carinag.blogg.se

En speciell dag för 31 år sedan var jag på krigsstigen. Detaljer? Nja, det minns jag så klart inte. Men något hade inträffat och jag behövde komma i kontakt med en viss person. På den tiden kunde man så klart inte ringa hur som helst ... fanns ju inte mobiltelefoner. Så jag beslöt att försöka få tag i honom, rusade iväg hemifrån för att knalla de få kvarteren hem till systern. Detta var en person jag aldrig någonsin hade träffat eller pratat med. Och jag kan ju bara tänka mig hennes min och fundering där jag stod utanför hennes dörr och ringde på. hahaha

Detta var i alla fall början på en intensiv och väldigt låååång vänskap. Det fanns stunder jag själv satt och funderade på hur det egentligen kom sig att just den vänskapen var så stark. Visst fanns vi där för varandra och jag försökte väl nog stötta och finnas där jag med. Men skall sanningen fram så tror jag att vi levde mitt liv mycket, mycket mer än vad vi levde hennes.
Det finns nog ingen som har gråtit, sparkat, slagits så mycket som jag genom åren ... och allt bara för att det inte gått som jag så desperat har velat. "Hör ni något i marken som låter, då är det bara Carina som gråter". Det var Pias slogan hahaha. Japp, hon hittade på en riktigt bra sådan, och idag skrattar jag gott åt det. MEEEN hon fanns där när jag väl behövde det, och det finns nog inget jag inte skulle göra för henne.
Pia fick alltid upp mig på fötter igen. Och inte bara hon, nästan hela hennes familj fanns där i vått och torrt. Jag kände mig delaktig i en familj som faktiskt kände mig bättre än vad jag kände mig själv. :) :) Och vi hade superkul på vägen. Vi hittade på tokiga saker hela, hela tiden. Som t.ex bara ta bilen och köra rundor, cykla runt och fika på alla ställen vi kunde komma på, springa runt bland alla lekplatser i hela stan för att leva ut vår barndom hahaha. För att inte tala om alla konstiga kläder vi fick för oss att spöka ut oss i. :) :) Och när vi inte gjorde något, hängde vi vid köksbordet och diskuterade livets alla gåtor ... där kunde vi sitta ett par dygn och komma på mer och mer att prata om. Och naturligtvis löste vi alla världsproblem. hehe

Av anledningar som bara hon och jag känner till bröts kontakten ordentligt. Och trots Pias försök att reparera skadan så skulle det ta 12 år innan jag själv hade släppt stoltheten och kunde närma mig henne. Totalt onödiga år och jag är såååå glad att hon är tillbaka i mitt liv.

Att alltid lyssna, finnas där, lyssna, finnas där är nog den allra viktigaste ingrediensen. Det var det Pia gjorde utan tvekan eller tanke på sitt eget liv som också skulle levas. Att inte bli tjurig eller irriterad för att det kanske blev lite tjatigt ibland.
Den där villkorslösa kärleken, vare sig det är till ett barn, en partner, något förbjudet eller till den där absolut bästa vännen, det är så jag tycker man skall leva sitt liv. Och det är också så jag själv har levt och lever mitt liv. Man skall aldrig jämföra eller slösa sin kärlek med olika villkor. Kan man älska någon utan att ställa en massa krav, ja då är man rik.

Kärleken till vissa personer lever kvar. Och ja, Pia är absolut den jag alltid kommer att ha i ett speciellt fack i hjärtat. Hon är, och kommer alltid att vara, den bästa vännen. :)