Varför blir man utbränd?
En person som aldrig råkat ut för detta, säger troligtvis att det är inbillning. Som så mycket annat så syns det inte. Men är man väl drabbad och befinner sig mitt i det är det riktigt, riktigt jobbigt.
Som många säkert redan vet arbetade jag på samma företag i många år. Vi arbetade asymetriskt, vilket innebär att man under högsäsong arbetar väldigt många och långa timmar. Och när sen lågsäsongen satte in var vi istället lediga väldigt mycket.
Samtidigt var det en osäker tid på företaget. Det var sämre tider, och uppsägningar var i görningen. Och naturligtvis påverkade det också humöret något. Jag blev orolig, sov dåligt och var allmänt rastlös.
Och även om jag var en av de som fick stanna kvar, hade det påverkat mig mer än vad jag kanske ville inse.
Även på hemmafronten hade det hänt en hel del. Jag hade gått igenom en skilsmässa, och omställningarna var enorma. Det var ju inte bara jag som gick igenom detta trauma. Det förändrade ganska mycket för mina tre barn och även för deras pappa.
Det var under en högsäsong jag först märkte att någonting var fel. Hade jag lyssnat på kroppen, hade jag antagligen märkt detta långt tidigare. Men min vardag rullade på alldeles för fort och jag lyssnade inte, kände inte efter. Det hände så mycket i samma veva att jag inte reagerade på att något var tokigt.
Älskade verkligen mitt arbete. Och kunde för mitt liv inte ana att det skulle påverka mitt liv så mycket som det faktiskt gjorde. Jag missade mail, glömde bort vad kollegor ringt om, blev lättirriterad och kände bara att jag ville gråta hela tiden.
På hemmaplan sa folk att jag mådde dåligt för att jag jobbade så mycket. Det skulle visa sig senare att det inte alls stämde.
Redan på mitt första läkarbesök trodde läkaren att det handlade om utbrändhet, att jag helt enkelt stressat sönder mig. Vadå stressat? Jag tyckte ju inte att jag stressat alls. Visst hade jag det hektiskt vissa perioder på mitt arbete, men det var jag inte ensam om. Mina kollegor arbetade lika mycket. Dessutom varvade jag verkligen ner på kvällarna.
Men detta var i alla fall början på en tids sjukskrivning.
Jag hade ett riktigt stort stöd från företaget. Och utan deras stöttning och peppning hade det antagligen tagit mycket längre tid än vad det gjorde. Jag blev även skickad till företagshälsan, där jag fick gå ett antal gånger och prata. Och det var här och nu som jag insåg, med psykologens hjälp, att arbetslivet och privatlivet ofta går hand i hand. Om man mår bra på jobbet men har problem hemma, eller mår bra hemma och har problem på jobbet, så kan man fungera hur bra som helst i många år. MEN om problemen uppstår hemma OCH på arbetet samtidigt, då kan hela ens värld rasa samman om man har otur.
Efter mina gånger hos psykologen, fick jag klart för mig att detta byggts upp under mer än 20 år. Så det handlande långt ifrån om mitt hektiska arbete.
En annan viktig del som hjälpte mig att komma tillbaka var stödet från min bästa väninna. Utan henne här hemma hade jag inte kunnat gå in i mig själv som jag gjorde.
Min kropp var så slut att jag mer eller mindre sov bort de första veckorna. Och utan stödet från henne hade jag ju inte kunnat det. Lägenheten behövde fortfarande omsorg, maten skulle lagas, disken skulle diskas osv. Dessutom behövde mina barn fortfarande någon vuxen som tog ansvaret. Jag var långt ifrån kapabel till det.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag faktiskt hade så många underbara människor som omgav mig. Stödet från alla dessa gjorde att jag bara efter några månader kunde återgå till min vardag. Jag började i liten skala med att arbeta deltid. Men kände ganska snabbt att jag mådde så pass bra att jag kunde gå upp till heltid igen.
Aldrig mer att jag ignorerar min kropps signaler. Den är det viktigaste redskapet vi har och skall behandlas därefter.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag faktiskt hade så många underbara människor som omgav mig. Stödet från alla dessa gjorde att jag bara efter några månader kunde återgå till min vardag. Jag började i liten skala med att arbeta deltid. Men kände ganska snabbt att jag mådde så pass bra att jag kunde gå upp till heltid igen.
Aldrig mer att jag ignorerar min kropps signaler. Den är det viktigaste redskapet vi har och skall behandlas därefter.
Det är detsamma som hände mig , jag hade görkul på jobben, för sålkart hade jag flera stycken olika jobb, men som ändå hängde samman .. Omsorg !!! Å sjuka Föräldrar o Svärföräldrar, det var väl såklart att jag ställde upp för alla, jag som " var så Go o Glad ".. När det mesta lagts sig, min Svärfar dog o Sonen flyttat hemifrån i samma veva, Pappa var död sen några år, Mamma hade dygnet runt hjälp o bodde på ett Serviceboeende .. dåååååå klappade jag ihop, kom på .. " hur FN mår jag ", det var i sanningens namn den andra Utbrändheten jag råkade få, den första .. då bröt jag upp från min fasta anställning som jag hade haft i många år inom Barnomsorgen ..därför jag frilandsade inom kommunen, med 4 olika jobb .. som sagt, där är jag fortfarande, men i bättre skikt, men sjukpensionär sen 10-talet år .. nu är jag trötter, men emellanåt Go o Glader ... Kramizzar ...!