Igår mötte jag en liten cockerspanielvalp, endast 10 veckor gammal. Han var sååå söt och jag blev genast förälskad. Det fick mig att minnas för många, många år sen när jag själv hade en liten valp, Charlie. Japp, trots min rädsla för hundar så har jag faktiskt varit hundägare själv. Jag har alltså inte alltid varit en räddhare. hahaha
Här kommer "veckans minne"
Som sagt, Charlie hette han. Världens goaste och mysigaste "lilla" doberman. Jag fick honom av mina föräldrar redan på den tiden då jag fortfarande bodde hemma. Så ja, ni kanske förstår att det är en himla massa år sedan. :)
Så klart är jag ju då väldigt partisk. Det är väl klart att MIN hund var klok och förstod allt vad han fick och inte fick göra. Och en av sakerna han INTE fick göra var att kliva upp i soffan med sina ben i munnen. Det fick han hålla sig med i köket och hallen. Och han visste om det den lilla rackaren. Han brukade ligga i dörröppningen till vardagsrummet och titta lite snett för att han inte fick komma in, för inte villa han lämna sitt älskade ben kvar i hallen. Istället försökte han på olika sätt komma på hur han skulle ta sig förbi oss människor med benet i munnen. Men nej, det gick inte. Mina föräldrar hade stenkoll på vad som försigick runt omkring.
Han var ju bara för söt, där han faktiskt kom gåendes och hoppade upp i soffan för att lägga sig och mysa på kudden ...... UTAN ben. Och han lade sig ALLTID på kudden, med ena tassen mellan kudde och soffa. Han älskade att ligga där, så jag tyckte att det fick bli hans plats. Jag lät till och med kudden ligga där så det fick bli Charlies eget lilla ställe. Som sagt, han var inte dum inte ......
En dag när han som vanligt hoppade upp och lade sig på soffan, tyckte jag att han betedde sig lite märkligt. Han smög in, precis som om han gjorde något otillåtet. I samma veva kom mamma in och reagerade på att Charlie nästan precis fått sitt nya ben, som han låg och knaprade på i hallen bara några minuter tidigare. Hon kunde inte hitta benet och tyckte väl att det var konstigt om han skulle ha ätit upp det SÅ fort. Charlie var ju bara valp, så vi köpte små ben till honom. En av favoriterna var benen som liknade små skor. De knaprade han ofta i sig ganska fort. Just därför var det väl ingen som direkt tänkte på om benen försvann i en rasande fart eller inte.
Men när nu mamma hade reagerat började jag studera Charlie och fick mig en stor överraskning. Det var inte alls så att Charlie slukat benen snabbt. Nej, han filade på kanterna så att benet blev lite mindre, stoppade resolut in det i munnen så att kinderna blev lite bulliga. Och sen ... ja sen knallade han bara in i vardagsrummet, hoppade upp på sin kudde, och när ingen tittade tog han ut det och lade det UNDER kudden.
För att vara säker på min sak studerade jag honom väldigt noga under ett par dagar, och jo visst gjorde han så. Jag tror att han på något underligt sätt kände sig trygg med benet där "bredvid" sig, ungefär som ett litet barn som inte kan vara utan sin "suttefilt". hahahaha
När han väl kom på att vi upptäckt honom, ja då var det inte mer med det. Han gick ner från soffan med benet i munnen och svansen mellan benen. Och han gick aldrig in i vardagsrummet med benet fler gånger. På något sätt förstod han att när han väl ville ha sitt ben igen så fanns det på samma plats han lämnat det, i hallen precis intill vardagsrummet. :) :)
Gissa vad som nu finns under kudden. :)
Här kommer "veckans minne"
Som sagt, Charlie hette han. Världens goaste och mysigaste "lilla" doberman. Jag fick honom av mina föräldrar redan på den tiden då jag fortfarande bodde hemma. Så ja, ni kanske förstår att det är en himla massa år sedan. :)
Så klart är jag ju då väldigt partisk. Det är väl klart att MIN hund var klok och förstod allt vad han fick och inte fick göra. Och en av sakerna han INTE fick göra var att kliva upp i soffan med sina ben i munnen. Det fick han hålla sig med i köket och hallen. Och han visste om det den lilla rackaren. Han brukade ligga i dörröppningen till vardagsrummet och titta lite snett för att han inte fick komma in, för inte villa han lämna sitt älskade ben kvar i hallen. Istället försökte han på olika sätt komma på hur han skulle ta sig förbi oss människor med benet i munnen. Men nej, det gick inte. Mina föräldrar hade stenkoll på vad som försigick runt omkring.
Han var ju bara för söt, där han faktiskt kom gåendes och hoppade upp i soffan för att lägga sig och mysa på kudden ...... UTAN ben. Och han lade sig ALLTID på kudden, med ena tassen mellan kudde och soffa. Han älskade att ligga där, så jag tyckte att det fick bli hans plats. Jag lät till och med kudden ligga där så det fick bli Charlies eget lilla ställe. Som sagt, han var inte dum inte ......
En dag när han som vanligt hoppade upp och lade sig på soffan, tyckte jag att han betedde sig lite märkligt. Han smög in, precis som om han gjorde något otillåtet. I samma veva kom mamma in och reagerade på att Charlie nästan precis fått sitt nya ben, som han låg och knaprade på i hallen bara några minuter tidigare. Hon kunde inte hitta benet och tyckte väl att det var konstigt om han skulle ha ätit upp det SÅ fort. Charlie var ju bara valp, så vi köpte små ben till honom. En av favoriterna var benen som liknade små skor. De knaprade han ofta i sig ganska fort. Just därför var det väl ingen som direkt tänkte på om benen försvann i en rasande fart eller inte.
Men när nu mamma hade reagerat började jag studera Charlie och fick mig en stor överraskning. Det var inte alls så att Charlie slukat benen snabbt. Nej, han filade på kanterna så att benet blev lite mindre, stoppade resolut in det i munnen så att kinderna blev lite bulliga. Och sen ... ja sen knallade han bara in i vardagsrummet, hoppade upp på sin kudde, och när ingen tittade tog han ut det och lade det UNDER kudden.
För att vara säker på min sak studerade jag honom väldigt noga under ett par dagar, och jo visst gjorde han så. Jag tror att han på något underligt sätt kände sig trygg med benet där "bredvid" sig, ungefär som ett litet barn som inte kan vara utan sin "suttefilt". hahahaha
När han väl kom på att vi upptäckt honom, ja då var det inte mer med det. Han gick ner från soffan med benet i munnen och svansen mellan benen. Och han gick aldrig in i vardagsrummet med benet fler gånger. På något sätt förstod han att när han väl ville ha sitt ben igen så fanns det på samma plats han lämnat det, i hallen precis intill vardagsrummet. :) :)
Gissa vad som nu finns under kudden. :)
Jag kommer ihåg Charlie, en stor hund blev han;) fick en nostalgitripp när jag såg vivvis och Lasses möbler , kommer ihåg soffan och sidoborden med lamporna ;;) och din orgel som syns i bakgrunden!