Jag känner mig ganska pigg trots att jag hade en jobbig kväll igår och en jobbig och vaken natt. Men idag är jag ändå glad och känner mig upprymd, kan inte riktigt förklara varför, det bara känns så bra just nu.
Igår när jag rusat hemifrån och väl lugnat ner mig skämdes jag en aning. Vem rusar iväg som en annan barnunge på det sättet? Och när jag väl kom hem smög jag in på mitt rum med en gång, visste inte vad jag skulle göra och säga om vad som hade hänt. Vet inte om de andra i familjen skulle förstå. Vi pratar aldrig om känslor här hemma och har nog inte pratat om vår förlust med varandra.
Konstigt nog finns det folk runt omkring som ändå fattar så fort ett ledsamt inlägg kommer från mig här på bloggen. Och det är jag riktigt tacksam för. Bloggen gör underverk när man behöver "prata" av sig. Jag vet att en del tycker det är jobbigt att läsa, men vet också om att en del faktiskt "lyssnar" och förstår. Det handlar inte alltid om att finnas här för mig. Men bara tanken att det faktiskt finns någon som säger "behöver du prata så finns jag här", ja de orden hjälper mer än ni kan ana. Jag vet att det finns många som gärna ställer upp och lyssnar, som jag kan ringa till om jag vill. Men när den "hjälpen" kommer från någon som jag inte ens känner, som faktiskt skriver till mig och försöker trösta, det hjälper mer än allt annat.
Ett sådant meddelande fick jag igårkväll. Och plötsligt kändes det mycket lättare. Av att få läsa hennes historia med bara några rader gjorde att jag faktiskt fick annat att tänka på. Som sagt, det gjorde underverk. Under natten när jag sen hade svårt att sova, tog jag åter fram hennes ord och läste igen.
Så jag tackar henne av hela mitt hjärta att hon faktiskt tog dig tid att skriva till mig.
Nog om ledsamheter. Nu blir det lite mer kaffe. Har hunnit få i mig en kopp, och skall nu gå på min andra. Jag behöver ju massor av energi för att orka med dagen. :) Jag har en svärdotter som fyller år på Söndag så jag hade tänkt förbereda lite inför den dagen. Sch, kan ju inte säga mer här. Har stoooora ögon som läser. hihi.
Nu ... KAFFE
Ha en fantastisk dag alla, och var rädda om er.
GODMORGON
Igår när jag rusat hemifrån och väl lugnat ner mig skämdes jag en aning. Vem rusar iväg som en annan barnunge på det sättet? Och när jag väl kom hem smög jag in på mitt rum med en gång, visste inte vad jag skulle göra och säga om vad som hade hänt. Vet inte om de andra i familjen skulle förstå. Vi pratar aldrig om känslor här hemma och har nog inte pratat om vår förlust med varandra.
Konstigt nog finns det folk runt omkring som ändå fattar så fort ett ledsamt inlägg kommer från mig här på bloggen. Och det är jag riktigt tacksam för. Bloggen gör underverk när man behöver "prata" av sig. Jag vet att en del tycker det är jobbigt att läsa, men vet också om att en del faktiskt "lyssnar" och förstår. Det handlar inte alltid om att finnas här för mig. Men bara tanken att det faktiskt finns någon som säger "behöver du prata så finns jag här", ja de orden hjälper mer än ni kan ana. Jag vet att det finns många som gärna ställer upp och lyssnar, som jag kan ringa till om jag vill. Men när den "hjälpen" kommer från någon som jag inte ens känner, som faktiskt skriver till mig och försöker trösta, det hjälper mer än allt annat.
Ett sådant meddelande fick jag igårkväll. Och plötsligt kändes det mycket lättare. Av att få läsa hennes historia med bara några rader gjorde att jag faktiskt fick annat att tänka på. Som sagt, det gjorde underverk. Under natten när jag sen hade svårt att sova, tog jag åter fram hennes ord och läste igen.
Så jag tackar henne av hela mitt hjärta att hon faktiskt tog dig tid att skriva till mig.
Nog om ledsamheter. Nu blir det lite mer kaffe. Har hunnit få i mig en kopp, och skall nu gå på min andra. Jag behöver ju massor av energi för att orka med dagen. :) Jag har en svärdotter som fyller år på Söndag så jag hade tänkt förbereda lite inför den dagen. Sch, kan ju inte säga mer här. Har stoooora ögon som läser. hihi.
Nu ... KAFFE
Ha en fantastisk dag alla, och var rädda om er.
GODMORGON