senare att det inte alls stämde.

Redan på mitt första läkarbesök trodde läkaren att det handlade om utbrändhet, att jag helt enkelt stressat sönder mig. Vadå stressat? Jag tyckte ju inte att jag stressat alls. Visst hade jag det hektiskt vissa perioder på mitt arbete, men det var jag inte ensam om. Mina kollegor arbetade lika mycket. Dessutom varvade jag verkligen ner på kvällarna.
Men detta var i alla fall början på en tids sjukskrivning.
Jag hade ett riktigt stort stöd från företaget. Och utan deras stöttning och peppning hade det antagligen tagit mycket längre tid än vad det gjorde. Jag blev även skickad till företagshälsan, där jag fick gå ett antal gånger och prata. Och det var här och nu som jag insåg, med psykologens hjälp, att arbetslivet och privatlivet ofta går hand i hand. Om man mår bra på jobbet men har problem hemma, eller mår bra hemma och har problem på jobbet, så kan man fungera hur bra som helst i många år. MEN om problemen uppstår hemma OCH på arbetet samtidigt, då kan hela ens värld rasa samman om man har otur.
Efter mina gånger hos psykologen, fick jag klart för mig att detta byggts upp under mer än 20 år. Så det handlande långt ifrån om mitt hektiska arbete.

En annan viktig del som hjälpte mig att komma tillbaka var stödet från min bästa väninna. Utan henne här hemma hade jag inte kunnat gå in i mig själv som jag gjorde.
Min kropp var så slut att jag mer eller mindre sov bort de första veckorna. Och utan stödet från henne hade jag ju inte kunnat det. Lägenheten behövde fortfarande omsorg, maten skulle lagas, disken skulle diskas osv. Dessutom behövde mina barn fortfarande någon vuxen som tog ansvaret. Jag var långt ifrån kapabel till det.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag faktiskt hade så många underbara människor som omgav mig. Stödet från alla dessa gjorde att jag bara efter några månader kunde återgå till min vardag. Jag började i liten skala med att arbeta deltid. Men kände ganska snabbt att jag mådde så pass bra att jag kunde gå upp till heltid igen.

Aldrig mer att jag ignorerar min kropps signaler. Den är det viktigaste redskapet vi har och skall behandlas därefter.

KUNDTJÄNST!!

 
 
Tänkte dela med mig av lite tankar som jag ofta hör andra personer sitta och beklaga sig över, när man ringer till något företags kundtjänst. 
Problemen kan vara många, köerna är för långa, personalen är nonchalanta, man får inte den service man vill ha. Och framför allt så får man inte alltid rätt och medhåll.

Jag minns så väl de problem vi hade på det företag jag själv arbetat på i många år.
Det var alltid någon kund som "väntat alldeles för länge i telefonkön", nästa kund som inte fick svar på sitt mail tillräckligt fort, och en hel del som ansåg att "informationen var för dålig". Ja, problemen var många och det var aldrig kundens fel.

Det är inte lätt för någon av parterna egentligen. Jag kan ju absolut förstå att man som kund blir irriterad om man får sitta långa stunder och vänta i en telefonkö när man har annat att göra.

Som personal sitter man ju inte precis och rullar tummarna. Men det är ju omöjligt att besvara två samtal samtidigt.  En kundtjänst brukar bestå av ganska många som sitter och svarar i telefon. Man kan dock inte vara lika många som svarar i telefon som det är kunder som ringer. Och beroende på kundens problem, så kan det ibland ta längre tid innan man kan lägga på luren och påbörja nästa samtal.

Ofta är det också kundtjänst som har hand om mailen. Får en kund inte tillräckligt snabbt svar, resulterar det ofta i fler mail från kunden, och t.o.m ett eller två telefonsamtal. Så innan personalen är klar med en o samma kund, kan två personer ha haft hand om samma ärende. Vilket också gör att det ibland tar längre tid.

Problemet med folk i dagens samhälle är att man är så stressad, allt skall hinnas göras på kortast möjliga tid. Så när det väl kommer till företag man är involverad i, så tar man inte reda på vilka regler som gäller, vad kan jag som kund göra för att slippa ringa till det här företaget osv. Jag är inget undantag.
Ni minns kanske mitt inlägg om irritationen när jag inte fick den hjälp jag ville ha på arbetsförmedlingen? Det är ett typiskt sådant fall. Jag hade kunnat ta reda på vad som gällde, och varför. Men istället blev jag irriterad över en bagatell. Nu är inte jag typen som ringer och skäller, som en hel del gjorde när jag satt på kundtjänst. Lite mer ödmjuk är jag. haha.

Men hade dessa kunder satt sig ner och funderat, så hade många av de sluppit ringa till oss. För trots att jag förstår kunderna och t.o.m håller med vissa, så är sanningen ändå den att många av kunderna själv felat från början. Därav de långa telefonköerna, och väldigt många mail som inte besvaras snabbt nog.

När man som kund ringer till ett företag och skäller ut personen som råkar svara på just det samtalet, inser man inte att man skäller på en helt random och okänd privatperson. Visst, hon sitter där för att svara i telefon och hjälpa kunden. Men det är dock inte hon som satt reglerna, varken företagets eller kundernas regler. Får man dessutom skäll från kund efter kund, dalar humöret och man gör ett sämre jobb. Det kan då ibland märkas så att nästa kund upplever personalen som nonchalant.

Vi borde lära oss hur man beter sig när man ringer till företag. Och kanske får vi också bättre hjälp av kundjänst om vi har större förståelse.

 

 

HÅRDA ORD!!



Är hårda ord och kränkningar ok? Man kan ju tycka att det är en riktigt korkad fråga. Vem man än frågar, så blir svaret ett stort NEJ. 

Ändå sitter det hur många personer som helst bakom dataskärmarna varje dag och kränker. Det är ord som "så tjock du är", "du är alldeles för smal", "hur f...n kan du gå klädd så där", "du är fruktansvärt blåögd och naiv", "så blåst du är", och mycket, mycket mer. 
Jag har nu bara valt uttryck av det lite snällare måttet. Men likväl så är det kränkningar. 
Jag vet inte hur många gånger jag har reagerat på dessa kommentarer. Ibland har jag inte heller kunnat hålla mig utan varit tvungen att lägga en egen kommentar för att få folk att förstå att det inte är okej att skriva så. 
Till svar får man ofta "jag är bara ärlig och säger vad jag tycker", "vi har yttrandefrihet i Sverige", "Det är bara konkret kritik". Det absolut vanligaste svaret har dock varit "är man offentlig får man tåla det, annars får man sluta blogga". 

Visst måste man tåla att ibland bli synad i sömmarna av t.ex. media när man är offentlig. Men varför förstår inte folk att även en offentlig person faktiskt kan bli sårad? Jag tror ju inte någon av dessa personer skulle gå fram till en vilt främmande person och säga "så blåst du är". Och hur kan det vara konkret kritik att skriva "så tjock du är"?

När man pratar om konkret kritik, så skall kritiken handla om inlägget som just har skrivits av bloggaren. Och även om bloggaren själv har skrivit en åsikt i ett ämne, så kan ju inte den konkreta kritiken handla om personen. Man kan ha en annan åsikt i ett ämne, men inte om personen som ligger bakom den skrivna texten.

Jag fick frågan en gång om jag alltid håller med de bloggare jag följer. Och svaret är ju så klart nej. Naturligtvis har ju alla olika åsikter mellan varven, även om jag håller med bloggarna om mycket. Men jag väljer då att inte yttra mig alls. Jag anser ju att ett kommentarsfält skall gå i positiv anda. Men i gengäld så menar jag alltid det jag skriver, och det jag kommenterar handlar alltid om texten som skrivits, inget annat.
Visst kan man tycka olika. Men man måste välja hur man skriver. Varför inte bara börja med "jag tycker inte si eller så"? Det handlar inte om att smöra för personen i fråga, utan helt enkelt om vett och etikett.

Jag följer ett bloggpar som blev kända över en natt.
Båda har fått ta väldigt, väldigt mycket elakt. Trots deras unga år tycker jag de verkar starka och har båda fötterna på jorden.
Och här kan man verkligen säga att det går till personangrepp. För hur man kan tycka att en tjej, som har hennes vackra drag, kan likna en man, övergår mitt förstånd. Ändå är det precis det, bland allt annat elakt, som har skrivits till henne. Om det beror på den svenska avundsjukan eller annan bitterhet vet jag inte. Egentligen spelar det ingen roll varför det har skrivits och vad personen tycker. Jag är ganska övertygad om att "författaren" till de orden själv hade blivit jätteledsen om han/hon fått sådant kastat i ansiktet.
Det har även skrivits att hon har urusel klädsmak, har sne näsa, börjar bli plastig osv. När jag kommenterade detta så fick jag till svar att det var ju hennes egna ord, som hon själv sagt vid tillfälle. Spelar det någon roll vad hon själv sagt? Poängen är att det ändå är kränkande. Man kommenterar inte negativt till en annan persons utseende, det är riktigt dålig stil.
Även till honom har det skrivits elakt mellan varven. Sårande ord är ju som sagt aldrig okej, hur mycket de själv tror att de har rätt. Det är fortfarande hans liv och hans beslut hur han vill vara.
Jag tycker dock att båda två hanterat elakheterna väldigt bra. 

Men det finns ju andra personer som kanske inte klarar det och där kan följderna bli katastrofala.

Tycker att vi absolut borde skärpa oss med vad vi går ut och skriver till andra, okända människor. 



Bild lånad från annicaenglund.se



Bild lånad från marcelos.se




Bild lånad från marcelos.se
 

OFRIVILLIGT!!



I min ungdom umgicks jag ganska flitigt med en flicka i samma ålder, som hade en underbar liten pojke på 2 år. Han var en riktig charmknutte, även om jag inte såg det då. Enligt mig var han riktigt pestig. Han skrek när han inte fick som han ville, pratade inte utan pekade och gestikulerade. Dessutom blev han buren i tid och otid. 
Jag tyckte det var märkligt att han inte kunde prata trots att han var 2 år. Och att han drattade i backen titt som tätt, ansåg ju jag vara för att han blev buren hela tiden. Och att han skrek var helt klart ett bevis på bortskämdhet. Så enkelt var det, svart eller vitt, inget grått alls.

Innan jag går vidare i min berättelse vill jag bara meddela att den här flickan var en fantastisk mamma, vilket jag också kommit att förstå i efterhand. Anledningen till dessa problem var ett dolt handikapp.
Dessutom fick hon senare reda på mina tidigare åsikter, men först efter att jag själv fått barn med liknande problem. Så det jag hittills berättat här på sidan är hon medveten om att jag tyckte då.

Dagen kom då jag själv fick barn, och ett rejält uppvaknande. För döm om min förvåning när mitt barn inte heller ville prata eller resa sig och gå för egen maskin vid 2-års ålder.

Visste ni att ett litet barn som bygger upp något på ett plan "tappar" något annat? 

Mitt barn var sjövild, kunde aldrig sitta still och lyssnade därför inte ordentligt. Därav det försenade talet. Teknikintresset var så stort att han i princip kunde vilken CD-spelare eller andra tekniska prylar vid 2-års ålder. Vilket gjorde att han glömde "lära sig" att gå. Jag vet att det låter konstigt, men så var det faktiskt. Inte var det något fel där inte, han var som vilken pojke som helst, något vildare kanske haha.
Dock blev det lite annorlunda med barn nummer två och tre. Trodde dessa två hade samma problem, ända tills barnen kom upp i ålder och började utredas. Då först slog den riktigt kalla verkligheten mot mig.

Jag hade alltså tre barn, varav en hade "myror i brallan" och två med syndrom och handikapp. Handikappen syns inte. Samhället såg inte, folk runt oss såg inte. Det enda de såg var tre överaktiva och skrikiga barn. Och mer än en gång kom det fram någon i någon affär, i parken, eller på andra offentliga platser, och lät mig få veta vad de tyckte om opassande föräldrar. Mitt enda brott var väl i så fall att jag vägrade lämna bort mina barn för att jag skulle handla. Ibland var jag så trött på kommentarerna att jag allvarligt funderade på att gå omkring med en skylt där det stod "handikappad familj". Visst låter det korkat av mig? Men när man befinner sig mitt i ett problem, är det ibland svårt att tänka klart.

Idag är mina barn vuxna. Vi lärde oss att hantera problemen. Men det finns fortfarande många där ute med samma problem som vi hade. Ibland, när jag är på en offentlig plats och något barn skriker och bär sig allmänt dumt åt, brukar jag tänka på mina egna problem som småbarnsförälder. Och samtidigt beklagar jag folk runt omkring som jag hör klaga högt.

Vet inte om man skall skylla på gemene man eller på samhället som har mallar som säger hur vi skall vara och bete oss.
Nu skiljer jag lite på ungdomen och den lite äldre generationen. Ungdomen vet inte bättre. De har lyssnat på föräldrar, på lärare, andra vuxna. Jag förstår att en ungdom tycker det är allmänt jobbigt. Men den äldre generationen? Borde inte de veta att dessa problem finns? 

Borde inte en vuxen individ ha lite mer förståelse för att det kanske finns något problem, istället för att bara ta för givet att det handlar om en dålig förälder?