carinag.blogg.se

För ett tag sedan skrev jag om att vara utbränd, att gå in i väggen.
Vissa har ifrågasatt och undrat hur man har kunnat fastställa att problemet börjat så många år tidigare.
Svaret är att man egentligen inte kan peka säkert på vad som utlöst det. Däremot har jag fått förklarat att utbrändhet och panikångest går hand i hand.

Detta inlägg är inte fortsättningen utan snarare början. 

För att inte riskera att skriva en hel roman och för att ni inte skall tröttna på att läsa (hoppas ni inte gjort det redan hahaha), så har jag valt att dela upp det i tre delar. Detta är del två.

I mitt fall började det när jag var 13 år och fick problem med balansen. 
Mina föräldrar förstod inte vad det handlade om, inte jag heller. Till en början var det en del som trodde det var ett sätt för mig att undvika gymnastiken i skolan. Kan ju tala om att jag verkligen hatade gymnastiken hahaha. Ärligt talat var jag själv inte säker på om det kanske var min kropp som sa ifrån just för att slippa vara med.

Det blev värre och värre. Och trots att skolläkaren kontrollerade mig, remitterade vidare och sjukhuset kontrollerade, hittades inget fel på mig. 
I den vuxnas värld är allt så enkelt. Och det enda svar som gavs av alla "experter" var att det var inbillning. Så istället för att stötta och kolla vidare, blev de vuxna lite irriterade för att jag sprang omkring och trodde jag skulle ramla.

De gånger när balansen krånglade och benen vek sig var oftast vid stressade tillfällen, som t.ex när vi skulle springa på gymnastiken och folk stod och tittade, eller om ett föredrag skulle hållas i skolan.

Vid den tiden bowlade jag och var med i en hel del tävlingar. Även då hade jag problem, men aldrig på träningen utan endast när det var tävlingsdax.
Det blev värre och värre för varje tävling jag deltog i. Och det var inte bara mig själv det gick ut över utan laget blev ju så klart drabbat, och det tisslades varje gång jag skulle spela. Jag blev uttagen tack vare min skicklighet, men alla visste att jag skulle tappa klotet eller ramla, det bara var så. Detta skedde naturligtvis inte från början. Det blev en process och ju bättre jag blev och mer krav som ställdes på mig under tävlingar, desto sämre blev balansen. 
Trots att jag tyckte det var väldigt roligt med bowling, slutade jag pga alla mina "tabbar" under tävlingarna.

Jag skall inte bli långrandig med att skriva om alla aktiviteter. Men jag kan säga så mycket att även ridningen var en stor del som jag också slutade med pga min balans, och yrseln som kommer med den dåliga balansen.

Med detta inlägg vill jag göra alla föräldrar uppmärksamma på att man bör ta barnen på allvar om de klagar över något. Det kan trots allt bero på nervositet som kanske måste arbetas bort med hjälp av någon vuxen. I mitt fall tror jag mycket berodde på nervositeten, som hade kunnat försvinna med hjälp.
Även om en del barn kanske skulle få för sig att ta till med något för att "slippa" vissa aktiviteter, tror jag de flesta faktiskt talar sanning när de säger att de har ont i huvudet eller kanske t.o.m får yrsel.

Kanske jag sluppit bli utbränd eller ha fortsatt panikångest senare i livet om vi fått bukt med detta i tidigare ålder. Observera att detta bara är min hypotes som privatperson, då jag inte är någon läkare. :) 

Detta var alltså del två på den historia som präglat mitt liv.
I detta inlägg har jag valt att endast skriva lite fakta om problemet i tonåren. Och varför kommer så klart att bli uppenbart när den tredje och avslutande delen publiceras.
Men den väntar vi med ett tag. 
Så kika gärna in hit igen och kolla läget, om ni inte vill missa fortsättningen.