För ett tag sedan fick jag förfrågningar om hur livet mellan mig och Affe fungerade efter vår skilsmässa, med tanke på hur jag skrivit om saknad och hur jag känt mig efter Affes bortgång.
Eftersom Affe nu har fyllt år och vi firat honom lite idag, så tänkte jag att vad passar då bättre än att ägna veckans minne åt våra år som skilda??...
Vårt äktenskap de sista två-tre åren var riktigt stormfyllda. Jag tror vi kom in i något slags återvändsgränd där vi inte längre hade så mycket annats än barnen gemensamt. Och när vi bestämde oss för att gå skilda vägar, var det mer jag än Affe som ville skiljas. Det var ett svårt beslut, vi hade tre underbara barn. Och naturligtvis ville jag inte göra mer ont mot barnen.
Det första året som skilda var riktigt tufft. Och trots att det var jag som ville skiljas, så gjorde det inte mindre ont. Någonstans inom mig hade jag så klart fortfarande känslor kvar.
Trots att vi fortfarande, efter skilsmässan, hade motsättningar, kunde jag inte förlika mig med tanken att Affe inte skulle finnas där vid högtider, vid jul, nyår osv. Och det är troligtvis därför vi på något sätt ändå hittade tillbaka till den där vänskapen vi faktiskt hade när vi lärde känna varandra för så många år sedan. :)
Det var först efter ett-två år som vi började kunna umgås ordentligt på ett mer avslappnat sätt.
Om man för barnens skull tvingar sig själv att spendera den där extra tiden vid födelsedagar eller julafton, så växer vänskapen naturligt fram. Och det var det som hände för oss.
Trots att vi inte längre var man och fru så var det lättare att titulera oss för det när vi pratade med någon. Och även många praktiska saker som handling och andra små detaljer. Det var t.ex alltid Affe som kom och gjorde vid där jag inte förmådde, som kom när jag fick översvämning eller andra skador i lägenheten.
Middagarna åts tillsammans. Ja, vi gjorde allt tillsammans, till och med semestrade tillsammans. Det blev helt enkelt min bästa vän, den vän jag gick till när jag behövde prata ut om något, eller kunde skratta med.
Enda skillnaden mot en hel familj var väl egentligen att vi hade egna boenden och bestämde över våra egna liv.
Det var så vår vardag såg ut ända fram till sommaren 2013, när ödet ville annorlunda. Jag kommer alltid att sakna den tryggheten jag hade i Affe, våra kaffestunder, våra diskussioner, min bästa vän.
Vid något tillfälle frågade Dessi mig varför jag egentligen aldrig har träffat någon ny man. Ja, förutom att det aldrig blivit av att jag gått ut och roat mig, så tror jag inte att jag skulle få för mig att träffa någon efter Affe. Det hade känts fel att träffa någon när jag samtidigt faktiskt haft Affe nära och omkring mig alla år. Och det är något jag aldrig skulle vilja ändra på.
Han kommer alltid att vara mannen i den här familjen.
Eftersom Affe nu har fyllt år och vi firat honom lite idag, så tänkte jag att vad passar då bättre än att ägna veckans minne åt våra år som skilda??...
Vårt äktenskap de sista två-tre åren var riktigt stormfyllda. Jag tror vi kom in i något slags återvändsgränd där vi inte längre hade så mycket annats än barnen gemensamt. Och när vi bestämde oss för att gå skilda vägar, var det mer jag än Affe som ville skiljas. Det var ett svårt beslut, vi hade tre underbara barn. Och naturligtvis ville jag inte göra mer ont mot barnen.
Det första året som skilda var riktigt tufft. Och trots att det var jag som ville skiljas, så gjorde det inte mindre ont. Någonstans inom mig hade jag så klart fortfarande känslor kvar.
Trots att vi fortfarande, efter skilsmässan, hade motsättningar, kunde jag inte förlika mig med tanken att Affe inte skulle finnas där vid högtider, vid jul, nyår osv. Och det är troligtvis därför vi på något sätt ändå hittade tillbaka till den där vänskapen vi faktiskt hade när vi lärde känna varandra för så många år sedan. :)
Det var först efter ett-två år som vi började kunna umgås ordentligt på ett mer avslappnat sätt.
Om man för barnens skull tvingar sig själv att spendera den där extra tiden vid födelsedagar eller julafton, så växer vänskapen naturligt fram. Och det var det som hände för oss.
Trots att vi inte längre var man och fru så var det lättare att titulera oss för det när vi pratade med någon. Och även många praktiska saker som handling och andra små detaljer. Det var t.ex alltid Affe som kom och gjorde vid där jag inte förmådde, som kom när jag fick översvämning eller andra skador i lägenheten.
Middagarna åts tillsammans. Ja, vi gjorde allt tillsammans, till och med semestrade tillsammans. Det blev helt enkelt min bästa vän, den vän jag gick till när jag behövde prata ut om något, eller kunde skratta med.
Enda skillnaden mot en hel familj var väl egentligen att vi hade egna boenden och bestämde över våra egna liv.
Det var så vår vardag såg ut ända fram till sommaren 2013, när ödet ville annorlunda. Jag kommer alltid att sakna den tryggheten jag hade i Affe, våra kaffestunder, våra diskussioner, min bästa vän.
Vid något tillfälle frågade Dessi mig varför jag egentligen aldrig har träffat någon ny man. Ja, förutom att det aldrig blivit av att jag gått ut och roat mig, så tror jag inte att jag skulle få för mig att träffa någon efter Affe. Det hade känts fel att träffa någon när jag samtidigt faktiskt haft Affe nära och omkring mig alla år. Och det är något jag aldrig skulle vilja ändra på.
Han kommer alltid att vara mannen i den här familjen.