Eftersom förra veckans minne handlade om att ringa sos, så tänkte jag att "varför ändra upplägg". Så vi kör väl ett sos-minne till då. :) :)
Denna gång handlar det om Teddy, han kan väl ha varit 15 månader. Hans andra jul var precis utgången. Och som vanligt blev det MASSOR av julklappar både till honom och fyra år äldre Dennis.
Strax efter nyår satt han mitt på golvet och lekte med sina nya leksaker. Jag och Affe höll på i huset och få iordning efter alla helger som varit. När jag gick in i TV'rummet så upptäckte jag att Teddy låg över alla sina leksaker. Till en början såg det först ut som att han sov, så jag log lite åt honom och gick vidare. Men precis när jag skulle gå förbi och kikade ner på honom såg jag till min förskräckelse att han låg och krampade, han sov inte alls. Jag fick så klart panik, lyfte upp Teddy i famnen och började skrikandes springa mot sovrummet och Affe. Det såg ordentligt läskigt ut, Teddys ögonvitor snurrade i ögonhålorna på honom, armar och ben var stela och han bara skakade och krampade i hela kroppen. Affe som annars alltid var den lugna typen i sådana sammanhang, tappade kontrollen och började skrika till mig att jag skulle ringa alarmcentralen. Jag nästan kastade Teddy i famnen på Affe och sprang mot telefonen. Men när jag sen höll luren i handen kunde jag inte komma på vilket telefionnummer jag skulle slå, det bara låste sig för mig. Det var till slut Affe som fick mig att komma ur "koman" och slå 90000.
Av samtalet kommer jag inte ihåg så jättemycket, inte annat än att jag grät och skrek i luren att min son höll på att dö och att de fick komma.
Och åter igen måste jag säga att det är en himla tur att denna duktiga yrkeskår faktiskt finns. Jag behövde inte ens säga var vi bodde. Medan damen i luren försökte lugna mig så gott det gick skickades en ambulans till platsen.
Under tiden stod Affe med Teddy i famnen och försökte dunka honom i ryggen och ta upp armarna på honom, han var helt övertygad om att någon av leksakerna gått sönder och att Teddy fått någon liten del i halsen.
Nåväl, ambulanskillarna kom ... med en läkarbil i spetsen. Teddy hade slutat krampa men var fortfarande lite borta, andades inte riktigt som han skulle och var väldigt, väldigt blek. Det tog bara någon minut för läkarna att besluta att Teddy skulle in omgående till akuten. Och när jag hörde den allvarliga tonen i deras snack kom paniken tillbaka igen. Jag började hyperventilera, gråta och visste inte vad jag skulle ta mig till. Så ambulansföraren gick resolut bort till mig och gav mig en rungande örfil.
Jag förstår honom absolut. Det var det enda som hjälpte. Jag minns att han sa något till Affe som att de var vana vid sådana här fall och ofta krävdes det något extremt. Affe hjälpte mig snabbt på med skor och jacka, själv visste jag knappt vad som hände längre. Sen bar det iväg till akuten med sirenerna på.
Visst hade Teddy återhämtat sig lite. Men även akutläkaren på Trelleborgs lasarett bedömde att Teddy behövde specialhjälp och att vi inte kunde ge oss hemåt. Så efter den första akuta hjälpen blev det en ny ambulansfärd till Lunds lasarett istället.
Det var inte förrän vi kom till Lund som jag började bli mig själv igen. Personalen där var supergulliga och jag kände redan från början att jag kunde slappna av, de visste vad de gjorde och hade uppsikt över Teddy hela tiden.
Personalen såg inte bara till Teddys bästa, även jag fick en riktigt bra omvårdnad. Jag var gravid i fjärde månaden. Och med tanke på mitt psykiska mående i samband med oron över Teddy slussades jag flera gånger under tiden vi befann oss på sjukhuset i Lund till KK-avdelningen för extra kontroller.
Och inte nog med det. Vi fick eget rum med egen dörr ut, så jag kunde gå ut och ta luft när jag kände för det och när Teddy sov. Vi stannade på sjukhuset en vecka. Under tiden var Dennis hos mormor och Kalle, eftersom Affe jobbade och sedan var han på sjukhuset hela kvällarna, han åkte bara hem och sov några timmar innan det var dax igen.
Anledningen till Teddys kramper var spädbarnsepilepsi. Det återkom två gånger till under två årstid ungefär, sen bara försvann det. Det var en pärs för både mig och Affe. Men vi lärde oss att hantera det och nästa gång det hände visste jag precis hur jag skulle göra innan jag ringde efter läkarhjälp. Och jag behövde inga fler örfilar. :)
Det var inte alltid det fanns SÅ LITE leksaker på golvet. Teddy älskade att plocka fram ... :) :)
Denna gång handlar det om Teddy, han kan väl ha varit 15 månader. Hans andra jul var precis utgången. Och som vanligt blev det MASSOR av julklappar både till honom och fyra år äldre Dennis.
Strax efter nyår satt han mitt på golvet och lekte med sina nya leksaker. Jag och Affe höll på i huset och få iordning efter alla helger som varit. När jag gick in i TV'rummet så upptäckte jag att Teddy låg över alla sina leksaker. Till en början såg det först ut som att han sov, så jag log lite åt honom och gick vidare. Men precis när jag skulle gå förbi och kikade ner på honom såg jag till min förskräckelse att han låg och krampade, han sov inte alls. Jag fick så klart panik, lyfte upp Teddy i famnen och började skrikandes springa mot sovrummet och Affe. Det såg ordentligt läskigt ut, Teddys ögonvitor snurrade i ögonhålorna på honom, armar och ben var stela och han bara skakade och krampade i hela kroppen. Affe som annars alltid var den lugna typen i sådana sammanhang, tappade kontrollen och började skrika till mig att jag skulle ringa alarmcentralen. Jag nästan kastade Teddy i famnen på Affe och sprang mot telefonen. Men när jag sen höll luren i handen kunde jag inte komma på vilket telefionnummer jag skulle slå, det bara låste sig för mig. Det var till slut Affe som fick mig att komma ur "koman" och slå 90000.
Av samtalet kommer jag inte ihåg så jättemycket, inte annat än att jag grät och skrek i luren att min son höll på att dö och att de fick komma.
Och åter igen måste jag säga att det är en himla tur att denna duktiga yrkeskår faktiskt finns. Jag behövde inte ens säga var vi bodde. Medan damen i luren försökte lugna mig så gott det gick skickades en ambulans till platsen.
Under tiden stod Affe med Teddy i famnen och försökte dunka honom i ryggen och ta upp armarna på honom, han var helt övertygad om att någon av leksakerna gått sönder och att Teddy fått någon liten del i halsen.
Nåväl, ambulanskillarna kom ... med en läkarbil i spetsen. Teddy hade slutat krampa men var fortfarande lite borta, andades inte riktigt som han skulle och var väldigt, väldigt blek. Det tog bara någon minut för läkarna att besluta att Teddy skulle in omgående till akuten. Och när jag hörde den allvarliga tonen i deras snack kom paniken tillbaka igen. Jag började hyperventilera, gråta och visste inte vad jag skulle ta mig till. Så ambulansföraren gick resolut bort till mig och gav mig en rungande örfil.
Jag förstår honom absolut. Det var det enda som hjälpte. Jag minns att han sa något till Affe som att de var vana vid sådana här fall och ofta krävdes det något extremt. Affe hjälpte mig snabbt på med skor och jacka, själv visste jag knappt vad som hände längre. Sen bar det iväg till akuten med sirenerna på.
Visst hade Teddy återhämtat sig lite. Men även akutläkaren på Trelleborgs lasarett bedömde att Teddy behövde specialhjälp och att vi inte kunde ge oss hemåt. Så efter den första akuta hjälpen blev det en ny ambulansfärd till Lunds lasarett istället.
Det var inte förrän vi kom till Lund som jag började bli mig själv igen. Personalen där var supergulliga och jag kände redan från början att jag kunde slappna av, de visste vad de gjorde och hade uppsikt över Teddy hela tiden.
Personalen såg inte bara till Teddys bästa, även jag fick en riktigt bra omvårdnad. Jag var gravid i fjärde månaden. Och med tanke på mitt psykiska mående i samband med oron över Teddy slussades jag flera gånger under tiden vi befann oss på sjukhuset i Lund till KK-avdelningen för extra kontroller.
Och inte nog med det. Vi fick eget rum med egen dörr ut, så jag kunde gå ut och ta luft när jag kände för det och när Teddy sov. Vi stannade på sjukhuset en vecka. Under tiden var Dennis hos mormor och Kalle, eftersom Affe jobbade och sedan var han på sjukhuset hela kvällarna, han åkte bara hem och sov några timmar innan det var dax igen.
Anledningen till Teddys kramper var spädbarnsepilepsi. Det återkom två gånger till under två årstid ungefär, sen bara försvann det. Det var en pärs för både mig och Affe. Men vi lärde oss att hantera det och nästa gång det hände visste jag precis hur jag skulle göra innan jag ringde efter läkarhjälp. Och jag behövde inga fler örfilar. :)
Det var inte alltid det fanns SÅ LITE leksaker på golvet. Teddy älskade att plocka fram ... :) :)